Det är många som säger att Skinny marsvin ska vara extra framåt och nyfikna, dock har jag ingen egen erfarenhet av det.

Ok, skulle vi ha en sådan liten krabat så får vi nog sticka ett litet täcke då vi har ett kallt hus. E lakeland en skinny med päls? I sättet…

Svår fråga. Men jag (som du skriver) anser att personligheten på marsvinet och inte rasen bestämmer hur sociala de är. Men det är klart att mina skinnysar är mer framåt än vad lunkaryan är tex, fast då är lunkan väldigt lugn och försiktigt till sättet. Min self hona är även hon framåt och social likaså virveltrollet här hemma :-)

Vi har Nonselfar och även en sheltie här hemma, är individuellt, men här är helt klart en av nonselfarna mest social..

Om man tänker på tamheten i buren så är det Fanny (peruan), Villze (peruan) och Berra (self) som är dom tamaste. Resten är inte lika tama i buren. Fanny springer bara iväg 1 av 10 ggr när man kör ner handen och ska klappa henne ävern fast hon inte är beredd. Villze kommer alltid fram och ska vara med när man städar i hans bur. Petar man på han under hakan så börjar han busa ^^ Berra är också väldigt tam och det är inte ofta han springer iväg.

Men dom som är tamast uppe är Fanny (peruan), Kahlúa (lakeland), Aurora (lakeland) och Nemo (peruan). Kahlúa, Aurora och Nemo är handmatade, säkert därför dom är helt orädda uppe ur buren.

Hade en skinny, som tyvärr inte lever längre.. Men hon var också supertam i buren (mamma till Aurora och Kahlúa).

Men jag tror att grejjar man mycket med dom så blir dom tama oavsett ras.

jag har haft en del olika raser, och jag vill utan tvekan säga rex!

Jag är jättepartisk eftersom jag föder upp nonselfar det är klart jag tycker att de är bäst! Jag har haft endel andra marsvin också men just temperamentsmässigt tycker jag nonselfarna då mest magpie är oslagbara! De är enormt aktiva, nyfikna, orädda och på något sätt medfött tama. Jag kan lovorda min ras/variant hur länge som helst för de är verkligen underbara!

Alla dark eyed whites (self och eng. crested främst) som jag träffat (och har haft) har varit väldigt framåt, nyfikna och trevliga. Om dom varit ohanterade och oroliga när dom flyttat hit tycker jag att det gått väldigt snabbt i alla fall att få dom såpass tama att dom kommer fram och äter mat ur handen. Men jag kanske är lite partisk :P
Rex är underbara också!

Av min erfarenhet tycker jag skinny är mer framåt :) Och att långhåriga är lite mer försiktiga, men det är bara mina erfarenheter av mina marsvin :D

Skinny helt klart!^^

Ni som skriver skinny, är inte skinnyn extra värmekrävande inne??

Av dom jag har är min self pew hona, virvelhonan och en av teddyhanarna mest tama.. Teddyhanen är det absolut tamaste och nyfiknaste marsvin jag träffat, medans min andra teddyhane är jättefeg. Så jag skulle nog säga att det handlar mycket om individ också.

#11 Jo dem kräver mer värme, men det har ju inte med temperament att göra :D

Här hemma i buren finns raserna Peruan, Alpacka, 2 Lakeland, Rex, Nonself och 4 blandisar =)

Av dom så är Peruanen och en av lakeland honorna som är mest sociala och framåt. Och sen den äldsta hanen av blandisarna som är socialast av alla! =)

Nix, d stämmer bra. Min fundering va bara på vårat hus ikombo med en skinny… Tillbaka till ämnet… E lakeland inte en skinny m päls eller har ja fattat fel? Temperamentet samma då eller?

#15 Lakland är skinnybärare :) Så ja det kan man väl säga :D
Vet inte dock hur temperamentet är :D

Det sitter nog mer i linjen än i rasen, mer i individen än i linjen och nästan lika mycket i miljön som i individen. ;) Hängde ni med där?

Jag har inte tillräckligt med erfarenhet av alla raser för att kunna ha någon åsikt i ämnet(jag tycker att man borde ha prövat ganska mycket av allt för att ha något att basera det på öht egentligen…).

Av tre coroneter jag haft(den ras jag har störst erfarenhet av) så har en varit blyg och gosig, en gosig och framåt och en sprallig och framåt. Så ja, det sitter som sagt inte i rasen.

Visst är det mycket beroende på individ. Men lite tendenser för olika raser kan man nog se. Av de jag haft hemma har jag följande generella karaktäristik:

- non-self tort'n white/tricolor: pigga, framåt, orädda. Särskilt hanarna.

- self golden (vuxna djur): "soffpotatis", mycket lugna

- self red: vilda, lite svåra att få tama

- self black: försiktiga

- non-self agoutifärger: något svåra att få tama (kräver mer tid)

- långhår (inte mkt erfarenhet): lugna, försiktiga

- teddy: trygga, mycket tama & gosiga

Sedan har jag erfarenheten att ett skrajset marsvin ganska fort lär sig att vi människor inte är farliga när de får gå tillsammans med tama marsvin.

Om jag skulle välja kelmarsvin som är både gosiga, och roliga att titta på (med upptäckarglädje och framåtanda), skulle jag absolut rekommendera en ny marsvinsägare att skaffa två hanar av non-self tort´n white eller tricolor; helst en äldre hane med en bebishane.

