Min första skräckupplevelse i avelsammanhang.

Komplikation/händelse:
Livmoderframfall

Vad hände?
Jade hade haft en bra dräktighet och skulle få sin första kull. Medan jag åt kvällsmat passade hon på att börja föda. När jag hade ätit färdigt tittade jag till henne och då hade tre (av tre) ungar fötts och delvis blivit tvättade. Dessvärre hade hon även krystat ut en stor del av livmodern (om inte hela), som hängde efter henne. Allt gick väldigt snabbt. Vi gjorde oss i ordning för att akut åka in till jourveterinär då det var så mycket som hängde ut från henne att vi omöjligen kunde göra något själva. Vi hann inte ens iväg, Jade lämnade oss efter bara någon minut.

Kunde du göra något?
Nej. Ungarna flaskmatades.

Hur gick det?
Bara en av ungarna överlevde (matades med Fortimel). De två andra ungarna fick troligen Fortimel i lungorna.
**
Eventuell kommentar:**
Detta var min andra kull och upplevelsen har utan tvekan satt sina spår. Jag var otroligt chockad både i samband med födseln och flera dagar/veckor efteråt. Det blev även min första kull där jag behövde flaskmata bebisar och tyvärr klarade jag inte två av dem. Allt var bara svart och hemskt.

Bra tråd! Själv har jag bara tagit två kullar, men ändå varit med om något hyfsat skrämmande.

Komplikation/händelse:

Fi var tjuvparad, men dräktigheten fortgick ändå utan problem. Hon födde tre små ungar i en mysrulle. Jag märkte det först för att en av ungarna vandrat iväg ut ur rullen med moderkakan hängande efter sig.
**
Vad hände?**

En av ungarna, den som vandrat iväg utan att bli ordentligt tvättad, gick inte upp i vikt som sina syskon. Jag försökte ge henne ensamtid med spenen, men hon greppade den aldrig. Så jag började stödmata, och det gick bra, hon älskade Fortimel och började gå upp i vikt. Men en morgon när hon skulle få sitt morgonmål såg jag någonting hemskt, hennes ena öga hade liksom hoppat ut ur ögonhålan. Ögat var blodsprängt och såg torrt ut. Jag gav henne ögondroppar och åkte till veterinären, där hon fick avlivas.
**
Kunde du göra något? **

Veterinären menade att det var ett medfött fel, förmodligen tänderna som växte fel. Ögat måste opereras bort, men att en knappt vecko-gammal unge skulle överleva en sådan operation är extremt osannolikt.

Hur gick det?

Den lilla ungen fick somna in. Hade hon varit vuxen hade en operation kanske kommit på tal, men nu skulle det enbart varit grymt att förlänga hennes lidande.

**Eventuell kommentar:
**

Det var hemskt. Att se ögat var hemskt, att avliva henne var hemskt. Det är otroligt svårt att se en unge födas och endast tillåtas leva så kort  tid.

Detta skedde på en söndag, så min vanliga veterinär hade stängt. Jag fick åka till Roslagstull på jourtid, det hela gick på runt 2500kr. Sådant måste också tas med i beaktande, att man ska kunna ta sig dit, och att det kan komma att kosta multum.

Komplikation/händelse:

Ingen aning om vad som hände 😕**

Vad hände?**

Det var en vanlig kväll, jag skulle ge marsvinen sin kvällsmat men när jag kommer till zeonas&puzzels bur ser jag ungar som inte rör sig, jag ropar efter mamma gråtandes.. Zeona vinglade och kunde inte gå efter knappt 5 minuter var hon borta (hon födde 1 månad förtidigt) 😭**

Kunde du göra något?**

Nej tyvärr, hon var redan tagen 

Hur gick det?
Hon dog
Eventuell kommentar: 

Hon är iallafall begravd villket känns bra.

Hon skuttar på ängen med sina 4 söta bebisar😭🌺

Tack Onyxia för en väldigt viktig tråd. Hoppas fler är villiga att dela med sig i den.

