Det här är Flora. Hon är sju veckor gammal och den minsta lilla krabat man kan tänka sig. Jag hämtade henne måndags och hon har redan blivit en i flocken. Igår tog hon, efter en lång stund av tvekan, en bit vitkål direkt ur handen på mig. Hon är så fin, så fin. Och kaxig mot de äldre, inte minst mot Otto som är rätt på.

Mamma tyckte att Majken var ett passande namn. Själv funderade jag på Juni, Viola, Esther och Phoebe men det blev Flora till slut.

Jag saknar Doris extremt mycket. Hon var ett stort mörkt yrväder med enorm vilja och envishet. En svartbrun bastant dam som inte lät något annat marsvin styra över henne. Mot människor var hon dock den snällaste i världen. Flora kommer aldrig att bli en ny Doris, ingen kan någonsin ersätta henne. Men med Flora i flocken har alla vaknat till en aning. Särskilt Stella, nu äldst med sina snart-fem-år och lägst i rang. Så nyfiken på allt och from som ett lamm. Hon har tagit på sig mammarollen till Flora och det märks att Flora tyr sig mer till henne än till de andra. Det är så härligt att se alla fyra vakna till liv av en liten creamfärgad virvelvind med vit crest och nos.