Var inte så hård mot ditt fyraåriga jag. 🙂

Kommer du ihåg den där stunden när bilden togs? Om inte, kan du vara säker på att det är du som valt att hålla henne på det sättet eller om den som tog bilden bad dig hålla ut Flicka så hon syntes bättre på bilden? 

Visst syns det att hon tycker det är obehagligt, men du gör inte illa henne och eftersom din mamma sa åt dig att sitta ner med henne oftast så var det här nog en ovanlig händelse. 🙂

Det där gjorde mig lite nostalgisk… 

Min familj skaffade marsvin när jag var 9 år och när jag var 10 år så brukade jag gå ut med mitt marsvin Fred på promenader i dockvagn under sommaren. Vi såg alltid till att det var över 18 grader, men under 25. Jag hade en stor, stadig dockvagn med huv och allt som gav skydd för både sol och rovdjur. Däri stoppade jag in Freds favoritfleecefilt, lät honom krypa in och bädda in sig som han ville och sen satte jag på vagnskyddet och vandrade iväg. 

Fred älskade sina promenader i vagnen. Varenda gång jag tittade till honom i filten så låg han alldeles splutt; platt som en pannkaka och med benen utsträckta och antingen sov eller bara mös. Till och från under promenaderna stannade jag upp och plockade några maskrosblad eller lite gräs vid vägkanten och gav honom i filten som han genast frossade i sig. 

Jag var aldrig borta i mer än 20-30 minuter, men på fullaste allvar, hur oansvarigt och riskabelt var inte det? 😃

Jag får nästan panik när jag tänker på det nu som vuxen och alla saker som skulle ha kunnat hända. Nu var jag tack och lov en väldigt ansvarsfull 10-åring, men vad hade det hjälpt om en stor hund slitit sig och kastat sig in i vagnen eller en katt kommit farande från ingenstans? Men det hände aldrig. 

Istället försöker jag tänka nu att 10-åriga jag gjorde det av kärlek, Fred tyckte om det och fick komma ut i friska luften, allt gick bra och Fred gick tyvärr bort i lunginflammation en vinter när han var närmare fem år så han fick ett långt och fint marsvinsliv. 

Jag tycker bilden är riktigt obehaglig att se på. Kanske mest för att jag ser den som en bild av dåtidens syn på marsvin - någonting som var lämpligt som leksaker till barn. Inga djur borde någonsin degraderas till att vara leksaker.

Mycket har blivit bättre, men en del saker verkar inte ha ändrats alls. Att marsvin är flockdjur och inte får hållas ensamma är numera allmänt spritt, även bland "normala människor". Däremot så verkar attityden att marsvin är lämpliga barndjur, och inte speciellt viktiga, leva kvar. De är helt enkelt för snälla och gulliga för sitt eget bästa.

I vintras tillbringade jag en (mycket lång) lördagskväll på akuten på Blå Stjärnan med ett av mina marsvin. Han var riktigt dålig, och åt inte själv så jag var tvungen att stödmata honom under tiden som vi väntade. Det blev många stödmatningar för vi satt där många timmar innan vi fick komma in till veterinären. Bredvid oss satt ett par med en hund, som jag kom i samspråk med - efter att jag fått säga till dem att hålla hunden borta från oss. Mitt marsvin gillar inte hundar. Efter ett tag fick jag frågan "Men varför har man marsvin?". Just den frågan illustrerar väldigt väl, tycker jag, vilken inställning folk har. Ingen skulle väl någonsin fråga en hundägare samma sak, när denne sitter på akuten med sin jättesjuka hund?

Jag tycker marsvin och barn är en usel kombination. Det kan fungera om barnen övervakas hela tiden, men inte annars.