Jag känner mig fortfarande som en nybörjare i avelssammanhang trots att jag totalt fått 65 kullar ett par när jag var tonåring och bodde hemma och några kullar under en period för 12 år sedan men de flesta under de senaste 5,5 åren då jag börjat föda upp rasdjur under kontrollerade former på "riktigt". Mycket kan hända och man får hela tiden vara beredd på totala katstrofer. Många tårar och många stressade ångestklumpar i magen har detta avlande gett mig. Oftast går det bra, så är det lyckligtvis och om det inte vore så skulle jag inte orka fortsätta men allt för ofta händer tråkiga saker. Jag har mist sex honor i barnsäng och tro mig det är fruktansvärt! Det är omöjligt att tänka på det utan att tårarna bränner i ögonen. Många ungar har fötts döda eller dött i samband med födseln och några som levt några dagar har också lämnat mig. Det låter som jag inte kan sköta marsvin eller att jag haft väldig otur men faktiskt tror jag att det är tvärt om att min statistik är relativt bra. Det säger en del om marsvinsdräktigheter det ÄR VERKLIGEN RISKFYLLT!

Av de sex honor jag mist är det tre toxcoser, en som trasade sönder sitt bäcken under förlossningen och fick avlivas, en som inte lyckades föda ut sina döda ungar som fastnat och en som tog ut sig totalt på en för stor kull.

Jag väljer en. Komplikation/händelse: Troja råkade bli dräktig med sju ungar och hade inte kraften för en så stor kull.

Vad hände? Två veckor innan kullen skulle komma fick hon kraftiga förvärkar och efter det sämre aptit så jag fick lov att stödmata. Hon födde sina sju ungar som var hårlösa pga. näringsbrist men ändå ganska stora. En levde några timmar de andra var döda eller dog strax efter födseln. Troja började äta ett par dagar efter förlossningen men då kollapsade hennes mage och hon fick diarré och det klarade hon inte ovanpå allt.

Kunde du göra något? Jag stödmatade henne i två och en halv vecka med fortimel och Critcal Care. Hon slutade aldrig äta helt men hon åt lite för dåligt åtminstone vissa dagar. Antar att mitt stödmatande gjorde att hon inte utvecklade toxicos. Men trots att jag kämpade och matade dag och natt så blev hennes mage påverkad och klarade inte av att börja äta ordentligt när det hela var över.

Hur gick det? Troja dog och hennes sju små ungar. Saknar henne.

Eventuell kommentar: Det var så extra tråkigt att hon dog sådär efteråt. Jag hade precis börjat slappna av och trodde faran var över och då dog hon. 😭

TS Tack för att du öppnat en "kanal" där alla som delar dessa svåra upplevelser kan berätta!

Kanske finns det någon som känner skuldkänslor för att marsvin inte klarade sig? Gör inte det! Som du ser är du inte ensam.

Kanske läser några som drömmer om att avla fram gulliga kelgrisar. Här ser ni exempel på vad som kan hända även en erfaren uppfödare.

Kanske finns det någon som vill dela med sig av en historia med ett lite hoppfyllt slut också?

Hos oss har vi inte heller varit förskonade från tråkigheter. Nu väljer jag en händelse med lite hoppfullt slut

Komplikation/händelse: Chokladfabrikens Luna hade genomgått en komplikationsfri dräktighet. Hon var pigg och glad och rund, åt som hon skulle. När det var dags för förlossning gick det på tok

Vad hände? Luna krystade och krystade utan att det kom ut någon unge. Det kom lite blod, men inget mer. När det gått 20-30 minuter utan att något hänt började jag oroa mig. Luna var fortfarande någorlunda pigg, men det syntes att det tog på krafterna.

Kunde du göra något?  När det var dags att krysta igen såg jag ett öra som kom ut, men drogs in lika snabbt igen. Förstod då att en unge satt fast. Jag fick tag på det lilla örat, följde med nästa krystvärk och drog försiktigt ut ungen. 3 ungar till följde efter och kom nu ut lätt, alla var döda.

