En av mina honor är utstuderat elak mot de andra
Nu kommer detta bli ett långt inlägg,för det blir en massa att förklara.
För två år sedan köpte jag en marsvinstjej som jag faktiskt inte hade köpt om jag vetat det jag vet nu, om henne. Denna tjej är väldigt speciell i sitt beteende mot de andra tjejerna i flocken. Vid tillfället när jag köpte henne förklarade säljaren att hon var ensam tjej i sin kull,och därför var hon ensamt marsvin. Hon gick ihop med en kanin minns jag. Och eftersom marsvin och kaniner inte ska gå ihop,av olika anledningar,så bestämde jag mig för att köpa henne och låta henne gå med min flock marsvin .
Jag gissar att hon blivit såhär knäpp?pga hon i tidig ålder inte har fått träning i att umgås med andra marsvin på ett sunt sätt? Och därför är som hon är idag?
Hur som helst,när jag kom hem och skulle släppa ihop henne med mina tjejer,så fick jag ett rent litet helvete att få de andra att trivas med henne. För hon rusade runt och jagade dem extremt mycket,plus att hon även liksom "smyger sig på" de andra och när hon är tillräckligt nära så slår hon till och attackerar. Jag har studerat hennes beteende mycket tiden hon varit hos mig,och ibland ser hon ut som om hon var en varg som smyger sig på sitt byte,faktiskt. Som ett rovdjur. Hon är väldigt slug och lömsk,i sitt sätt mot de andra. Hon skrämmer fullständigt slag på de ,och ibland är jag rädd för att de ska få en hjärtattack och dö,för de är livrädda för henne. Ingen vill vara i närheten av henne.
Har aldrig sett ett liknande beteende hos något annat marsvin,och jag har marsvinsvana sedan 30 år tillbaka.
Idag är hon runt två år,och det är först nu som hon har börjat "lugna ner sig",och idag kan hon umgås med den flocken som jag hade då. Men det har tagit tid.
Nu börjar hennes gamla flock,falla ifrån pga ålder,och jag måste börja se mig om efter andra tjejer hon kan umgås med,eftersom hon ju inte får vara ensam. Flocken hon accepterar är två äldre damer som kommer gå bort snart,då den ena är 6 år gammal,och den andra har varit allvarligt sjuk i vintras,men jag lyckades rädda livet på henne,men när de är borta,så blir hon ju ensam.
Det är just detta som jag fasar över. Att försöka sätta ihop henne med andra honor hon inte känner.
För då är karusellen igång igen. Då kommer hon att jaga livet ur de nya bekantskaperna också,som hon gjorde med sin gamla flock,i början.
Jag har så smått börjat släppa ihop henne med ett nytt gäng tjejer,och det går inget vidare,tyvärr….och det visste jag ju.😕 Känns så tråkigt att behöva se henne terrorisera sina nya kompisar på detta sätt. Jag vet ju att hon kommer bli bättre med tiden,men det vet ju inte kompisarna,plus att det kommer ta lååång tid innan hon lugnar ner sig…..
Ville bara skriva av mig min frustration,och förvåning att en marsvinshona kan bete sig på detta sätt. Jag blir lite nyfiken på hur det kommer sig att hon är sån här?
Känns rätt hopplöst just nu,när jag hör hur hon jagar livet ur sina nya kompisar.,där inne i marsvinsrummet….😕
Hur skulle ni gjort i mitt läge? Låtit henne bo ensam? Det är inte rätt svar heller,jag vet,jag blir bara så frustrerad på detta dilemma…..hon skulle kunna gå ihop med en kastrerad hane,problemet är bara att jag inte har en sådan att tillgå.
Och tanken var ju att inte köpa fler marsvin nu,eftersom jag så sakteliga vill minska antalet marsvin,framöver.
Är hon undersökt av veterinär, så man kan utesluta att det finns något fysiskt fel? Smärta? Äggstockscystor? Dålig syn? Jag skulle nog börja i den änden, om det inte redan är gjort. Annars så är det ju så att honor, rent generellt, brukar trivas mycket bättre om de har en kastrat i sin flock. Eftersom hon är lite knepig (bristande social kompetens?) så är nog sannolikheten betydligt högre att hon kommer komma överens med en kastrat än med andra honor.
Biter hon hål på de andra och gör de riktigt illa? För jag har en riktig surtant här hemma som också gärna är på de andra ibland. Hon kan komma på att hon vill vara där någon annan är och äter eller dricker och då går hon dit och jagar bort den andra honan.; nyps lite i baken eller liknande.
Som sagt, honor kan vara lite griniga och knepiga, skulle också föreslå kastrat om möjligheten finns!
#2 Nej hon biter inte hål och hon gör dem inte illa. Hon "bara" jagar bort dem. Hon hinner aldrig skada de andra,för de springer undan i en rasande fart. Men hon är även lömsk i sitt sätt. Hon kan sitta med de andra och äta tillsammans med dem,och allt ser frid och fröjd ut,men så plötsligt får hon något i blicken och "ser ut" någon som hon vet är extra rädd för henne,och hon verkar njuta av att "titta hon är rädd för mig haha" och jagar bort henne,och springer efter "offret" en bra bit i buren. Tur att buren är rätt stor,så de andra kan sätta sig i säkerhet långt ifrån henne. Har aldrig tidigare sett maken på beteende hos marsvin. Jag tror att hennes lömskhet skrämmer de andra och att de vet aldrig var de har henne.