#2
Håller med dig. Därför gör det så ont i mig att se bilden nu många år senare. Mamma trodde såklart att hon gjorde rätt och skötte säkert Flicka efter alla konstens regler och den kunskap som fanns då (slutet av 70-talet). Själv var jag ju för liten för att förstå.
Jag "tror" att det ändå har hänt en del sen dess, vi går mer till veterinären med smådjuren, kunskapen om mat har ju blivit bättre, en del väljer att försäkra, kastrera och hur de ska skötas har ju blivit bättre.
Men det finns ju så otroligt mycket att lära och jag själv lärde mig MASSOR av mina två, även om jag bara hade dem en kort tid. Trots detta så blev jag bara halvlärd. Men vet att jag ALDRIG skulle rekommendera dem till en barnfamilj med små barn om inte föräldrarna har väldigt god kunskap.
Detta med kunskap gäller alla djur och vissa människor (räknar mig själv dit) lär sig hela tiden och kan medge att man hade fel.
Andra har tyvärr fortfarande inställningen "Så här gjorde vi när vi var barn och därför gör vi så även nu…"
Typexempel när det gäller katter: Katthonan måste få en kull innan p-piller, vi dränker kattungar och katter kan man få gratis. Skulle tro det är samma med marsvin. "Hoppsan det var visst en hane och hona, men det är ju söta ungar vi kan ge bort eller sälja till zoobutik…

#3 Naturligtvis var du alldeles för liten för att förstå. Och visst har det blivit bättre för många marsvin, men det är omgivningens attityd mot oss marsvinsägare som jag har svårt för. Just det där att man inte blir tagen riktigt på allvar. Oförmågan att förstå att för mig är marsvinen oändligt mycket viktigare än någon random hund. Tyvärr finns det fortfarande gott om idioter där ute, som inte klarar av att se djurens alldeles egna inbyggda värde. Katter är också väldigt drabbade av slit-och-släng-mentaliteten. Så är det också för marsvin och kaniner.

#2+4 Åh det där med att folk frågan en varför man har marsvin får jag också höra emellanåt.  "Du som är en vuxen kvinna, varför ska du hålla på med marsvin?" Som om marsvin vore avsedda enbart för barn. 

Det är så märkligt vilken mentalitet en del människor har gentemot vissa djurslag. De är mindre värda i deras ögon. 

Många i min omgivning har väldigt mycket slit och släng mentalitet när det kommer till djur överlag. Djuren ska anpassa sig efter dom och inte tvärt om. Och anpassar sig inte djuren så gör man av med dom på ett eller annat vis. Djuren blir som prylar för en del utan något större värde. Ersättningsbart helt enkelt (om det nu ens är ett riktigt ord? :p ). 

Och jag tycker den synen på djur är hemskt. oavsett stort eller litet djur. 

Jag själv har idag en hund och 2 marsvin. Alla 3 är lika älskade. De är 3 olika individer, med egna känslor och egenheter. Hur skulle man kunna nånsin ersätta dom? otänkbart enligt mig. 

Får ursäkta att jag råkar spåra ur TS-ämnet .

#5
Spåra ut hur mycket du vill! 🙂

#6 Tack för en intressant trådstart, som gav upphov till en intressant diskussion. #5 Du lyckas verkligen sätta ord på precis det jag tycker. Spinner vidare på det där med att en del djurslag har mindre värde. Är det så att marsvin anses mindre värda för att de anses vara barndjur? Eller blir de barndjur just för att de anses mindre värda? I vilket fall så tycker jag att stämpeln som barndjur måste bort. Marsvin är inga enkla djur (finns det ens enkla djur?) utan rätt så komplicerade exotiska djur, som kräver rätt skötsel för att bli gamla och må bra under tiden. Om marsvinet blir ett barns ansvar så kan man vara rätt så säker på att det inte kommer få vad det behöver, just för att barn per definition har begränsad kunskap. Framför allt så kommer det inte att få den veterinärvård det behöver, när det blir sjukt, eftersom inställningen hos de som bestämmer är att marsvinet inte har samma värde som exempelvis en hund. Det blir enklare (och billigare!) att skaffa ett nytt än att vårda och ta hand om det man har. Jag har just nu tio marsvin. Alla är omplaceringar, med sin egna historia. Vad jag har lärt mig under alla år med omplaceringar är att de allra flesta marsvinen är misskötta på ett eller annat sätt, och det allra vanligaste problemet är C-vitaminbrist. Långvarig C-vitaminbrist ger hemska irreparabla skador, som förstås enkelt hade kunnat undvikas om marsvinet bara fått den c-vitamin det behöver.

#7 Jag tror att de blir barndjur för att de är mindre värda i folks ögon. Då degraderas djuren till att bli leksaker för barn. Det är vad jag tror i alla fall. 

Inga djur ska behöva ses som leksaker för barn. De är levande djur och inget barn ska leka och experimentera med dom. 