Hur gick det? Luna var trots allt ganska opåverkad och började äta nästan på en gång. Jag höll naturligtvis uppsikt men hon fortsatte att vara pigg.

Eventuell kommentar: En av våra andra honor hade ett par veckor tidigare fått en kull på 4 ungar. 2 av dem gick inte upp i vikt som de skulle och stödmatades. Jag tog ett snabbt beslut. Nu låter det kanske lite äckligt, men jag gned de ungarna mot de döda ungarna så de skulle få rätt lukt. Luna tog sig an dem som sina egna. Tyvärr dog den ena ungen pga en olyckshändelse, men den andra växte och frodades tillsammans med Luna utan stödmatning.

❤️[Nån med stoor erfarenhet borde starta en stora avelstråden, och skriva allt om vad som kan hända, vad man borde ha redan införskaffat då osv, så vi som planerar att kanske eventuellt få bebisar längre fram(1/2 / 1 år)och vill kunna ALLT]❤️

Lämnar ett litet tassavtryck ♥

Jag beskriver följande som "Mina dygn i helvetet" som iallafall fick ett lyckligt slut. Jag hade en jättetrevlig, stor hona som jag tänkte ta en kull på och behålla en hanunge efter som jag sen skulle använda i cuyaveln. När jag sen också hade en trevlig hane och köpare på de övriga ungarna som kanske blev, var det bestämt. Dräktigheten gick helt bra, men födseln… LITE äckelvarning för den känslige.

Komplikation/händelse: Honan fick värkar mitt i natten, men inget mer hände. Efter trekvart började jag gripas av panik. Jag ringde SLU men de sa åt mig att avvakta, då jag inte hade bil och bussarna inte gick nattetid. Efter nån timme och värkarna blivit svaga och honan medtagen ringde jag till SLU igen, och en annan veterinär för råd. De på SLU sa "Ja, du kan ju alltid komma in och avliva, chansen att marsvinet klarar sig är inte stor. Och vi måste nog kejsarsnitta för att få ut ungarna." Några timmar senare, på morgonkvisten, hade ena ungen kommit ut, död. De hade inte sparkat på flera timmar vid det laget så jag hade ändå antagit att de var döda. Honan var piggare och åt iallafall. Ringde vet igen och de sa att jag ska se så hon äter bara, jag sa att jag trodde att en unge var kvar. Men veterinären sa att det lika gärna kunde vara …(njurar, lever..?) som jag kände och behövde inte oroa mig. Natten därpå kom något som jag fortfarande inte lyckats räkna ut vad det var ut ur marsvinet, men jag var helt säker på att hon inte var "klar" så att säga. När jag gick upp dagen efter såg hon riktigt medtagen ut (haha, jag med, sovit nån timme i taget i ett o ett halvt dygn, försökt stödmata henne och gjort vad jag lyckades googla fram för att få henne att krysta ut det sista) jag pratade flertalet gånger under de här dygnen med två veterinärer + de på SLU och kände mig just då så otroligt ensam och hjälplös. Jag bestämde på kvällen att testa en sista grej, och hjälpte det inte så skulle jag få skjuts av grannen morgonen därpå och avliva henne. Hennes livsgnista började slockna, och hon satt bortvänd, uppburrad i burens ena hörn.

Vad hände? På kvällen bad jag grannen komma över och hålla i marsvinshonan, som låg uppochner i en handduk. Jag hämtade silikonhandskar, tvättade händerna och spritade dem. Tog fram vaselin och stack in fingrarna i den stackars marsvinshonan för att känna om där var nån unge som satt fast… Och mycket riktigt, jag kände en kropp som låg "fel" (kan inte riktigt förklara) och försökte få den att ligga rakare så den kanske gick att få ut. Honan var helt otroligt duktig, ungefär som att hon faktiskt förstod att vi försökte hjälpa henne! Hon låg still, pratade lågt hela tiden, och slickade på min arm när hon kom åt.

