Igår var en skräckfylld dag!

Jag vaknade och fyllde på hö, bytte vatten, diskade matskål och gav lite pellets som vanligt. Står kvar ett tag och beundrar mina små gryn samtidigt som jag smeker dom lite på ryggen. Dom har fullt upp med att äta sin pellets.

Plötsligt ser jag Molly bete sig lite konstigt. Hon brukar iofs vrida lite på huvudet för att komma åt varenda pelletssmula men igår var huvudet vridet nästan ett kvarts varv. Jag försöker lugna ner mina nerver med att försöka intala mig att hon bara vill åt sin mat. Jag hade fel.

Hon överger sin älskade pellets och går runt lite i cirklar med huvudet vridet samtidigt som hon skakar på sig lite. Jag plockar upp henne och smeker henne över ryggen och pussar henne. Hon kvittrar som hon brukar och verkar vara som sitt gamla jag igen så jag släpper ner henne i buren igen. Väl där vrider hon på huvudet igen. Skräcken jag tidigare kände kommer tillbaka och en massa otäcka senarium fladdrar förbi i min hjärna.

Med gråten i halsen ringer jag Djursjukhuset akut. Efter lite prat och snyftningar får jag en tid fyra timmar senare!! Fyra timmar!! Jag höll på att få slag, jag kunde inte vänta så länge. Efter att ha packat ihop lite saker som lite vitkål, hö, en vattenskål och kamera (ifall det värsta skulle inträffa) ringer jag efter en taxi. Väl där, ca tre timmar innan utsatt tid, känner jag mig liiite lugnare. OM det skulle hända något så är jag på det rätta stället.

Jag förbereder mig på en lång väntan och rättar till handduken i min famn där Molly har legat sedan jag lämnade lägenheten. Efter ca en kvart blir vi uppropade. En känsla av förvåning fladdrar förbi men en lättnad tar strax över. Vi får komma in och Molly blir undersökt. Han lyssnar på hjärta och lungor. Kollar i hennes öron och i munnen. Klämmer på magen lite och säger sedan att inget ovanligt hörs i lungor eller hjärta. Kanske syntes skräcken i mina ögon…

Han kikar på mig och säger att det inte är något farligt. Hennes symtom tyder på övre luftvägsinfektion och eftersom inget hördes i lungor/hjärta så är det en lindrig variant. En penicillinkur kommer göra henne frisk. Lättnaden sköljer över mig. Molly kommer alltså få vara kvar hos mig och Polly!

Han avslutar med att väga henne och konstater att hon är lite tjock och rund om magen. Hon vägde 922 gr. Jag säger till henne lite tyst att hon är så rund och go och att hon inte ska lyssna på honom. Jag har sett marsvin som är tjockare än henne och hon är ett väldigt aktivt marsvin tillsammans med Polly. Tillsammans så busar dom en hel del.

Han går iväg för att fixa ett penicillinrecept. Under tiden packar jag ner Molly i hennes resebur som är nertryckt i en kylväska. Hon ligger på en handduk och får en handduk över sig (detta efter en hel del funderande från min sida. Innan så har hon alltid envisats med att krypa under handduken jag lagt i botten. Efter en snilleblixt testade jag att lägga en handduk över henne också och vips så ligger hon därimellan och jäser), jag klämmer ner en fleecefilt runtom buren där det finns springor och lägger sedan över en dubbelvikt fleecefilt uppepå buren. Jag ser till att hon får in luft och väntar sedan på receptet.

När vi äntligen kommer hem så ger jag hennes första medicinkur. Hon är inte speciellt intresserad först men upptäcker snart att det smakar banan och smaskar glatt i sig resten. Hon får vila en stund i buren med Polly och sedan släpper jag ut dom på golvet. Först sitter hon mest och kollar, efter ett tag knatar hon fram till höet och äter lite. Jag lämnar dom i fred och när jag tittar till dom så busar dom lite försiktigt. Jag smyger därifrån. En halvtimme senare hör jag hur dom pratar med varandra, jag smyger närmare och hittar dom två på väg att smita ut till hallen. Ett tecken på att hon mår lite bättre? Jag intalar mig det…

Kvällens medicinkur blir krångligare att få i henne. Hon stretar emot och gömmer sig under min fleectröja. Efter lite trixande har hon fått i sig lite men det mesta hamnade på mig. Jag ger henne lite till och torkar henne om hakan.

Imorse förberedde jag mig på ännu en kamp. Till min förvåning var hon så lugn och fin. Hon åt sin medicin utan att spilla en droppe. Dom fick sin dagliga pelletsransom som hon glatt smaskade i sig. Just nu står hon äter hö och har inte visat några symtom sen igår kväll.

Det värmer i mitt hjärta att hon åter verkar vara sig själv. Jag vill inte tänka på vad som hade kunnat hända med mitt lilla barn.