Jaa, det tror jag absolut det kan göra. Förstår om det känns sorgligt för dig, du gick ju från 4 till 2 på jättekort tid vilket var himla otur :( Så antagligen är det en försenad sorgereaktion? Där du associerar de marsvin du har med de som gick bort och är orolig för dem. Kanske du kan göra nånting som får dig att känna dig bättre angående marsvinen? Kan ju vara allt från att lära dem tricks till att kanske låna ut dem en vecka till nån du känner så du får sakna dem lite?

Sorg kan sitta kvar länge och göra att saker och ting känns mindre kul. Dessutom är det ju så med hobbies och intressen att de kommer och går. Fokusera på att se till att de har det så bra som de bara kan men se även till att du har tid till annat kul så kommer det nog att kännas bättre om ett tag.

#1 Ja kan ju mycket väl vara så. Hade fokus på skolan, och ny kanin mm i samma veva som det hände och dessutom en av mina ögonstenar som gick bort ❤️
(ta inte detta fel, men vissa fäster man sig lite extra vid).

Känner ingen dessvärre som skulle kunna ha dem och skulle vara bökigt med bur mm, tror det är mer stressigt för dem med :/
Trix med dem två är inte lönt haha Max tar sitt godis och springer och gömmer sig, Ferrari tja han står på bakbenen itne mer xD De är inte så framåt utanför buren direkt, sitter helst och myser eller är i buren xD
Hade velat göra om helt till dem, men finns det inte plats eller pengar till :/ Svårt med när man har hundar & katter, hade velat ha snygg bokhyllebur. 
Hoppas innerligt att det släpper,  jag älskar ju mina små grisar <3

#2 Ja självklart får de det de behöver ändå. Hoppas på det

Åh, har skrivit en långt text flera gånger och sen har texten raderats. Får försöka skriva en mindre text istället då. ;P Först vill jag säga att jag beklagar att några av dina marsvin gått bort.

Jag har visserligen inga marsvin men vill gärna ha så därför är jag in och tjuvläser här:) Har dock kaniner. Känner igen det du beskriver om att tappa lusten och motivationen. En av våra kaniner blott 13 veckor gammal, bröt benet förra sommaren och fick avlivas. Luften gick bara ur mig och jag kände att nu får det räcka, och jag kunde inte alls njuta av den kvarvarande kaninen. Ville inte ens ha kvar henne men behöll henne för lillmattes skull. Vi skaffade en till också som sällskap till den som var kvar. Tog ganska länge innan glädjen över dom kom tillbaka. Man får väl ge det tid bara. Det löser sig! Lycka till:)

#5 Hoppas på det :)