Kunde du göra något? Jag lyckades med mycket lirkande att få ungen att ligga (vad det kändes som) rakare, sen satte vi tillbaka henne i buren, kollade på tv och pratade för att tänka på något annat. Detta var sista chansen, jag ville inte låta henne lida mer.

Hur gick det? Ungefär en timme senare står hon och tvättar den dödfödda ungen, den kom tillslut ut! Den första döda ungen bemödade hon sig inte med att tvätta. Så jag flyttade henne för att dölja att jag tog bort ungen därifrån och satte ner en avvand unge som hon bott i flocken med istället.

Jag bröt ofc ihop när jag såg henne så lycklig, och som jag tolkade det, lättad, när hon stod och tvättade sista ungen.

Eventuell kommentar: Båda ungarna var väldigt stora, nästan lika långa som honans egna kropp. Det var troligtvis därför hon inte lyckades få ut dem i tid. Båda såg helt välskapta ut, så jag tror att de hade klarat sig om hon lyckats föda dem när hon hade värkar. De sparkade ju också den första tiden när hon började krysta, men det avtog inom nån timme.

Hon var väldigt nergången av den här händelsen, bara skinn och ben kvar. Veckan efter var hon väldigt trött, men hungrig! Så hon fick gå med den äldre ungen och äta upp sig innan de flyttade tillbaka till de andra honorna. Jag tog en paus från allt vad avel heter då, honan parades aldrig om utan hon är "sällskapsdam" tillsammans med de andra honorna nu. Hon lever, och hon mår bra. Det är viktigast för mig!

Något jag lärt mig av den här hemska upplevelsen är: ge INTE upp! Jag har lärt mig att lyssna på min egen känsla, då jag dessutom känner djuret ifråga vilket en veterinär inte gör, och de kan definitivt inte ställa diagnos bara genom telefonsamtal. Att de var nedlåtande, och sa att det "inte spelar nån roll" vad jag gör, för hon måste ändå kejsarsnittas eller avlivas gjorde mig väldigt ledsen och besviken på veterinärerna jag pratade med.

Putt!

puttar upp igen så fler kan skriva

Komplikation/händelse:

Svårt att få ut ungarna. 

(En himalaya tedy hona).

**Vad hände?
Ringde veterinär. Sa att jag skulle sätta henne på golvet och jaga henne. (Skulle inte tro det. )
**

**Kunde du göra något?
*Ja: *Jag la henne i en papplåda med hö och hon fick vara bredvid mig hela kvällen och natten. (I sängen)
**

**Hur gick det?
Det gick BRA!! Alla ungarna och mamman överlevde.
**

**Eventuell kommentar:
**

**Ja parade henne aldrig igen. Ansåg att hon inte skulle ha fler ungar efter detta. Helt otroligt att det gick så bra.
**

Jag har haft väldig tur med tanke på hur många kullar jag har haft men förra året så gick det riktigt riktigt fel :-(

Komplikation/händelse:

Aitlin födde fem döda ungar och dog sedan själv.

Vad hände?

Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag kände redan när hon var i vecka 4-5 att detta kommer att gå åt helsike. När hon hade ungefär en vecka kvar så fick hon väldigt mycket förvärkar och ungarna levde om som bara den så hon hade väldigt ont och ville inte äta ordentligt. Började stödmata henne och två dagar senare födde hon fem döda ungar. Jag vet inte om de föddes döda eller om de dog för att Aitlin inte orkade packa upp dem.

Kunde du göra något?

Nej, jag tror inte att jag hade kunnat göra något för att ändra utgången.**

Hur gick det?**

Efter några dagars massiva insatser så förlorade jag även Aitlin :'(

Eventuell kommentar:

Här kan ni följa Aitlins och min kamp

Komplikation/händelse:

Vinga hade blivit omparad då jag tyvärr trott att det var längre kvar innan födsel och hade inte hunnit ta bort hanen.