Nu är jag här igen och gör reklam för min ras. Jag har haft massor av blandisar mest nonselfar och virvel. De enda två raser som jag har stor erfarenhet av är nonself magpie choklad och svarta och selfar cream och vita. Även om det finns olika personligheter bland dem så kan jag tydligt se ett möster och skillnader mellan dessa raser.

Nu kommer en jämförelse i temperament mellan nonself magpie chocolate,black och self cream, de & pe white

Tamhet: En magpie verkar födas tam… de är hur lätta som  helst att få tama det är naturligt för dem. Selfarna får man lägga ner lite tid på men de blir också tama men inte utan arbete.

Aktivitet: En magpie är inte riktigt klok… det är full rulle hela tiden. De är så roliga att studera då de är ute på golvet. Popcornskuttning och framför allt snabbrace varvas med otillåtna långpromenader i lägenheten och undersökande av allt. Selfarna däremot lägger sig gärna i ett hörn och softar…

Pratighet: Magpie är nog ganska tysta tyvärr det är sällan de ligger och mysigt småpratar i famnen. De är heller inte så pipiga efter mat. Selfarna pratar oavbrutet de piper när något är otrevligt som kloklippning, när de sitter och myser i knät babblar de, de ropar när de är hungriga. Charmigt pratiga med andra ord.

Nervösitet: Försök skräm en magpie… det går knappt! De är så orädda och trygga i sig själva. De är verkligen oförskräckta. Det ser på allt nytt med nyfikenhet. Det är också lätt att råka sparka och trampa på en magpie eftersom de helt oförskräckt struttar runt fötterna på en. Här tycker jag den största skillnaden mellan raserna ligger för selfarna är väldigt skvättiga och nervösa. De tycker att hala golv är läskiga att gå på och de reagerar mycket på plötsliga ljud, de stressar upp sig vid kloklippning och badning. Jag tycker nog att selfarna är lite hispiga jag… Selfarna är också väldigt känsliga för smärta om man råkar klippa blod på en klo blir det ett våldsamt klagande eller om man bär fler marsvin samtidigt och det blir lite knöligt och obekvämt så skriker selfarna rakt ut.

Gosighet: En magpie har sällan tid att ligga stilla i knät och gosa när det finns så mycket spännande att undersöka i soffan. Nåja endel blir rätt gosiga ibland och kan då göra något som vi kallar en magpieplattning, de lägger hakan mot underlaget och blir lång och platt och bara njuter. Men ska man vara säker på att få ha en riktig soffpotatis som ligger härligt småpratande och softar i knät ska man välja en self.

Nyfikenhet: Inga marsvin är så nyfikna som magpie helt oförskräkt kollar de allt i sin omgivning. Helt underbara! Selfarna är också nyfikna men då handlar det nästan alltid om nyfikenhet på mat…

 Matinstresse: Ingen skillnad alls alla mina marsvin gillar mat… massor.

Som flockdjur: Mina magpie funkar utmärkt i flock ingen krånglar även vuxna hanar kan sättas ihop utan större problem. Jag tycker att jag har väldigt lite problem med bråk i mina burar. Även mina selfar har varit duktiga på relationer med ett undantag. Här hemma är det pet honorna som krånglat…

Sammanfattning: Jag tycker verkligen jättemycket om mina selfar och på endel punkter är de fantastiska men jämfört med magpie är de chanslösa! Jag har hittat min favorit variant. Jag har haft marsvin i nästan hela mitt liv men det känns som jag inte visste hur fantastiska marsvin var innan jag träffade mina första magpie. Det är verkligen något speciellt med dem!

Ja en sak till de luktar så gott i pälsen! Det är extra mysigt att stoppa näsan i en magpiepäls!

Jag tror som #17 att det sitter mer i linjerna är rasen även om det förstås är så att många individer av samma ras ofta är släkt på ett eller annat vis, åtminstone bland de lite mindre vanliga raserna.

Jag måste förstås slå ett slag för just mina linjer - self och crested buff och saffron. De allra flesta av mina grisar är väldigt trevliga och mysiga och lätta att få tama. Enstaka individer får man jobba mer med för att få tama men de flesta har en grundtrygghet redan från början som gör dem nyfikna och orädda. De är ofta väldigt matglada och det kan man lätt utnyttja för att snabbt få dem riktigt tama. :-) Men det innebär också att de har lätt för att lägga på sig lite väl mycket som vuxna/äldre.

Vad gäller några andra raser än "mina egna" så är min uppfattning att abessinier är pigga, nyfikna och orädda men också lite väl bestämda och bitska… De få gånger jag har blivit biten som petdomare har varit just av abessinier. Rexar är ofta lugna och ligger gärna och slöar och blir därför lätt överviktiga som vuxna/äldre. Skinnysar är ofta pigga, framåt och väldigt sociala - även de väldiga matvrak som gör vad som helst för mat. ;-)

#19 Det är farligt att läsa din text man blir bra sugen på en Magpie! Jag har funderat på dom länge för dom är så vackra och det verkar ju som deras personlighet är lika underbar =)

Crested saffron, mina två pärlor här hemma. De är visserligen mor och dotter med näst intill samma temperament, men väldigt mysiga i famnen och trygga överallt.

Coronet och Abessinier har också utmärkt sig här hemma när jag haft de raserna, underbara. Coroneterna var lugna och väldigt intelligenta. Abessiniern var väldigt framåt, social och orädd.