Den här diskussionen är så viktig och jag har väntat på den! Bra initiativ :)

Jag upplever också att många tar alldeles för lätt på avel. Till viss del tror jag inte att man har fördjupat sig så mycket i den moraliska delen av avel och kanske ser man sig inte riktigt som uppfödare, trots att man faktiskt blir det genom att få en kull(?) Man kanske inte heller riktigt förstår hur vanligt det faktiskt är med marsvinsdräktigheter som inte går vägen eller vilket stort ansvar det innebär.

Alla som föder upp marsvin har ett stort ansvar mot marsvinsmarknaden. Att inte ta fler kullar än vad marknaden kan ta emot och att samtidigt kunna motivera sina kullar på ett fullvärdigt sätt.

Vad är ett fullgott syfte med en kull? Räcker det med att föräldrarna är mysiga och trevliga? Är det på samma sätt befogat att ta en kull för att föräldrarna är champions? I mina ögon är det en mängd olika egenskaper som ska vägas samman för att syftet ska vara fullgott. Sundhet, temperament och hur föräldrarna är som marsvin helt enkelt, härstamning (sjukdomshistoria, låg inavelskoefficient, vetskap om släktens egenskaper) och utseende väger in när jag planerar kullar. Alltså lite liknande tänk som TS.

Detta är en väldigt viktig fråga!

Eftersom jag började min marsvinskarriär som just bebisproducent vet jag på allt för nära håll hur destruktivt och totalt onödigt det är. För mig var det ett sätt att fly min depression och ångesten som hörde ihop med den. Så länge jag hade något att se fram emot så mådde jag lite bättre. Antingen en kommande kull eller ett nyinköpt djur. Ungarna skulle sedan avvecklas så fort som möjligt, ofta till djuraffär, för att ge plats till kommande kullar.

Att massor av uppfödare gjorde (och fortfarande gör) samma sak så var det ännu svårare inse hur fel det var att bara producera ungar utan större mål.

Jag kan faktiskt tacka marsvin.ifokus för mitt "uppvaknande" :-D

Det gnager rejält i samvetet när jag tänker på alla ungar som jag inte har en aning om var de bor. Så pass mycket att jag inte har sålt en enda unge från de tre kullarna jag har haft sedan 2009.

Nu har jag ett tydligt mål och har planerat alla kullar och nya djur flera år framåt i tiden. Jag har "förkastat" många vackra djur för att de inte är tillräckligt bra i huvudet och även valt att låta min nyinköpta hona gå i pension utan att ta den planerade kullen på henne eftersom hon har lite småskavanker som kan försvåra en dräktighet för henne.

Egentligen är det så extremt mycket man måste tänka på när man väljer vilka djur som ska gå i avel att man tyvärr måste tumma på en del småsaker eftersom det perfekta djuret inte finns. I mitt fall har jag valt att tumma på pen del utseendemässiga egenskaper tex pälsmängd, öronveck mm. Det viktigaste är ett bra temperament, full stam och hälsosamma djur. Just full stam är väldigt viktigt eftersom man kan få reda på så otroligt mycket bara genom den!

Satin är en annan oerhört viktig sak att tänka på! Jag blir så ledsen, beklämd och rent ut sagt förbannad när jag ser folk ta ungar på kända bärare. Detta gäller även mig själv eftersom jag tog en kull efter en känd bärare 2010! Jag tycker att det är okej att ta ungar på djur som har satin i andra led eftersom satinet då kan vara borta men då är det jättejätteextremviktigt att man har full stam på den planerade partnern och att man även kollar upp syskon, syskonbarn mm! Jag vet flera djur med satinfri stamtavla där det ändå ligger satin väldigt nära.

Jag har absolut inget emot att folk tar petkullar så länge det finns full stam på föräldradjuren, man har ett tydligt mål med kullen och att tanken är att spara minst en unge.

