Bidrag nummer 1 - Lucy

Lucy har en sån underbar personlighet, ibland när jag spelar dator och hon går fritt kommer hon fram och slickar mig och sätter tassarna på tangentbordet och kollar på vad jag gör, ibland råkar hon trycka på en knapp!

Bidrag nummer 2 - Eddy

Min vackra Eddy, den 3 mars köpte jag dig och din bästa kompis, en svartbrun strimmig grabb som jag döpte till soul, jag hade aldrig ägt några marsvin tidigare… ni var livrädda för mig… men tiden gick och du och jag blev bokstavligt talat bästa vänner… jag lärde dig tricks :) när jag sa "tassarna" la du dina småfossingar i min hand, och när jag sa "cirkel" gjorde du en cirkel :') Du var så smart! Så vacker! Min lilla Eddyboy. Jag trodde aldrig, aldrig någonsin att det skulle vara så häftigt att äga marsvin! Du var inte rädd för vare sig katter eller hundar, om dom jävlades med dig så satte du dom på plats minsann! Ni ser ett marsvin. Jag såg en underbar liten krabat med så mycket personlighet. När man petade dig på rumpan blev du galen och hoppade upp i luften samtidigt som du pratade och hade dig :) En liten buse var du.. Men du hann inte ens bli 2 år.. Den 1 augusti lyfte jag upp Soul och märkte att han gått ner jätte mycket i vikt.. efter det hittade jag en stor knöl under höger bakben..tiden gick.. jag hade fått matat dig med pipett..du blev bara sämre och sämre… efter allt roligt vi gjort.. är det såhär jag ska behandla dig? tänkte jag. Den 4 augusti tog vi bort dig.. jag grät så mycket att jag inte kunde prata. Den 19 augusti tog vi bort Eddy, han hade slutat äta och hade tappat så mycket vikt att man kunde känna ryggraden. Inte ens persilja åt du, det som du älskade mest av allt. Inners inne visste jag att du saknade ihjäl dig efter Soul. Den gången grät jag inte en enda droppe.. det hade du inte velat, jag begravde din livlösa kropp bredvid soul, om ni hållit ihop så här långt.. kan ni fortsätta göra det. VILA I FRID MINA UNDERBARA ÄLSKLINGAR <3, Tro inte ens för en sekund att jag kommer glömma hur fantastiska ni var och hur roligt vi haft <3

Bidrag nummer 3 - Marion

Marion är av rasen Lunkarya. En ras som jag aldrig haft förut. När jag fick hålla i Marion första gången var hon så liten att hon fick plats i min hand (5 veckor). Det var KÄRLEK vid första ögonkastet!!!

Marion är lugn, sprallig och försiktig. Men hon är också modig! På golvet är det numera Marion som vågar sig ut på äventyr och Svea hänger på. Marion ligger gärna i famnen och väljer att sträcka ut sina söta ben.

Marion <3

Bidrag nummer 4 - Enzo

Enzo vann verkligen mitt hjärta när jag kom hem till min mamma.

Var inte meningen att jag skulle ha fler marsvin men sedan såg jag Enzo (och även föredetta burkompisen Benzo), så var det ingen tvekan. Och att han dessutom var son till Tova, ett marsvin jag hade innan, gjorde det ju hela mycket bättre och roligare :)

Han charmar verkligen en. Kommer tiggandes vid buren och gillar att mysa.
Han har ärft sin pappas teddypäls ;)

Bidrag nummer 5 - Zingo

Här är Zingo!

Hon är rätt så lungn av sig (inte alls som hennes kompis som är väldigt sprallig) Hon älskar att utforka utrymmet runt buren, och är för bra på att smita enligt mig. Här på bilden så står hon på bakbenen ett trick jag lärt båda tjejerna. Hon är så duktig mitt lilla marsvin <3

Bidrag nummer 6 - Aston

Aston (Heartbreaks Naked Born Aston)

Är världens charm gosse ^^ Hans favorit sysselsättning är att äta och blir alrdig nöjd hur mycket gott han än får. Han älskar att prata och ska prata med varje individ som kliver in i marsvinsrummet :)

Aston är verkligen en glädjespridare och värmer mitt hjärta varje dag jag kliver in i rummet för att ge honom och de andra grisarna mat. Så Aston är min vinnare :) <3

Bidrag nummer 7 - Sniff

Sniff är en omplacerings gris som kommer från Colinas. Hon är cirka 3 år och jag blev galet kär i henne när jag såg en bild på denna underbara dam. Hon anser att hon är bättre än alla andra. Hon vann mitt hjärta och hon anser att hon vinner allt annat med. Egoistiskare gris får man leta efter..

Bidrag nummer 8 - Filifjonkan

Alla mina marsvin är vinnare i mina ögon, så för att göra det lite enklare för mig att välja vem som får vara med och tävla, tar jag helt enkelt den nyaste lilla grisen i gänget denna gång.

