Innan själva inlägget kommer så vill jag säga att jag är inget välkänt ansikte på marsvin iFokus men jag brukar ofta läsa vad ni andra skriver och titta på alla fina bilder på marsvin. :)

Det är sorg här hemma, från att ha haft två små grispojkar så har vi nu ingen…

Mina grabbar var till åldern, 8 och 5,5 år gamla, lite "gubbiga" så som det kan bli, lite allmänt stela och så men alltid pigga på maten, charmiga och nyfikna! Jag hade dock märkt att den äldsta, Chip hade blivit lite tröttare än vanligt och jag började tänka att snart är det nog dags för killen att vandra vidare. Igår var det dags, vår lille Chip lämnade oss och kvar blev rumskompisen Lakrits. Lakrits har alltid varit den pigga, tokiga, översociala killen som man aldrig hade kunnat tro var så pass gammal som han faktiskt var. Men igår så hittade jag honom sittande bredvid sin döda kompis, när jag kom så gick han ett långsamt varv i buren. Jag tog upp honom och kände igenom honom, han var slapp och slö och jag släppte ned honom igen för att se om han ville äta. Nej, det ville han inte, han la sig bara ner, jag tog upp honom igen och lät honom ligga i mitt knä samtidigt som jag grät. 5 minuter senare var även Lakrits borta från mig men däremot tillsammans med sin kompis Chip igen uppe i marsvinshimlen.

Min fråga är, sörjde han ihjäl? Det var som om Lakrits bara gav upp och slappnade av när jag kom. Det  märktes att hans ork och livsgnista var borta. Lakrits har aldrig gått själv utan bott med Chip enda sedan han var en liten bebis, alltså ca 5 år. Blev det helt enkelt för mycket för honom när hans trygghet i livet försvann, det var nämligen det jag tror hände.

Idag ska mina älskade killar begravas, det skär i mig när jag tänker på dem och tårarna rinner likt ett vattenfall. Jag är ledsen men på sätt och vis också glad, nu slapp i varje fall Lakrits gå själv i och med att han följde efter Chip till himlen. Jag gråter för hans skull, för det han måste ha känt i sin lilla kropp när hans rumskompis dog men jag är också glad för att de fick följa varann. Förstå mig rätt nu när jag skriver detta, jag är inte glad för att de dog men att de fick följa varann.

Deras bur gapar tom och jag känner mig tung, tänk att två så små varelser kan sätta sig så djupt in i ett hjärta. Som slutord vill jag bara säga godnatt till er mina små gubbar, ni kommer alltid att finnas inom mig.

Vila i frid Lakrits och Chip, matte älskar er och ta hand om varandra där uppe i marsvinsriket. <3

Lakrits på bilden