Att ta kullar bara för att är både oansvarigt och totalt onödigt och om man dessutom använder djur med tvivelaktig stam eller ingen stam alls så rasar man direkt ner i träsket för oseriösa, hänsynslösa (mot djuren) och ansvarslösa backyard breeders

Sedan kommer problemet med tjuvparningar. Jag har haft flera tjuvparningar i mina dagar och därför har jag valt att honor och hanar helt enkelt inte får vistas i samma rum!

Min sista kull var just en tjuvparning. Jag skulle aldrig använt den honan i avel annars! Visst, hon är vacker som en dag med just den färgen jag vill ha men hon är skygg och lättstressad och detta psyket kan man följa genom hennes stam. Dessutom har hon satin i andra led.

Jag vet hur envisa och målmedvetna pilska marsvin är så jag är varken den första eller den sista som råkat ut för tjuvparningar tyvärr.

Mina hanar har hoppat högt (50cm) och hittat på alla möjliga och omöjliga olika sätt för att komma till honorna så därför har jag dem som sagt inte i samma rum, inte ens i samma lägenhet.

Lite fler tillägg :-P

Jag har funderat på en sak ett tag. Tolereras det mer från stora uppfödare än med nykomlingar? Bortser man från den ev. oseriösa aveln för att man kan köpa fina utställningsdjur från en uppfödare eller komma över bra avelsdjur till kanonpris från en annan när den säljer av nästa gång?

Jag har hört folk prata ner flera uppfödare men ändå köper de därifrån. Varför?

Kanske blev lite OT, hoppas det är okej

Jag tycker det finns en gräns för hur mycket krav uppfödare måste ha på sig för att anses som seriösa.

Kunskap om vad de sysslar med, plats för ungar som inte blir sålda, kärlek och omtanke och respekt mot djuren. Det är vad jag tycker är kraven för att vara en seriös uppfödare.

Sedan om man vill få fram perfekta rasdjur för fortsatt avel och championtitlar i diverse utställningar eller om man vill få fram goa keldjur i blandade former och färger, det tycker jag är upp till var och en och har inget med seriositeten att göra. :)

En väldigt viktig tråd!

Avelsmål är väldigt viktigt. Jag blir så chokerad när folk hipp som happ tar kullar utan att ha en aning om vad de gör. Eller folk som tror att marsvins uppfödning är en dans på rosor och köper på sig en massa djur, tar lite kullar o sedan säljer av allting. Och de som tar kullar bara för gullighetens skull men ungarna ska bort så fort som möjligt så man kan ta nya kullar.

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser sånt. För vilka är det som får ta alla smällar i slutändan? Jo de små grisarna som vi alla älskar så mycket.

Marsvins avel är så mycket mer än att sätta ihop en hona och hane o få små gulliga bebisar. Det är ett svårt jobb!

Det är planeringen av kullarna, matcha ihop föräldrarna så allt passar. ha rätt temperament, se till att föräldrarna väger upp varandras små fel m.m Det är stam forskning, man ska försöka få reda på sjukdomar,livsläng,syskon kusiner, inavels %, genetik, sjukdomar,komplikationer,stödmatning, ha plats för ungar som inte blir sålda. Man ska kunna erbjuda marsvinen det bästa.

När man känner att man kan det DÅ kan man ta en kull.

Våran uppfödning startade i kaos, vi köpte omedvetet 3 st grovt vanvårdade marsvin och fick in skabb.  Vi köpte in andra marsvin som smittade ner oss med Ringorm. Kalabalik. Men har man marsvins uppfödning måste man vara beredd med pengar tid, plats och kärlek.

Jag fokuserar enormt mycket på stamtavlorna på mina djur, att hitta skinnys med helt satin fria linjer är praktiskt taget omöjligt. Men jag ser till att ha skinnys med satinet långt bak. Skinnys är en relativt liten ras så en hög prioritet var även att hitta obesläktade skinnys, vilket jag också gjorde, men de resulterar ju i att de inte är några champion marsvin jag har. Men jag har fina,friska,obesläktade marsvin med underbart temperament, och det är en väldigt bra början.