Filifjonkan tog oss alla med storm när hon kom hit. Ett riktigt piggt litet yrväder.. som även hittar på endel hyss. Hon är nästan lite för söt för sitt eget bästa, lilla Fjonkan :*

Bidrag nummer 9 - Humla

Detta är Humla, så fort jag såg henne blev jag förälskad i denna lilla tös! Hon är 10 v & vann mitt hjärta redan första gången jag höll i henne. Hon är en underbar liten flicka & lite för söt!

;)

Bidrag nummer 10 - Amy

Amy, eller SCH Giana's Amy som hon egentligen hette var min första self och blev även min första champion, men jag ska börja från början.

Amy föddes i Lund den 4 mars 1998, i maj samma år var hon med sin uppfödare på en utställning i Halmstad. Hon deltog inte på utställningen utan satt ute i en liten transportbur(det var sol och varmt) där det stod en lapp om att hon var till salu. Både jag och min mamma föll direkt för denna lilla svarta skönhet då vi under ett tag letat efter just ett släthår. Vi bestämde oss direkt för att hon skulle följa med oss hem och jag meddelade uppfödaren vad hon skulle heta - Amy.

Efter en del strul med att få hem Amys papper kunde vi äntligen börja att ställa ut henne, hon utställningsdebuterade i Glumslöv i augusti det året. I pet gick det rätt bra för henne direkt, hon vann sin klass och jag tror även att hon placerade sig i finalen - det ska jag dock låta vara osagt. I ras gick det dessvärre inte alls till en början, omkring 85 poäng och ingen vidare kritik fick hon i början. Men skam den som ger sig, till slut växte Amy upp till en vacker svan!

Hennes utställningskarriär blev dock inte alltför lång, redan i slutet av 1999 fick hon bli pensionär efter att ha drabbats av äggstockscystor. Vi kunde dock sammanfatta en framgångsrik karriär med omkring tio certifikat, flertalet BIR samt upprepade BIS-placeringar i både ras och pet. Hon blev, som sagt, med detta min första champion och superstolt var hennes då 11/12-åriga matte som fick hämta alla dessa priser på utställning efter utställning (på den tiden delades även certifikaten ut i samband med prisutdelningen).

Amy levde ett aktivt liv som pensionär, tyvärr levde hon lite trång (vilket var vanligt på en tiden) men i gengäld tillbringade hon i princip hela dagarna springandes lös på köksgolvet tillsammans med sina vänner.

På kvällen den 28 juni 2001 blev Amy riktigt dålig och på eftermiddagen den 29 juni somnade hon slutligen in, precis innan vi skulle åka till veterinären.

Amy var en vinnare på otroligt många sätt, inte minst var hon framgångsrik på utställningar och blev en vinnare även för andra, mitt hjärta vann hon den där maj-dagen där hon satt i en liten transport och väntade på att få följa med någon hem. Många charmade hon under sin livstid och mig fick hon att verkligen falla för svarta selfar och drömma om att föda upp dessa vackra svarta skönheter, även om det (trots upprepade försök) aldrig har blivit något mer än en dröm.

På bilden är Amy tillsammans med en del av de rosetter och priser hon vann, just dessa vann hon på sin sista utställning.

Bidrag nummer 11 - Fredrika

Tiny Love's Fredrika, eller Fredrika som hon kallades, föddes i Glumslöv den 11 maj 1997 tillsammans med sin syster Dilba och bror Garfield, båda dessa teddysar. Fredrika själv var en ljuvlig teddyblandning med underbart mjuk päls. Mamma Ellie var ett sött virveltroll och pappa Hobbe en teddy.

Mina bästa kompisar (ett syskonpar) hade vars ett marsvin (en peruan och en teddy) och efter lite tjat från min sida så gick mina föräldrar med på att jag också skulle få marsvin. Mina vänner hade ställt ut lite och hade lite koll på uppfödare så de tipsade oss om några stycken som hade teddysar eftersom det var en sådan jag ville ha, vi fick också veta att marsvin trivs bäst tillsammans med andra marsvin så det blev bestämt att vi skulle ha två stycken.

Mamma ringde till uppfödaren som vi kom att skaffa våra första marsvin från och de hade två stycken teddyhonor till salu som var födda i början och i mitten av maj. Efter vad som kände som en evighet kunde vi äntligen åka och hämta våra små marsvin.

Teddytjejen Amanda bodde tillsammans med Fredrika och hennes syster Dilba och det var tänkt att vi skulle ha Amanda och Dilba, men då vi fick se Fredrika föll vi direkt för henne istället och då även hon var till salu så gick det bra. Vi blev bjudna på fika och fick lite information om vad vi skulle tänka på och under tiden så bestämde vi oss för att vi skulle köpa alla tre - det var ju så synd att sära på dem.

