I början av december beslutade jag att lägga ner min uppfödning och omplacera mina marsvin.

Jag jobbade heltid, bodde i en etta, hade hund och häst utöver marsvinen och helt plötsligt första advent dog min systerson som var endast 6 månader gammal.

Kommande månader har jag ägnat mig åt att hålla mig på benen, nån i familjen måste göra det, måste vara stark. Vilket är väldigt jobbigt då båda mina systersöner är som mina egna barn. Men det fungerar inte att hela familjen bryter ihop.

Tyvärr fanns ingen ork över till marsvinen också och jag valde helt enkelt att göra det bästa för dom och hitta bättre hem till dom då jag absolut inte var lämplig.

Som ni läst har jag hittat en pojkvän som fr o m helgen nu blir min sambo, eller jao vi har mer eller mindre bott ihop i 2-3 veckor redan. Jag börjar äntligen känna ro, börjar må bra inom mig igen, skapar min egen familj, byter miljö. Jag har inget jobb just nu, hästen är utlånad, jag blir sambo i hus på landet.

Jag har hela tiden saknat marsvinen men som mitt läge var då så var det bäst att vara utan marsvin då jag endast bodde i en etta dessutom.

Försökte dela min glädje med ett par av mina vänner men enda respons jag får är typ "jaha… har du tid nu då?" - varför kan dom inte förstå att det fanns en familjetragedi bakom innan.

Tycker iaf ena borde förstå som själv har barn!

Förlåt för ett långt inlägg men var tvungen att skriva av mig! :(