Temperament spelar en viktig roll i marsvins aveln. För först o främt är ju alla marsvin sällskaps djur. Hälsan är otroligt viktig.

Näst sist kommer rastypiskt för mig (innan dess kommer sjukdomar,temperament,stam o.s.v) Sists kommer färgen.

Målet med min uppfödning är att få fram marsvin som är friska med en bra stamtavla utan satin, inga nära besläktade djur med underbart temperament. Och som en bonus på det rastypiska. Jag vill hjälpa skinny rasen framåt.

Jag har haft marsvin hela livet och länge drömt om att bli reggad uppfödare . Men inte förrens ett år sedan kände jag att jag hade kunskapen.

Om man då jämför det arbete som seriösa uppfödare lägger med all den kunskap de skaffat sig, all planering, all stamtavle forskning, alla pengar m.m

Med detta '' jag parada Fiffi idag hihi vad roligt med bebisar'' och sedan frågar tusen saker om dräktighet.

Det gör mig rädd, är den personen beredd om Fiffi får livmoderframfall? om hon har 5 ungar som ska stödmatas? om Fiffi toxar? Har hon kunskapen om Fiffis stam m.m m.m? Oftast är svaret Nej personen som äger Fiffi vet inget alls.

Det kanske låter väldigt hårt, men det behöver bli sagt!

Se till att vara förberedd, ha mål/syfte! se till o ha kunskapen! planera! kolla stamtavlor!

För annars kan honan som går att rädda dö ändå, p.g.a okunskap. Eller så kan sjuka ungar födas. Eller så kan ungar dö utan rätt behandling.

Men med dessa hårda ord tror jag då att jag är perfekt? Nepp, jag har gjort misstag, inte så allvarligt så att något marsvin lidit. T.e.x köpte jag en hane som jag kollade upp så nogrannt, jag kollade stam ungar, allt. Men sedan visade sig att hanens pappa var satin bärare (jag forskade en del stamtavlor bak men hade inte hittat något) dock satt redan den hanen med hona.  Hade jag vetat detta innan hade han inte fått träffa hona alls. Men nu var det ju som det var. Men resultatet blev en underbar kull. Det var tack vare Lyan som jag fick reda på att hanens pappa var satin bärare. Och efter det har han inte fått några mer kullar och kommer inte få det här hemma heller. Enligt mig ligger satin bäraren för nära, själva satinet låg dock väldigt långt bak om jag minns rätt.

Men gör man misstag får man lära sig av dom och sedan göra det rätta. Informera köparen om linjerna berätta posetiva och negativa saker.

Det är mycket i marsvins världen som göms, det fick jag lära mig den hårda vägen, men jag lärde mig också av mina misstag.

Hmm långt inlägg..

Putt!

Det finns många uppfödare här på Mif, ingen mer som har lite åsikter kring ämnet?

Jag skrev ett jättelångt inlägg som försvann =( .

men jag ska kortfatta det jag skrev för jag inte orkar skriva om allt.

TS varför avlar du om Det finns inget lustfyllt i att vänta ungar det är bara väldigt jobbigt tycker jag. Jag är alltid orolig sover dåligt och är allmänt retlig veckan innan ungar föds här.

?

tycker det är tråkigt att du känner så. Men det är ju något man som uppfödare måste klara av. Men det är du som väljer. Det är bara en fråga. Och det aboslut inte min mening att göra så att du tar illa upp eller liknande =)

Jag vet inte ens om jag får skriva i denna tråd då jag tekninskt sett inte är uppfödare. =)

Definitionen av uppfödare är väl att man har fött upp en kull och det har väl du också gjort? :)

Man har ju lika stort ansvar att tänka igenom detta vare sig man är registrerad eller icke-registrerad uppfödare, petuppfödare eller rasuppfödare.

