# Utbytbara Author: [Borttaget] Läste precis en annons om 2 marsvin som skulle säljas. Det står att marsvinen säljes eftersom dottern nu fått en katt istället. Jag har så svårt att förstå hur man kan va så känslolös mot djur, att dom bara är utbytbara sådär utan vidare. Jag har aldrig varit så ledsen som när mina marsvin dog som jag fick när jag var liten o jag hade aldrig kunnat göra mig av me dem! Jag tror nog det var äkta kärlek jag kände gentemot mina marsvin. När jag skriver detta tittar jag in i buren o ser min lilla gosegris smaska på hö me sin söta lilla mun. Hur skulle jag nånsin kunnat byta ut henne el dom andra små? ## Comment 1 Author: Caspia Jag är glad att jag inte uppfostrades sådär. Jag vet inte om det är vanligare nu än när jag var liten (är 23) att man gjorde sig av med marsvinen för att man skaffat katt/hund/lillebror eller vad det nu är. Vad är det för värderingar man lär sina barn genom att agera som annonsören? ## Comment 2 Author: Sandra-B Tycker också att den "slit-och-släng" mentalitet som finns nu är förskräcklig oavsett vad det gäller men framför allt när det gäller djur- de är levande, kännande varelser. Samma sak kan man se hos en del uppfödare- fast då handlar det om att sälja/göra sig av med de djur som man inte längre har "nytta/användning" för i sin avel och det tycker jag är lika hemskt. Då har djuren inget värde i sig självt som djur utan de har bara ett värde så länge de kan användas, så länge de kan vinna priser på utställningar eller producera avkommor. Det är åtminstone  min uppfattning och åsikt om det. Den dag jag får barn (om jag får några) så skulle jag aldrig acceptera att djuren vi har byts ut mot några nya- några roligare. Jag vill inte lära mina eventuellt framtida barn att man kan behandla djur som saker, saker man kan kasta när man inte vill ha dem längre. Jag anser att djur är ett ansvar som man tar på sig så länge djuren lever och att det inte är något man kan strunta i hur som helst. Jag tror att många barn i dagens samhälle har det för bra helt enkelt- många får det de vill och om det inte var så roligt som de trodde så får de något nytt. I dagens samhälle finns många splittrade familjer- föräldrar jobbar heltid och tiden och orken räcker inte till- barnen blir många gånger kompenserade med saker istället. Jag tror att många föräldrar inte orkar stå emot när barnen tjatar att de vill ha exempelvis ett marsvin så får barnen det. Marsvinet är roligt ett tag men sen vill barnet hellre ha en katt och börjar tjata om det- marsvinet görs av med och en katt skaffas, nästa sak som barnet vill ha är en hund osv. Jag säger inte att det är lätt för det vet jag att det inte är- men som förälder måste man tänka efter innan man ger med sig för barnens tjat och när/om man gör det så får man ta sit ansvar och ta hand om djuret. Man måste tänka efter vad ens handlingar sänder för signaler till barnen. Vad vill man som förälder lära sina barn om exempelvis djur? Nu blev detta långt och det känns ganska flummigt- känner inte att jag får ut det jag egentligen vill men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och framförallt att det inte missförstås för jag menar inget illa med vad jag skriver. ## Comment 3 Author: [Borttaget] #1 Jag är också 23 o uppfostrades nog som dig. Jag har alltid varit en otrolig djurvän, när jag va liten på somrarna när det regnade va jag ute o "räddade" maskar ur vattenpölarna. Jag sken upp som en sol varje gång jag fick leka me en hund o jag ville allra helst sova hos min sommarkompis för hon hade ju en massa djur hemma! Men nått eget fick jag inte. Jag tjatade o tjatade o så fick jag fiskar som en första grej men dom dog bara hela tiden så det va inte skoj. Jag hade nog dom enda guppysarna i hela världen som inte förökade sig! Förstod ju att en hund kan jag inte få, då blir man ju så låst men jag tänkte att ett marsvin kanske! Tjatade o tjatade igen. Så när jag fyllde 11 fick jag äntligen min lillgris o jag va nog lyckligast i hela världen :D Sen helt plötsligt var dom 2 små grisar. Jag skötte dom exemplariskt i 7 år, städade o skötte om dom utan tjat från föräldrar men pappa