… och jag kan inte sluta gråta. 😭

Hon mådde bra igår kväll, hon mådde bra imorse. Hon tiggde och åt grönsaker med god aptit, klättrade på gallret av iver och hoppade över dom andra för att komma åt dom bästa bitarna. 

Jag skulle ge dom grönkål nu på seneftermiddagen när jag skulle börja med middagen och jag hittade henne vilandes i fleeceskogen. Hon låg på sidan och såg så fridfull ut. När jag tog upp henne var hon fortfarande mjuk och lite värme fanns kvar, så det var nyligen, men min lilla flicka är borta. 💔

Det ser ut som om hon ligger och sover nu på handduken på köksbänken. Jag sitter där och klappar på henne och hoppas på att hon vara ska resa sig upp igen, ruska på sig och titta yrvaket på mig som om hon bara sov djupt, men jag vet att det inte kommer hända. 

Åh herregud… Att jag aldrig mer kommer få höra hennes hesa läten när hon pockar på uppmärksamhet och tigger godis gör så ont. 

Under alla mina år med marsvin har jag aldrig haft ett marsvin som dig och jag kommer aldrig få det igen. Du förtjänade det bästa och du förtjänade att somna in lugnt och fridfullt hemma i fleeceskogen som du älskade så mycket, men fy vad ont det gör i mig. 😢

Jag vet att du klarar dig nu, vart du än är nu. Du har alltid klarat dig, du har alltid varit så förbaskat stark, modig och självsäker. Så olik dom flesta marsvin jag träffat på. Inget skrämde dig och inget drog ner dig eller din kämparanda. Du var ett par lysande, nyfikna, livsglada ögon från första gången jag såg dig till den sista. 

Tills vi möts igen, min älskade, älskade Doodle. Ta hand om dig.. 🌺❤️😭