Annons:
Etikettersajtenifokus
Läst 1572 ggr
Sandra-B
2014-04-07 19:31

Anledningarna till min långa frånvaro

Som ni kanske har märkt så har jag varit i princip helt frånvarande från sajten under en lång tid. Har tänkt att jag skulle förklara varför, men ville först vänta och se hur det blev och sen blev jag inte färdig att göra det. Mirinda motiverade mig att berätta, så här kommer en, någorlunda kortfattad (vilket jag inte alls är bra på), förklaring till varför jag har varit frånvarande och fortfarande är rätt osynlig här på sajten.

Behöver ni få tag på mig så går det via PM, men jag är inte inloggad och kollar det varje dag. Är det akut är det bättre att ni kontaktar Mirinda, Svarttusch eller någon av de andra medarbetarna (har dock sett att inte alla är så aktiva här längre) men jag vet att de två nämnda är aktiva och försöker att hålla ordning här.

Till förklaringen…

Den 30 augusti förlorade vi vår ena hund, Albin, på ett rätt oväntat sätt då han fick avlivas på operationsbordet efter att ha varit rejält sjuk (inget som hade samband med operationen) en tid. Den som vill kan läsa lite om det här och här. Det gjorde oss alla förtvivlade och det gör, drygt sju månader senare, fortfarande extremt ont.

Den 16 september berättade min syster för oss att hon och hennes man (som hon varit tillsammans med i nästan 19 år och har två barn tillsammans med) skulle separera. Barnen blev så klart helt förtvivlade, vi i familjen blev så klart även ledsna. Barnen tillbringade oerhört mycket tid hemma hos oss eftersom de inte ville vara hemma. I februari bestämde de sig för att skiljas, vilket blev ytterligare ett slag för oss alla.

23 december försvann min systers fina katt, hittades död en vecka senare. Det tog oss alla hårt.

Den 1 februari kollapsade min mamma hemma i hallen, medvetslös och okontaktbar. Ambulans till Helsingborg där det konstaterades att hennes aorta (stora kroppspulsådern) brustit. Rejäl försvagning på vänstra sidan upptäcktes och grava hjärnskador till följd av syrebrist misstänktes starkt. Enda chansen att rädda henne var akut operation i Lund. Läkaren ville att vi skulle få träffa henne innan (”just in case” att det var sista gången liksom…). Fick vara där i några minuter innan vi tvingades gå. Var säker på att det var sista gången vi skulle se henne vid liv.

Ner till Lund, tar cirka 45 minuter i normala fall, men det tog det oss cirka en timme eftersom vi stannade för att handla något att äta. På vägen till Lund kunde jag bara tänka på att vi kommer att förlora mamma, även om jag försökte vara hoppfull. Letade information på nätet och insåg att oddsen att det går bra är minimala, verkligen extremt minimala. Tänkte på min mormor som dog strax efter att hon fyllt 60 år och mamma precis 27, mamma hade precis fyllt 58 och jag skulle bli 27 i mars… När vi precis kommit till sjukhusområdet i Lund ringer de från Helsingborg, mamma hade blivit försämrad och de hade inte kunnat skicka henne. Blev rekommenderade att stanna kvar eftersom de skulle försöka att stabilisera henne och därefter ta chansen att transportera henne. Vid 15:40, cirka fem timmar efter att ambulansen kommit hem till oss, ringde de och berättade att hon var på väg, skulle ta cirka 30 minuter. Vid 16-tiden fick vi prata med kirurgen som skulle operera. Han berättade att det var två av tre lager i aorta som brustit, att vi skulle förbereda oss på grava hjärnskador och vara glada om vi ens skulle kunna få med oss mamma hem igen. Operationen trodde han att hon skulle klara, men hjärnskadorna… Operationen skulle ta lång tid så vi körde hem. Vid 23-tiden hade vi inte hört något så jag ringde ner till sjukhuset. Fick veta att läkaren försökt att få tag på oss under en längre tid. Blev som förstenad, livrädd att det tillstött komplikationer. Fick prata med kirurgen som berättade att operationen gått bra och snabbt. De hade bytt ut en bit av aorta och även den ena hjärtklaffen som hade skadats. Fick mestadels positiva nyheter, men även en del negativa, bland annat att det fanns fler skador som de inte hade kunnat fixa. Systerdottern skickar ett SMS till mig vid 2:30, jag ringer henne och vi pratar rätt länge. Hon är förtvivlad och jag försöker att trösta henne så gott det går, samtidigt som jag försöker hålla mig själv samman och inte bryta ihop, svarar även så gott jag kan på hennes frågor, utan att gå in på detaljer och försöker att lyfta det lilla positiva vi har att hålla fast vid.

Dagen efter var mamma vaken. Kunde inte fokusera blicken, full med vätska i hela kroppen (hon gick upp ganska exakt tio kilo på grund av vätska!) och kopplad till respirator och en himla massa andra apparater och grejer. Får veta att hon kan behöva stanna där i ett par veckor. Vi får dock veta att hon gjort stora framsteg på det knappa dygn hon varit där och att det inte verkar vara några omfattande hjärnskador trots allt. Hon skrev även lite på ett block vi fick låna.