kunde ju inte låta bli dom eftersom han älskar marsvin han me. (Han kommer hem till mig än i dag för att hälsa på marsvinen haha). Syrran va också o tog upp dom hela tiden för lite mys så det va ompysslade små grisar det där. Hade aldrig kommit på tanken att byta ut dom mot nått annat! Det var ju faktiskt mina bebisar! #2 Usch ja, det är helt sjukt. Okej om man har väldigt många marsvin då kanske man inte får såna starka känslor för allihopa men alla grisar är ju mysiga o har sina olika personligheter. Man borde ju känna att man vill ge dem ett tryggt o fint liv de sista åren också när de varit bra avelsdjur innan. Jag hade inte kunnat börja me avel för jag hade inte ens kunnat sälja ungarna så det hade slutat me att det va jag o 45 grisar i min lägenhet haha. Ja föräldrar är slappa i uppfostrandet nuförtiden o barnen blir därefter. Men det kan väl inte vara så svårt att älska ett djur. Hundar får ju alla jättestarka band me men marsvin är ju precis lika fina o mysiga bara att dom är mindre. ## Comment 4 Author: godisgrisen Det där är väl det mest märkliga argument för att göra sig av med ett djur. Ofta hör man folk som säger att ett djur kan man ha men inte fler, konstigt. Om man läser kattannonser på Blocket dyker detta argument upp skrämmande ofta men då är det hund eller barn folk skaffar lika obegripligt då. Om de tror att man inte kan ha katt och marsvin ihop anser jag dem vara mer än lovligt lata som inte tar reda på fakta för det är klart att man kan ha katt och marsvin det är en utmärkt mix! Jag har alltid haft både katt och marsvin det har aldrig varit några problem och jag kan inte tänka mig att avstå från någon av dem. Jag har aldrig förstått hur folk så lättvindigt gör sig av med djur. Har de ingen relation till sina djur? Har djuren inget värde för dessa ägare alls? Jag förstår bara inte detta de djur jag hade när jag växte upp och de jag har nu är oerhört betydelsefulla familjemedlemmar. #3 Jag föder upp marsvin och måste då sälja djur men jag lovar det är skitsvårt! När man säljer dem när de är små går det ganska bra men har de blivit kvar här ett tag är det hemskt även om jag försöker att inte bygga så stark relation till de djur jag bestämt att jag ska sälja för min egen skull. Bara så du vet man kan älska alla sina marsvin fast de är fler än 20 jag lovar! ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Ja jag tvivlar inte en sekund på att du älskar alla dina grisar även om du har jättemånga :) Men det känns ändå som att man får ett ännu starkare band till dem om man bara har 2, det blir liksom mer egentid till dem. Har man 30 st blir det lite körigt att gosa me alla flera gånger per dag ;) Såklart man måste sälja marsvinen även om det tar emot om man har en uppfödning. Man får ta sig i kragen då. Jag tror inte jag kommer få riktigt samma starka band till marsvin jag skaffar nu som de första 2 jag hade som barn o ungdom. Dom va ju liksom me mig hela tonårstiden när jag hade det så jobbigt! Tycker man sig inte kunna ha både marsvin o katt samtidigt även om det går så kan man ju inte skaffa katt innan marsvinen dött liksom. Blir så sur. ## Comment 6 Author: godisgrisen #5 Några av de marsvin jag haft som vuxen har jag haft närmare kontakt med än de jag hade när jag växte upp faktiskt. Man blir aldrig för gammal för att vara kompis med marsvin! Ja jag håller med, man kan ha marsvinen "klart" om man inte tror sig kunna ha katt och marsvin samtidigt. Antagligen hade de väl bara ledsnat och ville ha något att skylla på men så fel det blev för just detta argument är ju det värsta de kunde komma med! Jag blir också sur. ## Comment 7 Author: idipidi Jag tycker också att det är jättekonstigt att man som förälder hellre köper ett nytt djur än lär barnen att man tar ansvar för det man skaffat. Men jag tror att det varit lika illa jämt. Den egna uppfattningen är att det nästan var värre förr, bara med skillnaden att det var svårare att sälja djur i andra hand innan internet. Jag känner flera som är både i 20- 30- och 40-årsåldern som berättat om djur som de hade när de var små som lämnades tillbaks zooaffären eller fick "flytta ut på landet" (hrm...) när de som barn hade tröttnat. "Det var ju så det funkade." Samtidigt har det ju alltid funnits folk som aldrig skulle kunna tänka sig att göra sig av med djur de skaffat, om det inte gäller en verklig kris. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Nädå, marsvin är för alla åldrar :D Det beror lite på hur livet ter sig o vad som händer. Jag hade det jobbigt hemma o väldigt jobbigt i skolan då så mina grisar hjälpte mig otroligt mycket. Att få komma in på rummet, stänga dörren o bädda ner sig i sängen med en liten gris var väldigt rogivande o nerstressande då :) Nu har jag ju jobbet me all restid som tar upp nästan hela dagen, sen ska det tränas, tas körkort o göra alla tråkiga hushållssysslor så jag har kanske inte lika mycket tid att spendera med marsvinen o får därför inte samma band även om jag såklart älskar dem otroligt mycket! Det är så kul att observera dom i buren, man kan sitta o iaktta dom i smyg hur länge som helst o se vad dom pysslar me! Undra hur det går me katten sen när dom kommer på att den klöser sönder grejer, välter ner blomkrukor o annat o att även den behöver lite av deras tid, då blir det väl nått annat djur, el kanske ett barn till! ## Comment 9 Author: godisgrisen Stackars katt när det är dax för hund och stackars hund när det är dax för häst och stackars häst när det är dax för ny människobebis... ## Comment 10 Author: elin85 Håller med #7, jag tror inte det var bättre förr. Jag tror ofta det beror på att föräldrarna inte är djurmänniskor och barnen tvingas ta för mycket ansvar själva. Då blir det snabbt ett "måste" istället för att vara roligt att ha djur. Många anser nog också att de ska skaffa marsvin för att de är enkla och "sköter sig själv". Sedan inser de att burstädning ingår, barnen får göra detta själva och lessnar snart. Då kommer barnen på att de vill ha katt istället för då behöver de inte städa någon bur så det blir lättare. Sedan kanske de kommer på att katten behöver få mat flera gånger om dagen och då säljs den också, eller avlivas då det ju är mycket svårt att sälja en utekatt :( Detta beteende är förfärligt, men jag har själv erfarenhet av just detta, fast jag fick kanin som 8-åring och fick sköta allt själv, klarade det i ca ett halvår sedan blev det för jobbigt. Ca 1½ år efter det skaffade vi katt, det gick bättre, men det var fortfarande bara jag som skulle sköta matning och sådant. Det blev tjat och tråkig stämning, men iaf pappa gillade katter så därför fick han vara kvar livet ut. Det jag vill säga är att involverade föräldrar är jätteviktigt för att det ska fungera för ett barn. det är inte så konstigt att ett yngre barn inte vill ha kvar sin kanin/marsvin om det måste göra ALLT. Det är ju svårt för barnet att bara kunna lyfta upp och hantera ett djur utan hjälp och då blir det ju inte så kul. Så svaret är alltså: Om föräldrarna inte vill ha ett djur själva bör inte heller barnen få det förrän de är MINST 10 år och det ska vara ett noga övervägt beslut, barnet ska ha fått tjatat och väntat bra länge. Gärna också börja med att "hyra" eller låna ett djur så barnet får prova på vad det innebär. Men detta kan/vill ju många föräldrar idag inte genomföra, herregud ska barnet behöva VÄNTA? Det är väl bara att köpa ett djur och låta barnet prova! Oj, det blev långt :) ## Comment 11 Author: [Borttaget] Jag fick klart för mig från början att det faktiskt var jag som hade ansvaret för mina marsvin, jag skulle städa o mata o allt vad det innebär. Gick jag inte me på det skulle jag inte få några djur. Självklart köpte dom ju hö, spån, mat o sånt, stod för alla utgifter, körde dom till veterinär o så men städning o matning var mitt ansvar. O jag kan inte påstå att jag tyckte det var så himla jobbigt. Det va burstädning på torsdagar o matning varje dag, tog knappt nån tid alls. Men dom små rackarna skrek så förjordat på morgonen när pappa skulle väcka mig inför skolan att han gjorde som vana att ta me sig nått gott varje gång ;) Nu var jag visserligen 11 år när jag fick dem vilket inte är så litet o jag klarade ju av att klippa deras klor, lite pälsvård o släpa fram dammsugare o bära grejer