Hon hade 7 ungar i magen!

Vad hände?

Jag kom in i mitt marsvinsrum och såg att hon fött fram en unge som hon tvättat ren men det kom ingen mer fastän hon försökte krysta.

Jag var inte van vid komplikationer så blev ganska stressad men som tur var så ringde en underbar uppfödarvän mig just då så hon fick ge mig stöd och råd. (hade en ganska blodig telefon efter det)

Kunde du göra något?

Jag fick rådet att försöka dra ut ungen som verkat fastna och lyckades ganska lätt med det, den var död så det var inte så mycket att göra med den, se'n fick jag dra ut en unge som visade sig leva och Vinga började genast tvätta henne, jag förstod ju att det fanns åtmonstone en unge kvar i henne men lät henne vila medan hon tvättade sin dotter. Hjälpte henne se'n att få ut ytterligare två döda ungar och trodde det var slut där och gav henne lite gott att äta. Gick ifrån en stund och när jag kom tillbaka hade hon fött ut en levande! pojke till och se'n kom ytterligare en död unge.

Hur gick det?

Resultatet blev långt mycket bättre än jag kunnat drömma om, tre fina ungar som döptes efter min goda väns (som funnits med på telefonen nästan hela tiden) familj. Alla 7 ungarna tillsammans vägde lika mycket som Vinga efter födseln.

Vinga hämtade sig fort och tog mycket väl hand om sina ungar. Hon levde i flera år till och dog 1/1 i år nästan sex år gammal.

Jag behöver väl inte säga att jag inte tog fler kullar på henne.

Eventuell kommentar:

En bild på min underbara Vinga.

Jag fyller på med berättelser med lite trevligare slut:**

Komplikation/händelse:
Bebisar som behövde flaskmatas.

Vad hände?
**I första kullen blev mamman dålig efter förlossningen med symtom på toxicos. Jag tog därför över matningen.

I andra kullen (annan mamma) var det tre bebisar som inte lärde sig eller inte förstod hur man diade.
**
Kunde du göra något?
**Jajamensan. Mamman till första kullen stödmatades ofta med Critical Care och godaste grönsakerna och lyckligtvis blev hon sakta bättre. Medan hon fick möjlighet att tillfriskna tog jag över bebismatningen. Bebisarna matades med FarmFood getmjölk varannan timme dygnet runt den första veckan, därefter med 2,5 timmes mellanrum och ytterligare några dagar senare med 3 timmars mellanrum - och så höll vi på till bebisarna kunde äta på egen hand.

I den andra kullen kom fem bebisar, varav tre blev utkonkurrerade av syskonen och/eller lärde sig inte att dia trots flera försök på tu man hand med mamma och bebis. Bebisarna matades enligt samma princip som ovan. En av de tre bebisarna lärde sig att dia så småningom (vid ungefär 2,5 veckas ålder!)
**
Hur gick det?
**Mamman till den första kullen och hennes tre ungar överlevde allihopa! Mamman pensionerades från avel.

Två av tre matbebisar överlevde i den andra kullen. Ungen som inte överlevde blev tyvärr svag och sjuk mot slutet.
**
Eventuell kommentar:**
De här kullarna kom med bara några veckors mellanrum, så det var ganska tufft att orka med det vanliga livet med jobb, tre aktiva hundar och en hel massa marsvin att ta hand om, med ett strängt tidsschema att följa och med ständig sömnbrist. Jag hade dessutom precis separerat med min sambo (till särbo) och vi brukade hjälpas åt med allt i hemmet och med hundarna. Det var dock värt varenda liten ansträngning eftersom alla utom en faktiskt överlevde ♥

Jag har nu provat FarmFood getmjölkspulver till tre kullar med jättebra resultat och kan varmt rekommendera det till marsvinsungar som behöver få mjölkersättning av olika anledningar.