# "Sin bästa vän för alltid" Author: _Charlie Hej! Jag heter Smulan. Eller Sötis. Eller Harry. Jag representerar väldigt många marsvin runt om i Sverige. Ja rent av hela världen. Jag föddes i en marsvinsfabrik i en lagerlokal. Det var smutsigt och högljutt, och den första tiden i mitt liv var stressig och kämpig. Men jag hade min mamma och mina syskon. En dag när jag var 3 veckor kom en jättestor handske och jagade mig. Jag försökte springa till mamma och ta skydd, men jag hann inte. Handsken tog ett alldeles för hårt grepp om min lilla kropp, och innan jag visste ordet av blev det mörkt. Jag skrek efter mamma. Skrek på den elaka handsken. "Ni får inte ta mig! Jag är bara en bebis! Jag är inte redo!" Men det var lönlöst. Ingen lyssnade, och lastbilen hade redan rullat iväg på mitt livs längsta resa. Efter ett tag lugnade jag ner mig. Inte för att jag kände mig lugn, men för att jag insåg att ingen skulle rädda mig. Jag la mig ner och slöt mina ögon. Mamma bet mig och drog mig i öronen, slet mig närmre henne för att tvätta mig. Jag bråkade och kämpade emot som vanligt, jag hade inte tid att bli tvättad. Det var ju världens lek bland alla 49 bebisar i blandade åldrar och storlekar. Jag kämpade emot mamma med mina framtassar och pressade mig ur hennes grepp. Med ett glädjesus i magen slog jag en kullerbytta och tjongade mitt lilla huvud in i en husvägg. Fnittrandes ruskade jag på huvudet och öppnade ögonen. Svart. Det var bara en dröm. Min kullerbytta in i husväggen var i själva verket lastbilen som körde så dumt att jag flög omkring i min lilla bur. Mamma är inte här. Jag är ensam igen. Jag kröp ihop igen, och bestämde mig för att inte sova mer. Efter många timmar stannade lastbilen, och min låda lyftes upp och bars ut. Jag var både förväntansfull och rädd över vad som skulle ske. Någon lyfte upp mig och satte ner mig i en bur. Den var större än den jag åkte i, men nu skulle vi plötsligt bo 6 stycken tillsammans i denna buren. Med bara ett hus att gömma sig i. Jag spenderade några dagar i buren, livrädd för mina burkamrater som jagade mig och bet mig. Det började klia på min hud och jag kliade mig så mycket att jag blev alldeles matt i kroppen. Jag la mig ner och vilade bakom det fulla huset. Plötsligt knackade någon på rutan. Jag försökte vara blick stilla, inte andas, inte röra mig. Men knackandet fortsatte, och nyfikenheten tog över. Jag tittade försiktigt runt hörnet och såg en flickas ansikte. Flickan stod med sin mamma som nonchalant stod och vägde på fötterna någon meter bakom. Flickan såg mycket mjuk och vänlig ut, och jag bestämde mig för att flickan måste vara min räddning. Hon måste ha kommit för att ta mig härifrån. Jag knatade på vingliga rädda ben fram till rutan, varpå flickan utbrast "Titta mamma, titta, DEN ska jag ha!" Mamman tittade inte. "Ja ja, bara vi kan åka nu" svarade hon, och vände om och gick. Ännu en gång blev jag upplockad, och denna gången satt i en låda så liten att jag inte ens kunde vända mig om. 4 veckor gammal och 160 gram lätt, var jag nu på väg till mitt tredje hem. Det skumpade och dånade, och till slut öppnades lådan igen och jag släpptes ner i en lika liten bur som innan, men denna gången behövde jag inte dela den med någon annan. Jag fick god mat, med massor av fröer, ibland fick jag hö, det tyckte jag om. Vattnet smakade illa av något de la i det så det drack jag inte av mer än när jag var alldeles uttorkad. Jag hade det bra. Flickan kramade mig och klappade mig och jag fick springa runt i hennes säng medan hon glatt utbrast "åh vad jag älskar dig." Ibland sa hon orden jag aldrig kommer glömma, "Du och jag ska vara bästa vänner för alltid!" De härliga dagarna gick, och försvann. Flickan lyfte mer och mer sällan upp mig, och jag fick mindre och mindre att göra. Jag började sakna sällskap, och tänkte ofta på mina syskon. Mitt enda tidsfördriv blev snabbt att sova, och äta frön. Min klåda gav inte med sig. Jag försökte visa flickan att jag mådde dåligt, men hon hade inte ögon för mig längre. Ett tag senare slutade hon göra rent i min bur, och i stället kom en stor man och gjorde detta några veckor senare. Jag försökte visa honom också, men han tittade inte ens åt mig. Det kliade så mycket att det blödde och sved på hela kroppen, och ibland tappade jag kontrollen och föll på rygg i kramper. Jag önskade att det fanns doktorer för marsvin också, precis som för flickan när hon var sjuk. För alltid är väldigt länge för ett marsvin. Om vi blir omhändetagna på rätt sätt, kan för alltid vara 8 år. 2920 dagar. Jag somnade in under ett krampanfall i en smutsig plastbur som luktade så illa att det var svårt att andas, - på dag 69. 69 dagar varade mitt liv. 9 av dom fick jag kärlek, nu finns jag inte mer. Flickans liv går vidare, och i morgon knackar hon åter på en bur, beredd att hämta hem "sin nya bästa vän för alltid!" _(marsvinet på bilden har inte skrivit brevet.)