hit o dit ensam. Ett litet barn på 7 år ska verkligen inte ha fullt ansvar, då krävs ett djurintresse från föräldrarna annars funkar det ju inte. Mina föräldrar hade väldigt svårt att hålla sig borta trots allt när jag haft dem ett tag, kunde inte motstå dess charm ;) Pappa var dessutom påläst för han hade marsvin när han va liten. Det var praktiskt eftersom hans föräldrar då var vana vid marsvin så kunde farmor o farfar passa marsvinen när vi skulle resa bort. Det beror mycket på hur man är som person. Jag är en väldigt ansvarstagande, o lugn människa, en ensamvarg :P Marsvinen fick liksom all min kärlek o tid. Jag var alltid hemma o hade inget annat att göra än ta hand om mina djur. Mina syskon hade tex aldrig kunnat ha djur under deras tonårsperiod för dom var/är alltid ute o ränner me kompisar o killar/tjejer, är aldrig hemma. Hade blivit en typisk "säljer mina marsvin pga tidsbrist" annons. Men om dessa föräldrarna nu märkt att det inte funkar så bra me djur, borde dom inte tänka igenom kattköpet lite extra då? Det kanske ser lätt ut att ha katt, "dom sköter ju sig själva" Men alla djur behöver skötsel, mer än vad man tror ibland. Dessutom kan ju katter leva otroligt länge, vill dottern ha katten i 10-20 år till? Det här blev också lite långt :P Men detta var lite kul att prata om :) ## Comment 12 Author: elin85 #11 Det är det jag menar. Ett hängivet, ansvarstagande barn över 10 år, med i ditt fall en kunnig förälder är ju en helt annan sak. Jag var 8 år, hade föräldrar som inte ville hjälpa mig med kaninen alls. Då blir det för tufft. Mina föräldrar hade behövt "offra" sig och läst på och hjälpt till med kaninen för att det skulle ha fungerat, men det ville de inte. Vad som gäller i familjen i annonsen vet man ju inte, men att föräldrarna inte är så förtjusta i marsvin kan man ju anta, annars skulle de ju behålla marsvin och katt. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Det är så konstigt ändå att hund klarar många barnfamiljer av att ha, det har dom tid för! Gå ut o gå me den i ur o skur flera gånger per dag. Men marsvin det hinner dom inte ta hand om. Det måste vara själva städandet dom tycker är tråkigt men om man gör det tillsammans allihopa kan man ju göra det till en kul grej, ha på musik el kanske prata om vad som hänt i skolan el vad som helst liksom. Jag hade på hög musik o sjöng när jag städade haha det gick snabbare då! Ibland hjälpte min syrra till fast hon inte va mer än 6 år. ## Comment 14 Author: elin85 #13 Ja, fast sanningen är ju att många hundar omplaceras på blocket också på grund av tillökning i familjen. Sedan är det ju också många som bara "rastar" sina hundar och inte går promenader med dem. Det är då min erfarenhet. Men visst, hundarna är iaf oftast jobbigare att sälja för de är mer av en "familjemedlem" än vad marsvinen som säljs är. Men ofta läser jag annonser som "Jag vill sälja min valp på 6 månader på grund av att jag väntar barn" eller "Nu tvingas jag sälja min underbara valp på grund av: allergi, separation, tidsbrist, kräver mer motion än jag hinner med, har separationsångest, jag jobbar heldagar osv" Då känner jag verkligen att HUR i hela världen kunde de då gå och köpa en valp? Precis på samma vis som unga marsvin under året som säljs av något annat skäl än allergi. Det är så oansvarligt! ## Comment 15 Author: [Borttaget] #14 Håller me. Folk ger upp så himla lätt o tänker alldeles för lite innan. Allt går ju inte att förutse, saker kan ju hända men.... suck. Stackars alla små djur :( ## Comment 16 Author: elin85 #15 De jag minst kan förstå är de som säljer en hund i 3-årsåldern pga tillökning. Om man är vuxen och skaffar en hund så måste man väl tänka på att man kommer skaffa barn medan hunden är i livet!? Det behöver ju inte ens bero på hunden utan bara att kvinnan inte orkar gå med hunden när hon är gravid och sedan inte vill ha en hund tillsammans med en bebis...blir för jobbigt. Hur kan man tänka så? (Eller inte tänka) ## Comment 17 Author: Marsvinlove Nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig tjatat på mina föräldrar (o även jag kanske gjorde det nån gång så gav de sig inte:P) om