Däremot tycker jag det är bra om föräldern har ett brinnande intresse för djuret och barnet får hjälpa till med djuret och på så vis lära sig hur man hanterar djur under noga uppsikt av en engagerad vuxen. 
Men tyvärr ser det ju inte ut så i många barnfamiljer, utan de vuxna är ofta ointresserade och lämnar djuret till sitt öde i barnets vård.  

jag själv har en dotter på 7 år. Hon har inget eget djur. Däremot får hon hjälpa mig med både hund och marsvin i min närvaro och på så vis lära sig hur man behandlar djur och hur man tar hand om dom. Är inte jag i närheten så får hon inte hålla på med djuren, eftersom jag inte kan se vad som händer då. Jag vill ha full koll av säkerhetsskäl både för djur och min dotters skull.  

Jag hoppas att min dotter ska få goda värderingar när det kommer till djur. Jag försöker i varje fall utbilda henne så mycket jag kan och lära henne vad som är rätt och fel i skötseln av olika sorters djur.  För jag vill inte skapa en vuxen människa som fortsätter traditionen med att hantera djur fel för att de har växt upp med fel syn. Och jag försöker även ständigt hålla mig uppdaterad i svängarna om djurhållning så att hon inte får en förlegad syn. 

Och för att återgå till marsvin, så är inte marsvin lätta ur skötselsynpunkt. Man behöver veta vilka grönsaker som ska ger i vilken mängd för att uppnå det dagliga c-vitamin behovet. Och det i sig kan nog kännas jobbigt för en del okunniga ägare skulle jag tro. Så många köper droppar som man lägger i dricksvattnet som enligt mig är att kasta pengar i sjön. Eller så köper dom fröblandningar som är c-vitaminberikade som gör marsvinen feta och att dom äter mindre hö för att dom har fri tillgång till denna fröblandning. En del marsvin får kanske inte ens hö pga. okunnighet. 

Det som däremot gör att marsvin uppfattas som barnvänliga är ju deras vänliga natur, att de även har en lätthanterlig storlek och är oftast lugna vid hantering så att barn liksom klarar av att ha dom i knät och så. Och det är väl det tyvärr som gör att de är en måltavla för att bli leksaker till barn.

Men jag hoppas att det en vacker dag ska ändras. Ett bra steg vore ju om alla djuraffärer slutade sälja djur. För där är ju en stor faktor till impulsköp av djur från föräldrar som bara vill få tyst på sina tjatiga barn.  Det är svårare att impulsköpa från en seriös uppfödare eller från en omplaceringsverksamhet och då kanske många djur slipper hamna i oturen att bli någons leksak.

#8 Vi är rörande överens om att djur inte är leksaker för barn. Jag tror, precis som du, att barn kan må bra av att ha en förälder med ett brinnande intresse för djur. Det är absolut nyttigt att lära sig hur man ska umgås med djur. Däremot så tror jag inte att djur rent generellt har någon nytta av att umgås med barn. Djur mår bra av att umgås med snälla människor, som visar respekt. En del av dessa människor kan förstås vara barn, men det är nog mer undantag än regel. Problemet kommer när det är barnet som har ansvaret. Det är då det går illa. Det var längesen mina barn var små, men jag har två barnbarn som ofta är här. Vi har haft marsvin under hela deras livstid, så för dem är marsvin solklara farmorsdjur. Jag gör mitt bästa för att utbilda barnbarnen i hur man beter sig runt marsvinen, med förhoppning om att de blir vettiga vuxna så småningom. På det stora hela går det bra, tycker jag. Även jag är för ett förbud mot försäljning av levande smådjur i butik. Butikerna tjänar inte mycket pengar på själva djuren, däremot på försäljningen av tillbehör. Om vi alla lät bli att handla någonting alls i butiker som säljer djur, så tror jag att djurförsäljningen skulle sluta rätt snart. Money talks, säger man ju.