_ ## Comment 1 Author: [Borttaget] Oj, nu rinner tårarna som aldrig förr... ## Comment 2 Author: MiniW Jag fick rysningar när jag läste, tycker väldigt väldigt synd om den lille grisen (grisarna kanske man ska skriva). Skär i hjärtat. Hemskt och så himla tråkigt att det faktiskt förekommer.. ## Comment 3 Author: Onyxia Usch, jag blir alldeles tom och ledsen på samma gång. Och samma hemska upprepas om och om igen, det är inte klokt... ## Comment 4 Author: ElmerKrudd Aww, blir alldeles tårögd när jag läser detta. Det är så hemskt att sådana här saker faktiskt händer. Att djur ses som slitochsläng. :( ## Comment 5 Author: juliino Urk.. Tankarna far till alla djur som just nu sitter där ute och far illa. ## Comment 6 Author: bohan85 så bra skrivet, lämnar ingen orörd.. Detta skulle ALLA som håller sina marsvin ensamma behöva läsa och givetvis andra.. Får jag länka den på facebook? ## Comment 7 Author: [Borttaget] Så jäkla bra skrivet! Det är så hemskt att det här är sanningen för massor av små oskyldiga djur därute. Man får ont i magen bara av att tänka på det. Kan verkligen inte förstå hur vissa människor kan vara så känslolösa och bara byta ut sina djur när det inte passar längre. ## Comment 8 Author: _Charlie Nej det är sorgligt. Så många själar. De lever, känner känslor, kanske inte kan tänka på det vis jag skrev, men de känner ju. De mår. Det är mycket "du ska bli min bästa vän" men sällan något "vad är bäst för DIG". Bara jag. :( #6 Absolut får du göra det! ## Comment 9 Author: emmaaslund Blev otroligt rörd av din text, \_Charlie. ## Comment 10 Author: Frida B Har tårar i ögonen... Otroligt bra skrivet! Alla borde vara medvetna om detta. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Så otroligt bra skrivet!! Hoppas av hela mitt hjärta att det kan hjälpa några stackars djur. Att några djurägare kommer till eftertanke. Tack!! ## Comment 12 Author: [Borttaget] Åh vad sorgligt! Och detta gäller fler djur än marsvin. Länkar också gärna texten på facebook. Extra viktigt nu till sommaren att göra folk uppmärksamma på detta, många köper djur nu som de glömmer till hösten. ## Comment 13 Author: [Borttaget] gråter nästan så sorligt 😭 alla djur ska få leva ett bra liv😡 ## Comment 14 Author: Twili snälla, tänk igenom först själva vad ni bidragit med i denna berättelse innan ni kommenterar. tex. att inte köpa ifrån djuraffärer, som köper för små marsvin ifrån grossister - under de förhållanden som \_charlie försökte få fram med sin text. ## Comment 15 Author: Frida B #14 vänta lite, va? ## Comment 16 Author: Twili #15 jag tänker inte peka ut någon, därför skriver jag allmänt. ## Comment 17 Author: linneakaangas Kunde inte sluta läsa, så bra och sorglig text. :) :( ## Comment 18 Author: Marsvinsmamman Så bra skrivet \_Charlie! ## Comment 19 Author: [Borttaget] Så himla fint skrivet \_Charlie!! Blir helt tårögd 😢 Jag blev tvungen att dela den på Zoonen (dyker upp sådana människor då och då där) och Facebook. ## Comment 20 Author: Tisslibiie Usch sorgligt men sant :'( bra skrivet. Var bara tvungen att ge grisarna extra gott och lite mer gos efter att jag läst texten. ## Comment 21 Author: Misarn Vilken sorglig berättelse, fick tårar i ögonen av att det faktiskt händer med inte bara marsvin utan med andra djur också världen över. Jag erkänner att jag har köpt Zooie på djuraffär och hon var väldigt liten och gänglig med en extrem klåda och livrädd för allt och alla. Idag tre år senare vågar hon komma fram när jag är vid buren och ibland vilja bli klappad, hon har vuxit och är idag väldigt fin i hull och skruttar omkring med sin egna farbror Samson som tar hand om henne så fint :-) ## Comment 22 Author: [Borttaget] Fy fan vad sorligt 😭Jävla djuraffär och jävla människor som bara ska ha och ha men kan aldrig ta hand om det.Sådana människor ska ta mig fan inte få leva.Stäng alla djuraffärer.För dom ska man ju bojkotta för alltid.Vilken ångest jag fick nu.Berättelsen påminde lite om min barndom som liten.Man borde sätta upp berättelsen på alla djuraffär här i Sverge så att folk tänker om. #8 Får jag låna denna text och ha inne på min hemsida? ## Comment 23 Author: _Charlie #22 Det får du gärna. ## Comment 24 Author: tantnett Oerhört bra tänkvärd läsning. Men detta öde drabbar inte enbart marsvin från djuraffärer, tyvär finner många uppfödare "sina" djur på blocket eller får höra att dom gått vidare till någon okänd trots att det i köpeavtalet tydligt stått att uppfödaren skall kontaktas vid eventuell omplacering. Usch vad fruktansvärda öden våra raringar kan råka ut för. 😭 ## Comment 25 Author: Wilma-Petz Stackars marsvin...😕 ## Comment 26 Author: [Borttaget] synd om de marsvinet kan äntligen känna så nu när Malte har en vän ## Comment 27 Author: FlutterShy Usch.. Blir tårögd jag med. Jätte fint skrivet! ## Comment 28 Author: Ceratico Får sådana extrema skuldkänslor när jag läser detta 😭💔