att få ett djur, utan är jag var tretton så frågade jag min mamma och pappa om jag kunde få skaffa marsvin? (men jag tjatade verkligen inte:P) I kanske 4-5 mån läste jag allt jag kom över om marsvin och förberede mig för mitt köp. jag blev som en levande marsvinsbok (är jag fortfarande:P) och i september-08 så fick jag mina killar-men det blev verkligen inte som jag tänkt mig! In till oss kom två jättefina killar men som var totalt vanvårdade, satt i en väääääääldigt illaluktande och skitig bur, och deras tänder,klor och mat/vatten vill jag inte änns prata om, örk! Gud så glada de blev när de fick en ren bur och vilken reaktion när de såg hö-hö som de nog inte sett på länge! Jag badade dem, klippte klorna och vägde dem. (vikten var på 1400g och de var tjocka men de had ju levt på FÅR-pellets:( Nu väger han som jag har kvar, 1200g, och han är i lagom hull nu:) Senare upptäckte jag att de satt som en stor bajs-platta i den enes rumpa? och även att hans ögon blivit gråa? Vi åkte till vetten och han sa att han var helt blind och "bajsplattan" var en sak de kunde få. Den pressade ha ut! Och stackarn såg ut att ha väldigt ont! Detta kom tillbaka ett par gånger och jag hjälpte honom att få ut denna, men jag tyckte så hemskt synd om honom, inte var det kul heller! Han ville inte röra på sig så mycket heller, så jag tog beslutet att ta bort honom ett ca år efter han kom till mig! Men jag kämpade verkligen för honom! Suck, det var verkligen hemskt att behöva ta det beslutet men det var det bästa för honom....R.I.P.... som #11 så är jag också en ansvarstagande/lugn person /och också ensamvarg för den delen:P, och jag brinner verkligen för DJUR! Mina syskon gillar dem också men de orkar inte med skötseln ordentligt. De har inga själv nu, och kanske är det bäst så. (fast hästarna tog de mycket väl hand om, jag åandra sidan är inte så förtjust i hästar alls faktiskt) Ja, det finns ju tyvärr många oansvariga människor där ute! ## Comment 18 Author: fia-mia Jag tycker det är hemskt när djur ses som saker. Ser ofta annonser om djur som säljs för att "Calle tröttnat" eller att "Greta vuxit ifrån sin kompis." Själv är jag en riktig djurvän. Som åttaåring fick jag en kanin som hängde med tills i sommras och nu i höstas flyttade marsvin in. Som åttaåring var jag förstås glad över min kanin men frågan är om jag var mogen för HELA ansvaret. Visst levde hon ett bra liv men jag var kanske inte helt mogen förens runt 10-årsåldern. Nu vill jag ha en hund, men får inte. Istället tränar och rastar jag andras hundar. Visst kan jag vara sur på mina föräldrar för att jag inte får någon hund men jag vet att man lätt tröttnar på att gå ut minst 4 ggr om dagen oavsett om man vill eller ej.  Jag menar inte att man inte ska ha djur som barn men jag är tycker inte man ska ha ALLT ansvar som liten. Som på en blogg häromdagen, bloggaren är tjej med ett barn på 2 år: "Jag vill köpa ett djur åt Lisa. Troligen ett marsvin som kan vara bara hennes och som hon kan älska av hela sitt hjärta." Då har man helt fel tänkt, en tvååring ska inte ta ansvar på det sättet och de är inte mogna för ett eget djur. Jag tror mycket precis som ni andra säger handlar om hur barn uppfostras. Jag tror att barn mår bra av att vara med djur och självklart kommer jag ha djur hemma men då är det mina som barnen hjälper mig med dem och inte barnens djur. Förlåt för otydligt inlägg. ## Comment 19 Author: [Borttaget] Det beror ju mycket på vad man lever för liv också. Vi var ju en familj me sommarstuga där marsvinen kunde vara hela sommaren o pga denna stugan så åkte vi aldrig nån annanstans. Är man dock en familj som reser mycket då blir det genast jobbigare för då ska djuren passas o sånt. Jag vet ju nu som vuxen hur det är. Tänkte fram o tillbaka innan jag skaffade nuvarande grisarna hur jag ska göra me passning om jag åker bort, funkar det me mitt jobb, har jag tid, råd? Passningen sköter föräldrarna o allt annat funkar också ypperligt. Det enda problemetjag har är att jag är beroende av att nån kör mig för att handla spån o sånt samt om jag ska till veterinären. Jag är tydligen trög va det gäller köra bil :P