Hon är väldigt oförutsägbar i sitt beteende och de andra blir livrädda för henne,för "vanliga" marsvin beter sig inte så. De verkar tycka hon är obehaglig att vara i närheten av. De andra håller ett rejält avstånd från henne,förutom den "äldre" flocken. De jagar hon inte längre. Enbart nya bekantskaper.
Det finns hundpsykologer man kan prata med när man har problem med sin hund.
I detta fall skulle jag vilja prata med en "marsvinspsykolog" för att reda ut varför hon är sådan här. Hade varit intressant att veta? Marsvin är ju fredliga och mycket sociala djur i vanliga fall. Blir väldigt nyfiken på hennes beteende.🙂
Hon bär sig åt precis som min Gizmo gjorde innan hon fick behandling för sina äggstockscystor. Då jag tycker att hon är för gammal för operation så har hon fått hormonsprutor istället.
Förvandlingen är total. Allt det här maktspelet är borta. Istället nöjer hon sig med att vara högst i rang och behöver inte bevisa det hela tiden.
En exoveterinär kan känna det på magen om hon har cystor. Det bästa är att operera bort äggstockarna om hon är i skick att klara det annars kan man försöka med hormoner.
De andra är inte livrädda men tycker att det är en stökig situation i gruppen. En bra kastrat bringar reda i flocken och ser till att alla sköter sig.
#4 Jag har sex st. hanar,men alla bor parvis med varandra,så det är redan ett jämt tal. Så även om någon av dem var kastrerad,hade jag inte kunnat använda honom ändå,för då blir hans kompis ensam. Och eftersom målet långsiktigt för mig, är att minska antalet marsvin,så är det inte aktuellt att skaffa en kastrat. Vid vilken ålder är det lämpligt att kastrera en hane? Då kan jag ju kastrera den som blir över,när någon av hanarna går bort framöver,tänker jag. Har en 6 årig hane här hemma. När han går bort tänkte jag eventuellt kastrera hans kompis om han inte är för gammal för en sådan operation? Han är ca 3 år….De andra hanarna är yngre,men då är ju också chansen/risken att de går bort mindre med….
Jag har så väldigt svårt att tänka mig att detta handlar om äggstockscystor,eftersom hon har varit sån här sedan jag köpte henne vid 8 veckors ålder.
Att en 8 veckor gammal hona utvecklar sådana problem har jag mycket svårt att tro. Hon fyller 3 år, nu i December. Och även OM det hade handlat om cystor då, vid en så ung ålder, så hade hon ju varit väldigt väldigt sjuk i dagsläget,vilket hon inte är. Hon har aldrig haft några kroppsliga sjukdoms symtom överhuvudtaget. Vill dessutom tillägga att hon faktiskt lugnat ner sig nu. Den första flocken jag släppte ihop henne med,när jag precis hade köpt henne,var hon riktigt besvärlig med. Jag släppte ihop henne med en ny flock härom dagen,och visst är hon stökig med dem,men inte alls som hon var med det första gänget,så jag antar att hon faktiskt lugnat ner sig med åldern,vilket glädjer mig mycket.
Och visst vore det bra med en veterinärkoll,problemet är bara att jag har ca 50 mil enkel väg,till närmaste marsvinskunniga veterinär ,och den ligger nere i Sthlm,vilken är mest drabbad av Coronaviruset, i hela landet,så det känns inte jätte lockande att köra ner dit i dagsläget..Om jag ska åka ner dit,så ska hon eller någon annan vara riktigt sjuk isåfall,och det är ingen av mina djur just nu tack och lov.
Det är inte lätt när man bor långt från bra veterinär. Finns det någon som är tillräckligt kompetent i någorlunda närhet som kan utföra en kastrering? I så fall verkar det väl lämpligt att låta kastrera någon eller några av de du redan har? Har du två som bor tillsammans och gillar varandra så är det ofta rätt käckt att låta kastrera båda två samtidigt. Då kan de ha sällskap av varandra under läkningsprocessen, och sedan ta hand om varsin tjejflock. För visst hade du mer än en flock med tjejer? Det går fint att låta kastrera en treåring, bara han är frisk och i god kondition så klarar han ingreppet lika fint som ett yngre marsvin. Min egen kastrat var tre år när han kastrerades, nu är han snart sex.
#6 Ja jag har det väldigt besvärligt med att vara förtjust i marsvin och samtidigt ha så långt till en marsvinskunnig veterinär….Jag har verkligen gett veterinärerna här omkring både en och två chanser att ta hand om mina djur på rätt sätt,men jag fick ge upp till slut,när till och med en av veterinärerna bad mig gå till någon som kan marsvin,för de kunde inget om dessa djur…..Jag har en massa andra skräckexempel på att deras okunnighet är för mycket för mig,men det går jag inte in på nu. När man själv känner att man vet mer om djuret än vad veterinären gör,så känns det väldigt otryggt när man kommer in med sitt djur. Men så här blir det när man hittade sitt drömhus häruppe….Att flytta tillbaks till Sthlm har jag inte råd med,så det får bli att jag åker ner dit med marsvinen fortsättningsvis,när de blir sjuka.
Om jag kastrerar en eller två av mina hanar,så blir det nere i Sthlm. Häruppe vågar jag inte låta någon göra det,pga ovan nämnda anledningar.
Det var ett bra tips att låta kastrera två på en gång,eftersom jag har flera tjejgäng. Låter bra att det verkar gå att kastrera även äldre hanar. Men min 6-åring får nog slippa ett sådant ingrepp. Då får jag ta två andra istället. Vi får se när denna pandemi lägger sig,så vågar jag väl köra ner och kastrera två av mina killar. 👍