#2 blir lite upprörd av det du skriver om att man skulle vara en backyard breeder för att man inte har full stam på sina djur. Jag äger en otroligt fin och sund hane som har super temperament, jättebra typ och päls men ingen stamtavla. Jag vet att han inte är köpt på djuraffär och jag förstår din rädsla för satinanlag då du själv levt med dessa tyvärr sjuka djur. Men är jag en oansvarig backyard breeder i dina ögon när jag själv anser mig vara en seriös uppfödare som enbart avlar på sunda djur för att jag inte har stamtala på denna kille? Mitt mål är en småskalig men en fullt seriös uppfödning av långhår, jag har erfarenheten och kunskapen och har varit med om det mesta förutom Ohyra (ta i trä) jag har haft/har fler mycket kunniga uppfödare som jag har bra kontakt med. Och JA jag har haft en pet kull och väntar en till men jag är mycket mån om var de hamnar och har plats om inte rätt hem hittats. Nu när jag läser igenom mitt mitt inlägg låter det aggressivt, vilket jag inte menar men väljer att inte ändra något… Hoppas vi fortfarande kan maila stammar och genetik ;) Vill bara veta hur du exakt tänker i den här frågan?!

10, Ja då är jag väll uppfödare då =) . Fast jag har inte haft speciellt många kullar. Och väljer noga vilka jag parar. Inte så att jag köper ett nytt marsvin och släger ihpp det med hanen. Utan Om/när jag skaffar ett nytt så har de oftast stam. Och jag har den med sin burkompis ett bra tag innan jag bestämmer mig för att ta en kull på den.

Det är bara några av de honor som jag har som har fått en kull. Några utav dem har fått två kullar just för att de har bra temperament.

#12; Absolut :) Som jag skrev i #1 tror jag att det är ganska vanligt att man kanske inte riktigt ser sig som uppfödare fast än man faktiskt blir det genom att man tar en kull.

#11 Om du läser en gång till så ser du att det inte bara är stammen det hänger på :-)

"Att ta kullar bara för att är både oansvarigt och totalt onödigt och om man dessutom använder djur med tvivelaktig stam eller ingen stam alls så rasar man direkt ner i träsket för oseriösa, hänsynslösa (mot djuren) och ansvarslösa backyard breeders"

Man kan vara en seriös uppfödare även om djuren är ostammade om man är riktigt noga med vad man parar den ostammade med och att man kan motivera vad just det djuret har som gör att det bör gå i avel och som inget annat marsvin med stam har

#14 läste fler gånger ditt inlägg men hakade iaf upp mej på "ingen stam" då vet jag vad du menade. Och som sagt, självklart skulle Jag inte avla " bara för att" det ligger planering bakom men lite att ja vill komma igång igen, det erkänner jag! Men i mina ögon finbs inget härligare än just pettisar ;)

#15 Ok, jag tycker det stod rätt klart, men så är det ju jag som har skrivit det också :-p Jag har själv pettar och bägge honorna som ska paras i år är pet. Bara för att de är pet så behöver inte det betyda att de är stamlösa. Jag har mina tösers stam sju generationer bak, ända sedan 2004.

Absolut inte behöver pet vara stamlösa men min är det…

#9 Det finns ju så många sidor av uppfödandet både bra och dåliga det är inte solsken hela tiden. Riskerna är något man inte ska sopa under mattan. Ja är väldigt nervös och orolig precis innan kullarna kommer därför att jag är väldigt fäst vid mina honor och är rädd att något ska hända dem. Det är ju jag som tagit beslutet att de ska få kullen så det är jag som är ansvarig. Det är en orolig väntan och om man som jag är lite otåligt lagd är det också jobbigt att vänta av den anledningen ;-). Fast det är ju dubbelt jag är sjukt nyfiken på ungarna och väldigt förväntansfull också ja kanske är det den känsan som är störst om jag ska vara helt ärlig ;-). Men att vänta kullar är bara en liten del av det hela.

Jag fortsätter ju som uppfödare så de positiva sakerna överväger för mig. Det här med avel är så mycket mer än att bara få kullar. Man får ju inte ungar 365 dagar om året men man lever med sina marsvin alla dagar. Djuren själva och arbetet med dem är det som är viktigast för mig. Arbetet innebär allt pyssel och umgänge med djuren som alla marsvinsägare gör men det innebär också kullplanering, utställningar och placering av alla de ungar som föds. Det är ett tidsödande men ofta väldigt roligt jobb. För mig som föder upp en mycket svår variant är målet med aveln att få till lyckade utställningsdjur och förbättra dem genom noggrannt avelsarbete det är trots allt den största drivkraften. Alla ungar är välkomna för de har alla en viktig funktion att fylla som kelisar eller petutställningsstjärnor och de är alla värdefulla individer.

Hur fokuserad aveln än är får man aldrig glömma att det är levande individer man pysslar med. Man får aldrig utsätta dem för onödiga risker. Honor som ska få en kull riskerar alltid att råka illa ut och det är ägaren som måste se till att riskerna är så små som möjligt.

Jag tror det är okunskap som är den stora boven i dramat samt att det verkar så enkelt att avla på marsvin. Man sätter ihop en hane och en hona och sedan pluppar det ut helt färdiga söta små ungar som är förhållandevis lätta att få sålda ändå.

Jag gjorde ju den resan själv att jag började med två kullar på mina sällskapsmarsvin, inte särskilt genomtänkt och jag hade tur då allt gick bra och alla ungarna hittade vad jag tycker goda hem. Men desto mer jag lärt mig inser jag att det var just TUR, för hade något hänt där och då hade jag inte vetat vad jag skulle göra. Att sitta mitt i en kris och först ta reda på vad som hänt och vad man ska göra åt det när det är bråttom är långt ifrån optimalt.

Nu när jag står i startgroparna att börja en mer seriös uppfödning (har förberett mig i över ett år och har de första avelsdjuren på tillväxt) har jag plötsligt blivit allt mer nervös eftersom jag är medveten om sånt som kan gå fel.

#0 du tar lite orden ur munnen på mig, skrev just ett blogginlägg om något i närheten av det här ämnet. Svinbra att det sätts fram i forum som dessa där det ofta förekommer frågor om kullar hit och dit.

Fast det finns ju registrerade uppfödare som inte heller verkar så seriösa och som tar massvis med kullar, får en massa ungar som dom sen har jättesvårt att bli av med, sparar oftast honor, men dom flesta hanar säljs. Annons efter annons, sänkt pris och dom blir inte sålda ändå, till slut hamnar dom på djuraffär i stället, hur seriöst är det, sen kommer det ännu fler kullar, fattar inte hur man tänker.

Hur många kullar brukar ni ta på ett år och hur många kullar tycker ni är seriöst att ta, brukar ni sälja marsvin till djuraffär, tycker ni det är OK att göra det?

Vi föder upp till sällskap, försöker få fram fina flerfärgade ungar, tycker inte det är nåt fel med det, är inte ett dugg intresserad av utställning, har hittills aldrig sålt ett marsvin till djuraffär, skulle aldrig göra det heller, även fast jag blivit tillfrågad. Men kommer troligen att lägga ner uppfödningen nu pga att jag inte har tid.

Jag föder upp marsvin och är stolt över att ha en registrerad uppfödning och få föda upp den finaste varianten av dem alla (helt opartisk förstås ;)) Ett helt gäng underbara marsvin har jag här hemma och jag blir lika själalycklig varje gång jag för beröm för mina bebisar eller får höra hur lyckliga den nya familjen är över dem. Här föds inte mer än tre kullar om året, jag vill hålla antalet nere för att hinna med och känner sällan behovet av att ta flera kullar på en och samma hona - därav det låga antalet. Hos mig får en hona inte mer än två kullar och som sagt oftast inte mer än en eftersom jag brukar få vad jag vill ha i första kullen (och får jag inte det funderar jag alltid allvarligt på om det är någon idé att ta en till, kan en annan hane göra att resultatet blir annorlunda? Är chanserna för små för att det ska bli bra så struntar jag i det). Det är svårt att sätta någon gräns på hur många kullar som är seriöst att ta per hona. Det beror bl.a. på om hon flyttat runt, har tre olika uppfödare tagit varsin kull tycker jag inte att det är så fel - förutsatt att honan är i bra kondition och mår bra av att gå dräktig och med ungar (det är ju också ganska olika). Sen handlar det också om vilken ras/variant av marsvin det är. Nonselfar exempelvis är svåra att avla fram utställningsbara p.g.a. teckningen. Därför kanske det krävs fler kullar för att få det rätt. Men det ska vara ruskigt välplanerad avel oavsett vad, det ska finnas goda chanser för att få "rätt". Folk som chansar och sätter ihop marsvin hit och dit utan plan - det är oseriöst. Jag tycker dock aldrig att en hona ska behöva ha fler än fyra kullar under sitt liv.

I de senaste kullarna har det varit dödsfall bland bebisarna, jag har gjort allt i min makt för att rädda dem och så har det ändå inte gått vägen… Två bebisar har jag förlorat så och det är extremt tungt när man haft dem med sig dygnet runt och matat och tvättat. Jag håller helt med Chokladfabriken om att hur söta bebisarna än är så känner jag mig inte speciellt lustfylld av att vänta bebisar. Det är jättespännande men mest av allt är jag orolig över mina älskade honor, minsta lilla "onormala" beteende och jag går i taket. Oron finns kvar även efter att bebisarna fötts. Dessa små sköra söta saker som så lätt blir dåliga, lyckas få di i lungorna och grejar. Det är inte det att jag vill beklaga mig, jag tycker att det är väldigt intressant med avel och små nya dunbebisar är helt underbart. Men oron kommer man inte ifrån och folk som inte alls känner någon oro borde nog ta sig en allvarlig funderare över om de är insatta i riskerna som faktiskt finns.

Nej jag tycker bäst om vuxna marsvin, det är det finaste med att föda upp djur. Att se dem växa upp och utvecklas till egna individer. Eller för den delen, att få berättat för sig av nya ägarna om bus och egenheter som de har för sig.

Och angående det här med att ta en kull bara för att, eller för att man har två himla trevliga marsvin som man vill ha avkommor efter. Det tycker jag inte alls är fel. Men det förutsätter att man vet lite om föräldradjurens bakgrund. Jag har inte full stam på alla mina avelsdjur eftersom de är importerade från England och där inte förs riktigt samma dokumentation över djuren. Men jag anser mig ändå veta så mycket om dem att det är okej att avla på dem. Det är ju en bedömning man gör både utifrån hälsa, temperament, utseende och efter att ha talat med uppfödaren och hört sig för om eventuella genetiska problem. Om man är beredd att spara alla ungarna om de inte blir sålda, har något syfte med kullen (exempelvis bevara två jättetrevliga föräldradjurs temperament eller en fin färg) och vet att det finns intresse för de ungar som inte sparas så tycker jag inte att det är värre att en "privatperson" tar en kull än att en registrerad uppfödare gör det. Det finns gott om registrerade uppfödare som på många sätt är bra mycket mindre lämpade att syssla med avel än en person som tar en kull på sina keldjur. A och O är att man är påläst och vet vad det är man gör.

Jag sålde en unge till djuraffär en gång (8-9 år sedan). Vi fick hem en hona som redan var dräktig och lyckades sedan inte sälja alla ungarna. I djuraffären fick vi bara en påse torrfoder för ungen eftersom den hade röda ögon = svårsåld… Ibland får jag lite ont i magen än idag över att inte veta hur det gick för den lille. Idag skulle jag aldrig lämna något marsvin till djuraffären. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att ingen ska få göra det, har man en bra affär så tycker jag att det är bättre att ungarna kommer från någon som sköter en kontrollerad avel än från grossist. Själv skulle jag inte klara av att inte veta vad som hände med ungarna. Mina sex senaste kullar (d.v.s. alla jag fått sedan jag började föda upp "på riktigt") har jag varit med och sett födas. Alla marsvinen bor på mitt rum och jag är med dem varje dag från födsel till att de flyttar. Trots att ungarna ibland bara är ett par veckor när de säljs så ser man så tydligt redan då de små personligheterna. Jag lägger mycket tid på att välja rätt hem åt var och en av de som måste flytta och skulle aldrig lämna iväg någon om det inte kändes 100% rätt. Det är min skyldighet gentemot både dem och mig att se till att det känns bra. Jag håller regelbunden kontakt med mina köpare under hela marsvinets liv och känner att det är en trygghet både för mig och köparen. Om någon genetisk sjukdom eller problem dyker upp på något marsvin måste jag veta det för att kunna fortsätta avla på friska djur, det är jätteviktigt att ta bort sjuka linjer ur aveln. Sålde jag genom djuraffär känner jag att mycket av "uppfödare-köpare"-kontakten skulle gå förlorad. Och det vill jag verkligen inte.

#21 För mig är inte ett registrerat uppfödarnamn lika med seriös. Jag vet väldigt många uppfödare som jag undrar vad sjutton de håller på med ibland. Avlar på otrevliga/skygga/aggressiva djur, inavel, massa kullar på samma hona/hane utan att spara något, köper och säljer osv.

På rak arm har jag två uppfödare som jag ser som riktigt bra och det är Abicos och Sweet Dream's. Det finns alldeles säkert fler hoppas jag.

Jag kommer ta högst tre kullar om året och har en noga utarbetad plan för att nå mitt mål. Honorna kommer få allra högst tre kullar men helst endast en kull per hona.

Puttar denna tråd för att jag anser den så viktig. Många olika åsikter har kommit fram här många har skrivit kloka saker.

Vi måste alla tänka på att det är levande djur vi håller på med. Att se till att nya liv föds är ett stort ansvar som man aldrig får slarva med. Både som etablerad uppfödare eller om man bara ska ta en enda kull måste man stanna upp och verkligen tänka igenom sina beslut. Vad man kommer fram till kan vara olika från person till person men det viktigaste är att man inte blir fartblind och gör ogenomtänkta beslut när det gäller livet självt.

Jag tänker såhär. Alla uppfödare måste ju börja någonstans, och det är genom att ta kullar som man får erfarenhet. Men, och det är ett stort men, man måste ha tillräcklig kunskap innan man sätter igång.

Med kunskap menar jag inte bara det man kan läsa sig till eller får till sig på ex MiF, det är viktigt nog. För att ta till sig och kritiskt kunna granska det man läser och hör om krävs en personlig mognad.

Jag håller med om att ta kullar är ett stort ansvar, man har ett eller flera liv i sina händer. Man har makten att förhindra och förändra.

Innan man tar sin första kull anser jag att man skall ha levt med marsvin en längre tid, helst åratal. Det är för att man skall ha lärt sig beteenden och kunna läsa av vad som är tokigt och vad som är normalt. Då kan man tidigt upptäcka och förebygga komplikationer.

Man måste kunna klara av att göra obehagliga saker, som att ta hand om döda ungar, livmoderframfall, avliva missbildade ungar mm Man måste ha handlag för att kunna stödmata moderlösa ungar utan att de får lunginflammation. Vara förberedd på att vara tvungen att dra ut ungar som fastnat på ett sätt som gör att mamman klarar sig.

Om man inte är myndig och inte har sina föräldrar involverade bör man vänta med att sätta ihop kärlekspar. Bla för att man måste se till att man har ekonomiska möjligheter om något går snett. Och veta att de ställer upp och skjutsar till veterinär.

Man bör veta de blivande föräldrarna är satiner eller roande och undvika olämpliga kombinationer. Man bör kunna titta på den tilltänkta mamman och kunna avgöra om hon är i form för en kull.

Jag håller med om att man skall ha en genomtänkt anledning till att ta en kull, det är vanligt med komplikationer. Kan man inte hantera det bör man vänta tills man fått tillräcklig mognad, fått erfarenhet, ekonomisk möjlighet etc

Jag har även funderat på att hädanefter inte lägga ut "gissa antal ungar" trådar och visa bilder på nyfödingar. Det känns som svårt att låta bli, jag är alltid glad och stolt. Men det kan även ge signaler om att det är lätt och gulligt. Ofta får man väldigt trevlig respons och massa grattis. Kanske det får någon att bli sugen på att ta en kull för att kunna visa fina blivande mamman och söta ungarna.

#26 jag tror inte det skulle hjälpa ändå, och vi skulle få så tråkigt här utan alla söta bebisbilder.

Vi är ju rätt duktiga att försöka förhindra snabba (o)planerade parningar ändå… och försöka få folk att tänka efter före.

#25 väldigt bra skrivet

En sak jag reagerade på på tal om bebisbilder, för länge sedan var det någon som startade en sådan tråd . Och ade tagit bilder på bebisarna. När de fortfarande hade blod på sig. Mamman hade inte ens hunnit tvätta rent dom innan man slet dom därifrån och satte dem på ett lakan för att ta bilder.

 Vidrigt tycker jag .

Skillnad om man tar en bild Med mamman Och ungarna. I buren.

Puttar denna otroligt viktiga tråd då det kommit upp mycket om avel på sistone!

#30 Bra initiativ, många borde läsa. Jag avstår oftast fortfarande från att lägga upp vänta ungar-trådar, och söta kullbilder. Jag är rädd att många ganska lättvindigt blir inspirerade och planerar kullar utan att ha tillräcklig kunskap, eller ekonomi om något går snett.

Har man ett stort marsvinsintresse och vill prova att föda upp tycker jag man skall se till att man har kontakt med en erfaren uppfödare. Då finns möjlighet till till rådgivning och planering.

Man får aldrig glömma att det handlar om levande varelser, och att man utsätter sin hona för stora risker.

Jag älskar att det finns så många marsvins-ägare som lägger ut åsikter och erfarenhet.

Jag är otroligt sugen på att skaffa marsvin (igen) och sedan på sikt ta några kullar. Har dock valt att avvakta tills vi har renoverat upp vårt hus så att grisarna kan få mycket plats samt att man har tiden.

Jag har haft grisar förr och är utbildad djurvårdare, men känner att jag vill veta mer om avel, djur och sjukdomar innan man gör ett så stort val att man börjar avla.

Jag vill bara tacka alla underbara personer som väljer att skriva om sina problem och/eller sina lyckliga åtaganden mot marsvinen.

Vad jag har läst och uppfattat i denna tråden är satin, jag som inte är så kunnig ang raser mm undrar vad detta menas, vad kan satin genen göra mot djuren? Och varför finns det så satin om detta är så dåligt?!

Är det ungefär som dalmatiner+dalmatiner som kan ge blinda och missbildade djur?

Har läst m stort intresse. Har mycket att lära. 

Inte mkt som skiljer sig mellan hund, islandshäst och marsvinsavel i grunden. Bland alla djur finns gener som man ska vara försiktig med. Silvergenen bland islandshäst kan man säga motsvarar satin hos marsvin…

Jag läser och lär. Inget att invända mot att avel alltid ska planeras m hjälp av stam, psyke och m en tanke på vad det är man önskar få igenom i aveln. 

Det handlas inte m hästar o hundar i djuraffär….Nix men det finns mkt oseriöst i de båda världarna också…