Det var vidrigt första gångerna. När jag sålde mina första egenuppfödda pojkar, Alexander och Abraham, grät jag så fort jag stängde dörren efter köparen.

Det blir lättare, med tiden. Man lär sig också att distansera sig på ett vis, inte få så starka känslor, för de man vet inte ska behållas. Även om man älskar alla ungar så lär man sig inte fästa sig vid de som ska säljas, för att skydda sig själv.

#1 Jag hoppas att jag också ska kunna vänja mig, annars kan jag aldrig bli uppfödare. Men jag antar att det är som du säger, att man vänjer sig vid att inte fästa sig vid dem så hårt…

Man vänjer sig fort! Lovar! :)

#3 Hoppas det :) Det känns iaf skönt att ni säger det :)

Det är jobbigt att lämna de första ungarna ifrån sig men mycket ändras efter bara några sålda ungar. Strax saknar man inte de sålda ungarna alls faktiskt utan är bara glad att de förgyller sina nya ägares liv och att de är lyckliga små marsvin. Det är klart att jag tänker på dem och intresserar mig för dem men jag saknar dem inte. Så är det och det låter okomplicerat men okomplicerat är det inte det blir på ett annat sätt bara. Mer eller mindre omedvetet lär man sig (självbevarelsedrift antar jag) att inte knyta an till de ungar man ska sälja. När man ångrar sig och beslutar att sälja en unge som man först tänkt behålla blir det genast jobbigt tycker jag man fäster sig blixtsnabbt vid dem. Jag tycker inte längre att det är svårt att sälja ungar känslomässigt däremot kvarstår alla andra detaljer som att man oroar sig för att man ska hitta rätt hem mm.

För mig är det en helt annan sak att sälja vuxna marsvin. Det fixar jag inte alls faktiskt. Ett tag tänkte jag vara lite duktig och sälja några avelspensionerer för inte samla på mig för många djur. Några vuxna har jag sålt men för mig känns det verkligen inte bra jag kan inte släppa dessa djur känslomässigt. Jag saknar dem dagligen. För mig fungerar det inte att sälja vuxna djur jag en gång tagit till mitt hjärta så jag tänker inte göra det igen jag har ångrat mig förfärligt mycket varje gång. Jag lägger ingen värdering i det jag säger bara att för mig personligen funkar det inte att sälja vuxna. Speciellt inte honor som fått kullar de vill jag på något sätt alltid ha under mina vingar.

Vissa jag sålt har hunnit växa till sig en hel del några har varit över året då de till slut flyttat men på något konstigt vis inte varit svårt ändå. Det är det beslutet som räknas inte tiden de stannar här. De jag tagit till mig på riktigt vill jag aldrig släppa, de som jag beslutat mig för att sälja kan jag släppa lätt.

#5

Jag förstår precis vad du menar. Jag har redan bestämt mig för att i möjligaste mån aldrig sälja av mina vuxna djur, även de som har gjort sitt i aveln (eller aldrig har passat till det, vilket inkluderar många av de djur jag har nu). Det skulle bli alldeles för svårt. Jag har även mycket lättare för att fastna för vuxna djur, ungarna har liksom inte riktigt utvecklat sin personlighet ännu.

Eftersom avelstankarna är relativt nya hos mig har jag ju en del marsvin som jag inte tänkt avla på. Det skulle kännas fullkomligt främmande att sälja dem för att göra plats för min avel. Då får aveln helt enkelt vänta. Vilket den skulle få göra iallafall, eftersom jag har så himla svårt att bestämma mig för mål och inriktning :)

Som du sa på en utställning, godisgrisen, "Det är ju faktiskt ingen brådska", och jag måste säga att jag älskar att gå och fundera och fnula på min framtida avel. Det är nästan lika kul som att vänta på kull 😃

Man kan aldrig till 100% veta att det är ett "bra hem", men avsikten med köpet är ju naturligtvis alltid att ge dom ett bra och varaktigt hem, sen kanske det blir ändrade förhållanden, kanske dyker det upp allergi, barnen kanske tröttnar, kanske inser man att det var inte riktigt rätt. Det är alltid tråkigt att se sina uppfödda djur på blocket för omplacering, lyckligtvis händer det inte så ofta, men det är nåt man måste vara beredd på.

#7 Upplever du att du är bra på att hitta bra hem? Är det isf något som du har lärt dig/blivit bättre på eftersom, eller har det alltid varit hyfsat lätt?

#8 Det har nog alltid varit ganska lätt att hitta hem till marsvin, men nu verkar det som att det antingen är mindre efterfrågan eller så beror det på att det finns många uppfödare, för senaste året har det inte alls varit så stor efterfrågan som tidigare, då vi ibland hade många som stod på kölista, men lyckligtvis har vi inte haft så många kullar heller.

#9 Jag menar, är det lätt att sålla ut de oseriösa köparna?

det är otroligt vårt att sälja de första ungarna, man vill ju inte fästa sig för mycket för man vet ju vad som komma skall. men det gör man endå, det är ju de första stapplande stegen man är med om, första gången de träffar flocken, allt bus, ev stödmatning (skapar mycket band mellan marsvin o människa). därför är jag så oerhört glad att de första kullarna kom till så fina hem som de gjorde, både hos wildefires, och hos skogstrollet. jag får följa deras uppväxt där de bor som kungligheter, med bilder och filmer.

tyvärr kan jag även fylla i att, det är värre att höra att en unge gått bort, än att sälja dem. vi miste vår fina Huggorm för inte så länge sedan, och trots att vi sålt honom, till ett fint hem i stockholm, och varit ifrån oss i vad jag gissar en hel månad, så var förlusten stor och tårarna rann på mig hela dagen och kvällen. en liten krabat jag sett busa lyckligt, stödmatat(han var den enda som gillade maten jag gav, de andra tyckte det var äckligt, men han mumsade), kortfattat följt honom sen hans födsel, en unge stor personlighet, och än idag saknad. det är en sak att förlora en unge vid födsel, än en som levt i flera månader. (tillägger att han troligast hade invärtes fel, möjligen hjärtfel)

att jämt hitta bra hem är nog en omöjlighet. gå på magkänslan gör jag massa.

När jag sålde mitt första egenuppfödda marsvin så gick det super bra! Hon kom till ett jätte bra hem och var inte alls orolig. Men vi har sålt både hundvalpar & kattungar tidigare, så det kanske berodde på det.

Känns skönt att det skrevs en sådan här tråd. Jag har ännu inte sålt några ungar men jag vet ju att jag i framtiden kommer göra det. Däremot sålde jag en hane för ett tag sedan. Han kom till en familj som kändes helt rätt, men oj vad jag ångrade mig efteråt. Kände mig som en hemsk människa fast jag vet att han skulle få det mycket bättre hos den nya familjen. Jag kommer väl gråta floder när jag säljer mina första ungar, men det känns skönt att läsa det ni skriver. Att man efter ett tag inte fäster sig vid dem på samma sätt som de andra marsvinen man haft längre.

Och nu har även lilla Gamma flyttat 💔

Jag börjar nästan förmänskliga dem i huvudet, känns som om jag hårt och kallt har ryckt bort Gamma från sin mamma och alla snälla tanter som hon kände. Jag får försöka komma ihåg att hon är faktiskt nästan tre månader gammal, hon behöver inte mamma längre. I sitt nya hem kommer hon få komma ut i gräset varje dag, och det är verkligen ingen lyx som erbjuds här hemma. Jag är övertygad om att hon kommer få det utmärkt med sina nya kompisar, men oj vad det river i hjärtat… 😢