Jag började föda upp kaniner när jag var 9 år. Men det var inte samma som att mamma sa "Det är dina kaniner och du får ta allt ansvar själv".
Visst, jag fick städa hos dem, bestämma vilken kanin som skulle paras med vilken, lära mig skriva stamtavlor och sköta försäljning mm. Även betala för maten och utställningar mm Så det var ju verkligen mina.
Men mamma så alltid till att de sköttes rätt och att jag städade och tog hand om dem på bästa sätt. Efterhand att jag blev äldre minskade övervakningen.
Jag vet inte hur många gånger jag var på utställningar med mina kaniner och andra barn vann. Men de vann inte för att de tog hand om sina egna djur, utan för att mamma eller pappa fött upp dem och sen ställt ut dem i barnens namn.
Så medan jag lärde mig så fick de ingen kunskap bara berömmet.
Tror till fullo att lära barnen om djur är att låta de jobba med djuren, men under övervakning och kontroll att det sköts korrekt!
Min bror gjorde så som jag aldrig hade gjort om jag fått barn. Han lät sina döttrar ta fullt ansvar för sina kaniner, både städning och vård. Då han var totalt ointresserad av djuren så tror jag inte att han direkt brydde sig hor de sköttes. Han fixade burar mm, men ingen övrig koll…
Tack o lov var båda töserna noggranna och kaninerna fixade detta och blev väldigt gamla och friska. Men jag hade aldrig lämnat det utan tillsyn av vuxen.

#10 För mig är både uppfödning och utställning etiskt problematiska sysselsättningar. Båda två är saker man gör för sin egen skull, och inte för att djuret så gärna vill. Alltså använder man djuret som rekvisita för att göra någonting man själv tycker är kul, och därifrån är steget inte så långt till att se djuret som leksak. Jag anser inte att djuren är till för oss, det är vi som är till för djuren.

#11
Jo, där vet jag att vi tänker olika. 😃
Jag är väl mer att det beror på vilken typ av uppfödning det gäller, renrasiga registrerade djur är i min värld ok. Men det innebär inte att uppfödarna har rätt att avla och sälja i massor ur ren pengahunger. De ska ta sitt ansvar och inte bara spotta ut ungar och sälja till vem som helst "bara för att det är kul och gulligt med ungar".
De ska säljas till personer som är medvetna om vad de köper och uppfödaren har ett ansvar även efter djuren är sålda, att de får ett bra och livslångt hem.
Jag älskar att föda upp djur och planera vilket djur som passar med vilket. Men kan inte göra det längre, då jag mentalt inte orkar av oron om något djur hamnar fel och att nya ägaren vägrar samarbeta eller ta emot hjälp.
Så det finns olika typer av uppfödning och varför man föder upp.
Samtidigt förstår jag hur du tänker, då jag är helt emot blandrasavel med alla djur och speciellt de som bara tar ungar för att "Det är gulligt!"
Jag tog mitt förnuft till fånga när det gällde marsvinen och förstod hur illa det är med dem som slit och slängvara.
Men hade de varit renrasiga så kan det hända att jag tagit en kull ändå.
Detta kan bli en lååång diskussion. 😃🤐😉

#12 Jo, vi tycker olika. Väldigt olika. Det som jag kan tycka är intressant, är varför du tycker som du gör. Är det så enkelt att uppfödning, för dig, blev normaliserat eftersom det var någonting som ni sysslade med i din familj? Vad är det som gör att du tycker renrasavel är okej, medan blandrasavel inte är det? Vari ligger skillnaden? Åter till marsvinen. Jag, som är inne i omplaceringssvängen sedan många många år, vet att det inte behövs fler marsvin. Det är alldeles tillräckligt besvärligt att finna goda hem till alla de marsvin som redan finns. Och för mig är det självklart att fokusera på de djur som redan finns i första hand. Samma resonemang fungerar fint även för katter, och kaniner. Det finns redan alldeles för många. Det behövs inte fler.