På måndagen provade de att koppla bort respiratorn, gick bra. Hon pratade med läkaren och visade att hon inte hade någon minnesförlust. Jag bröt ihop totalt när jag fick veta detta. Det var en sådan oerhört lättnad och de värsta spänningarna släppte. Även om det fortfarande var stora risker för komplikationer så kunde vi känna oss försiktigt optimistiska. Några märkbara hjärnskador fanns det inte (möjligen en liten försvagning på vänstra sidan – vilket var väldigt enkelt att acceptera!). Fortfarande extremt trött, men hon kämpade oerhört för att hålla sig vaken. ”Slöseri med tid att sova när ni är här” konstaterade hon :-)

På onsdagskvällen, fyra och ett halvt dygn senare, flyttades hon från THIVA till vanlig avdelning. Fortfarande trött men orkade gå korta sträckor och började äta. Försvagningen försvann när hon kopplades loss från maskinerna och började komma upp och röra sig.

På måndagen flyttades hon till Ängelholm, vilket kändes helt otroligt! Den 14 februari skrevs hon ut från sjukhuset och fick komma hem. Dagen efter blev hon inlagd igen, vätska i lungsäckarna som behövde tömmas manuellt. Stannade på sjukhuset i nio dygn. Har, sedan hon blev utskriven första gången, blivit inlagd igen fem gånger. Nu hemma sedan tio dygn tillbaka och även om det fortfarande är långt kvar tills det är bra så är hon långsamt på väg åt rätt håll. Vi ska räkna med bakslag och fler sjukhusvistelser. Ingen läkare eller övrig sjukvårdpersonal som vi har pratat med (och det har varit många!) kan förstå att hon har varit med om det hon varit med om och klarat sig utan några bestående men. Det är inget annat än ett rent mirakel och lyckan samt tacksamheten är total!

början av mars hittade jag en knuta på min hund, Love. Veterinären konstaterade tumör och den opererades bort. Han blev dålig, visade sig vara bukspottkörtelinflammation som följd av metacam och narkos (som tack och lov visade sig att inte vara i närheten av Albins värden) så han sattes på strikt diet, fick även en infektion i operationssåren och sattes på antibiotika. Tumören var elakartad, rätt stor risk för återfall om än inte för spridning. Återbesök maj/juni. Just nu mår han bra.

Har även förlorat tre marsvin under denna tid. Underbare gammelgubben Alfonz i oktober, Marvin som fick tvingades avlivas i december och min fina gammeltant Aztrid i slutet av mars.

Kan, utan att överdriva, konstatera att det har hänt mycket hos oss den senaste tiden. Just nu går tiden och orken främst åt till att ta hand om min familj, mina djur och mig själv. Är inne och läser lite här då och då och har gjort hela tiden, men har inte fixat att skriva eller direkt engagera mig i något den senaste tiden. Det känns dock som om allt börjar gå åt rätt håll nu och jag börjar känna mig redo att ta tag i MiF igen - om inget annat händer. Just nu känner jag mig inte säker på någonting och kan inte riktigt slappna av.

//Sandra, sajtvärd påMarsvin.iFokus (& DaysofOurLives.iFokus)
**SMF 237 Sweet Dream's 
**Uppfödning av teddymarsvin - FINNS NU PÅ FACEBOOK!!

Annons:
NordicSunset
2014-04-07 19:43
#1

Men herregud vad mycket du har gått igenom.
Är verkligen jätteledsen och jag hoppas innerligt att det vänder sig och att allt blir bättre!

Massor med kramar. ❤️

Be the best version of you.

  • Zoella
[Emma--]
2014-04-07 19:58
#2

 🌺

chokladtassen
2014-04-07 20:23
#3

Styrkekramar till din familj! 🌺

Checka in @gnagarboden på instagram Skämtar

Svarttusch
2014-04-07 20:35
#4

Kramar Sandra, du har gått igenom mer på en kort tid än vad man ska behöva gå igenom ett helt liv. Ta din tid, vi vet ju att du kommer tillbaka när du orkar mer ❤️

Hälsningar Malin <3
Medarbetare på Marsvin ifokus
Min hemsida

emmaaslund
2014-04-07 21:58
#5

Så stark du är, Sandra. För att du tagit dig igenom detta, för att du kämpar på i tiden efteråt och för att du delar med dig av det till oss. Jag säger som Malin, vi klarar oss och MiF finns här när du orkar och vill. Det är välbehövligt och viktigt att bara tänka på sig själv och sina nära när sånt här händer (ja alla dessa olika, omskakande och sorgliga händelser.. :/). Vilket mirakel att din mamma fortfarande är i livet, ta hand om varandra ordentligt nu. Skratta, gråt om det behövs och kramas. Massor.

Kram!

/ Emma
Nidos marsvinsuppfödning - Rex och Self DE white

[Forest]
2014-04-07 23:11
#6

Här har vi med haft ett skitår med en massa saker suck, det värsta var att mamma gick bort. 😭

Jag hoppas att lyckan vänder och ni får ett bra år 🙂

Annons:
Ellociraptor
2014-04-07 23:29
#7

Men fy, vilket år! Hoppas allt vänder nu och blir bättre.

Idakarrlsson
2014-04-08 07:36
#8

Usch… Hoppas att fortsättningen av 2014 blir bra!

*Styrkekramar*

//Med vänliga hälsningar Ida

Va dig själv, alla andra är redan upptagna. 😎

[Mintassen]
2014-04-08 09:23
#9

Herre gud vad mycket du har varit med om stora kramar och kul att du är till backa ❤️

[rumelle]
2014-04-08 09:43
#10

Man kan inte annat än ha förståelse för att du inte har haft så mycket tid/ork till internet! Stora styrkekramar till dig och jag håller innerligt tummarna för att du får det lugnt framöver. <3

Tex&Tillman
2014-04-08 15:48
#11

🤗 Kram på dig. Hoppas det blir bättre snart 🌺

lialibea
2014-04-08 17:16
#12

usch vad jobbigt, hoppas verkligen att allt kommer att bli bättre!❤️

Upp till toppen
Annons: