Marsvinsuppfödande utvärdering
Nu är det precis ett år sedan vi skrev vårt uppfödarprov och blev SMF 446 Chokladfabriken och det är tre och ett halvt år sedan jag bestämde mig för att börja föda upp marsvin igen/på riktigt. Jag tänkte att det skulle vara roligt med en liten urvärdering kanske kan det hjälpa eller avskräcka andra som går i uppfödartankar.
Det är mycket mer intressant och roligt än jag trodde men det är också mycket mer jobb och tar mycket mer tid än jag trodde. Det är ett evigt mockande, matande, utställande, kloklippande, gräsplockande och mattransporterande. Det jobbet var jag van vid och lite beredd på men jag var inte beredd på all den tid och energi man lägger ner på att sälja sina djur. Jag har ingen aning om hur många långa mejl med bilder jag skickat om mina salu djur, de flesta har jag inte ens fått svar på. Det är inte helt lätt att få sina djur sålda. Vad som också är intressant och förvånande är vilka djur som snabbt blir sålda. Jag blir alltid förvånad tex.min näst senaste kull bestod av tre hanar och en hona. Hanarna sålde jag direkt + att jag sålt två vuxna hanar sen den kullen föddes i mars men den den söta lilla honan är kvar!?
Att sälja djur tycker jag inte är kul. Förutom att det tar mycket tid och energi är det också känslomässigt jobbigt att lämna djuren ifrån sig trots att jag är supernöjd med alla nya hem mina djur fått! Samtidigt är det jättekul att glädja människor med de fina marsvin jag har att erbjuda. Jag blir verkligen jätteglad när folk är nöjda med dem. Det känns också så viktigt att fungera som ett alternativ till att köpa marsvin i djuraffär. Det är ju så mycket bättre för folk att kunna köpa tama marsvin med känd bakgrund än små skräckslagna stackare som barnen snabbt ledsnar på för de är så rädda och svåra att få kontakt med.
Naturligtvis är det även jobbigt med de risker som jag med aveln utsätter mina älskade marsvinshonor för. Ibland undrar jag hur jag är funtad…
Pengar kostar det också men faktiskt inte så hemskt mycket som jag var rädd för men jag är rädd att drabbas av dyr ringorm… ja sanerandet är inte heller kul skulle jag tro.
Så är det så svårt att hålla antalet djur nere det är stor risk att de blir för många och man får hela tiden tänka sig noga för.
Trots dessa nackdelar är jag jätteglad för att jag börjat med detta! Det är så intressant med själva genetiken och aveln i sig och så roligt att avla mot en standard, en veklig utmaning! Det är så härligt att omge sig med så här fantastiska små djur som marsvin är. De är bara så trevliga att hålla på med på alla sätt! Det är också så himla kul med utställningar, det trodde jag inte alls att jag skulle tycka!
Så är det ju så häftigt med livet självt! Det är så fantastiskt varje gång en kull föds! Varje unge är ett fantastiskt underverk!
Faktiskt… jag gillar att mocka…!
Det blev en hel uppsats en väldigt osammanhängande och rörig uppsats men… Hoppas fler har något att tillägga om att vara uppfödare eller drömma om att bli det och vilka förväntningar man har.
Kul att få läsa :)
Känner du att aveln gått framåt under året då? Jag vet att du håller på med svåra magpies och harlequins och att det inte går i en handvändning att få fram vältecknade djur, men har teckningen på dina marsvin blivit bättre under året? Eller har du på annat sätt kunnat se att din avel gått framåt?
Hanna
Jag har sedan hösten 2008 försökt få igång min lilla avel på self och english crested dark eyed whites och för knappa två månader sedan kom min första kull. 1,5 år från det att jag började leta efter avelsdjur som passade mig… För mig har det absolut jobbigaste hittills varit den känslomässiga bergodalbanan i väntan på att få besked om marsvin/kullar jag visat intresse på/tingat. Jag har jagat uppfödare i hela norden och flera gånger övervägt att ge upp drömmen om mina egna DE whites när jag gång på gång mötts av bakslag. Inte mindre än 3 marsvin som jag tingat har dött… Det fjärde dödsfallet på resen var min älskade Siiri, som först inte var till salu men som jag efter ett halvårs väntan ändå fick lov att köpa och lyckades få hem från Finland - bara för att få gå igenom en fruktansvärd veterinärhistoria som slutade i avlivning.
Om jag vetat att det skulle innebära såhär mycket tårar och stress att ta sig dit jag är idag när jag bestämde mig för att det här var varianten jag ville syssla med, tror jag inte att jag skulle ha påbörjat det. Jag tror inte att jag skulle ha rått mitt dåvarande jag att göra det när jag var mitt i det själv, utan sagt till mig själv att överväga en annan variant eller bara strunta i den urdumma idén att föda upp marsvin. Men när jag ser mina tre fantastiska DE whites som jag har här hemma nu, sitta och äta nyplockat gräs, så måste jag säga att det var värt allt. Faktiskt. Det här är min variant, det känns i hjärtat.
Hanna
#1 Ja, på sätt och vis har det gått framåt. Vi har fått vår första magpie Champion och jag har lärt mig oerhört mycket så jag känner att jag börjar få grepp om dem och jag börjar förstå mina linjer och vet iallafall lite vad jag kan förvänta mig. Det är en turvariant så det är ju bara och para djur som matchar varandra och sen hålla tummarna… Harlequin föresten hm… sålde just min enda men jag hoppas det kommer nya.
#2 Jag vet också hur det känns att ha hittat "min variant"!
#3 - Jag tycker att det låter som om du tagit ett stort kliv framåt, just att känna linjerna tror jag ger väldigt mycket.
Visst är det fantastiskt att ha hittat rätt! Det är en känsla som inte går att beskriva. Att hålla på med det här på en variant som inte känns helt hundra är nog svårt, och framförallt ganska meningslöst kan jag tycka. Känner man inte att man är helt rätt är det helt enkelt inte värt det och kanske är man helt fel ute när man då väljer att avla.
Hanna
Starta ny diskussion