#13
Skillnaden är att om du avlar med renrasiga djur så är det ofta så att den som köper väljer en speciell ras för att den faller en i smaken.
Vill jag t.ex. ha en Siames så är det ju en Siames jag köper, då den utseendemässigt skiljer sig från en huskatt. Jag väljer då att betala priset för den Siamesen.
Om jag däremot bara är ute efter en katt, så hade jag utan tvekan valt en omplaceringskatt, då de rent mentalt kan vara minst lika underbara som en Siames. De renrasiga katterna hamnar sällan i konkurrens med Huskatterna, då de har helt olika människor som väljer att köpa. Samma gäller ju de som vill ha en Bulldog (vilket jag personligen inte tycker man bör avla på pga hälsa), är ju inte intresserade av en Schäfer. Man väljer sitt djur efter utseendet och vas man vill använda den till.
En som ska valla med sin hund, köper ju inte en Mops utan de väljer en BC från vallande linjer. Man vet så att säga vad man får om man väljer en specifik ras.
På smådjur är det svårare. Du kan satsa på renrasigt där också, men skillnaden på pris är ju inte så stor och du kan ju få en kanin med hängande öron även utan stamtavla, Belgisk Jätte däremot är ju också en specifik ras som tingas för sitt utseende. Men om man t.ex. specifikt vill ha ett Sheltie marsvin, så är det svårt att hitta det i zooaffären (om man nu går dit o köper).
Vet inte hur ofta Sheltie blir övergivna och om det är lika vanligt att renrasiga marsvin med Stamtavla blir övergivna och t.ex. hamnar hos Eragorn?
Lite rörigt inlägg, men kontentan är att. De som vill ha ett djur med ett specifikt sätt eller utseende, väljer renrasigt och jag "tror" det är mindre vanligt att de överges.
Medan de som köper blandraser, huskatter, backyardbreeding osv, har lättare att impulsköpa och sen överge.

#14 Hela konceptet med att välja ett djur efter utseendet är främmande för mig. Det känns konstigt, men det kanske är så som folk resonerar? Det förklarar en del. Faktiskt. Om man vill ha en Sheltie, så tycker jag nog man kan tänka lite mer på marsvinet och inte bara på sig själv. Jag är helt övertygad om att marsvinet, om det hade fått välja, hellre hade haft en kort och praktisk päls som inte behöver klippas (eller värre, rullas upp på papiljotter). Jag har dålig insyn i vilka marsvin som kommer till Eragons, men gissningsvis är de flesta zooaffärsdjur eller från buskavel. Jag vet att stamtavledjur förkommer, men tror inte de är speciellt vanliga. Två av mina har mammor med stamtavla, och även dessa mammor har omplacerats. Uppfödaren var inte intresserad av att ta tillbaka dem.

#15
Tyvärr tror jag det är så att de djur som råkar mest illa ut är de som köpts på impuls. På något vis så tror jag de flesta, självklart med undantag, som väljer en speciell rar oavsett djurslag har tänkt efter först. Speciellt nu när priserna är såpass höga på de flesta djur med stamtavla.
Tyvärr har det på katt dykt upp ett annat problem. Sen Blocket ville hjälpa till att höja statusen på huskatter, så hade de krav att de inte får säljas under 500 kronor. Detta i sin tur gjorde att några glada buskavlare, tänkte att de kunde tjäna en hacka på katterna de gett bort innan. För saker som vaccinering, eller avmaskning behövde man ju inte kosta på sig! Så här spottades ut huskatter som sen lades ut på blocket för 500 kr. Vad de här genierna inte listat ut var att katter fortfarande gavs bort och var det någon som ville betala 500 kr så ville de ju ha just avmaskning och vaccinering. Så istället satt de där med sina halvvuxna kattungar som ingen ville ha.
Då tar man dessa ungarna och släpper ut dem "För katter klarar sig alltid".
Katthemmen fick då MASSOR av unga tama katter att rädda livet på och som folk slängt ut…
Kan tänka mig att det ser liknande ut för smådjuren. Lilleman satt i en pyttebur ensam, innan jag tog in honom. Vet en kanin som jag sålde som satt ensam de sista åren av sitt liv i en bur på ca 30x40 cm i en källare. Jag var så ung då och vågade inte säga till, men mår fortfarande dåligt när jag tänker på det..
Marsvin och kaniner släpps ut, gissar samma på möss och råttor. Såg ju råttorna som det kryllade av i Stockholm för några år sedan. Tror knappast att dessa hooded (som deras teckning var) hade rymt av sig själva…
Jag impulsköpte två fantastiska och charmiga marsvin, som jag verkligen ville ge ett bra liv och se hur det gick!
Så jag tror att impulsköp och buskavel är där det är mest problem och där djur far illa. Sen finns det såklart undantag från båda håll…

#16 Här håller jag absolut med. Impulsköp är definitivt av ondo. Att skaffa djur ska vara ett ordentligt genomtänkt beslut, oavsett djurslag och oavsett om djuret har stamtavla eller ej. Alla djur förtjänar att ha det tryggt och bra, hos pålästa människor.