Fredrika var anmäld till utställningen som skulle vara i Glumslöv någon vecka senare och vi kände att vi ju lika gärna kunde ställa ut henne då, sagt och gjort så åkte vi iväg den där dagen den 2 augusti 1997. Jag var då knappt 10,5 år och även om mamma sa till mig att jag inte skulle ha några förväntningar - det var ju vår första gång och Freddan var ju bara liten, så kunde jag så klart inte låta bli att hoppas att det skulle gå bra för henne (fanns ju givetvis inget finare marsvin på flera mils omkrets, gällde bara att få domaren att inse det också!).

Kommer så väl ihåg hur jag gick och längtansfullt tittade på prisbordet, på den fina rosa rosetten som det stod Bästa Pet på, på den fina vandringspokalen, på… Fantiserade om hur det skulle kännas att bli uppropad, att få ta emot ett sådant pris. Ja, ni förstår. Samtidigt hörde jag mammas röst "ha inga förväntningar, det är vår första gång" etc.

Rätt snart blev det dags för Fredrikas tur att bli bedömd, jag stod spänd och tittade på alla djuren, på domaren, på Fredrika. Spänningen var olidlig. Domaren var hemlighetsfull. Inte förrän hon var klar med alla bedömningar och bedömningssedlarna (som på den tiden sekretariatet hängde ut på respektive utställningsbur) kom ut fick jag veta hur det hade gått. Kunde knappt tro vad jag såg, inte min mamma heller för den delen - Fredrika hade fått hela 96 poäng och vunnit sin klass (åtta deltagande djur), hon skulle upp i stora i finalen!

Behöver jag säga att jag plockade ut min älskling och pussade och kramade henne?

Efter en tid väntan blev det dags för final, där stod folk som jag i efterhand fick veta var vana utställare - och jag. De tittade lite konstigt på mig, undrade väl vem jag var och hur jag hade hamnat där (eller så var det för att de fick se världens finaste lilla gris?). Återigen hörde jag min mamma "Inga höga förhoppningar, vi har kommit längre än vad vi trodde" etc. Kommer ihåg hur jag stod och viskade "lycka till, vinn nu" till Freddan och kramade om mina tummar så det gjorde ont :-)

Efter ytterligare helighetsmakeri fick vi ett "tack" från domaren och fick gå därifrån. Vad skulle hända nu? Jag fattade inte så mycket, skulle vi aldrig få veta resultatet?

Det dröjde ytterligare en tid, sedan var det dags för prisutdelning i Petten, Fredrika satt i min famn, eller snarare över min axel.

Placeringarna började ropas ut; Bästa pet reserv blev…., Bästa pet 4 …, Bästa pet 3… ingen Fredrika någonstans, jag började känns mig ledsen och besviken - trots att jag visste att vi nåt längre än vi borde, de fortsatte prisutdelningen Bästa pet 2…, jag ville åka hem, ville inte vara kvar längre.

"Slutligen, dagens förstapris går till……………………… Tiny Love's Fredrika ägare Sandra Bohman!".
Hörde jag verkligen rätt? Fredrika? Jag? Skulle jag gå fram? Skulle jag få hämta den fina rosa rosetten? Den fina vandringspokalen? Blev mitt marsvin petutställningens vinnare? På sin första utställning? På min första utställning?

Ja, så var det! Fredrika var verkligen vinnaren, en riktig vinnare! Inte bara föll jag för henne första gången jag såg henne, hon öppnade mina ögon för utställning och fick mig fast även där.

Fredrika blev BIS-placerad flera gånger och jag har haft djur som vunnit pet-finaler ytterligare gånger. Det finns dock ingen placering som slår denna, en allra första!

Fredrikas rosett hänger fortfarande på väggen inne hos marsvinen och varje gång jag ser på den så känner jag lite av den stolthet jag kände då, den glädjen över att få vinna.

Jag vill påstå att det är tack vare Fredrika och den utställningen som jag är där jag är med mina marsvin idag, hade det inte gått så bra är jag inte säker på om jag hade fortsatt att ställa ut, hade jag inte fortsatt att ställa ut hade jag inte kommit i kontakt med några av de djuren jag har haft sedan dess och jag tror inte att jag ens hade tänkt tanken att föda upp marsvin (inte ens säkert att jag hade fortsatt att ha marsvin efter Amanda, Dilba och Fredrika).

Jag har med andra ord Fredrika och den utställningen att tacka för så oerhört mycket - hela mitt marsvinsliv (och många marsvins liv bokstavligt talat).

Fredrika somnade in den 8 juni 2002, lite drygt fem år gammal, oerhört saknad av oss alla. Hon kommer dock alltid att finnas kvar i våra minnen.

För mig har hon verkligen varit en oerhörd vinnare på så många vis!