Tror att det enda du kan göra är fortsätta som du har gjort. Ta det lugnt och ett steg i taget. Det kanske inte ens försvinner, eller tar det långtid, man vet aldrig. Man får ta det som det kommer. Lycka till!
Och tur att dem kom till dig!

Vi har tagit över en hona som var skygg när hon kom hit snart 3 år, trots 5 månader här har hon inte visat några tecken att komma fram som de andra och rycker och sprätter så fort man kommer i närheten av buren.  Vi tar upp henne ibland, men hon trivs inte i famnen ( försökte oftare i början) så vi låter henne faktiskt vara rätt mycket då hon är så stressad och inte verkar ha lätt för att bryta mönstret. Hon trivs bra i buren med de andra två marsvinen, buren är hennes enda trygghet och då får den vara det. Rätt eller fel, jag vet inte. Men vi har inte sett mycket förrändring, jo hon har ibland tagit maten ur handen någon gång i buren. Men det är väl det enda.

Ja jo, jag antog att jag skulle behöva göra något sånt. :/ Men enda framsteget hon gjort på ett år är att hon kan komma fram och hälsa och sen att hon kan äta ur handen på en. Men ibland när man stoppar in handen i buren så rusar hon till ett hörn. Och ibland sitter hon still så man får klappa lite på henne. :/ Tycker hon har ett så underligt beteende. Men samtidigt tycker jag synd om henne. Jag vill inte veta vad som hänt henne. :(

#3 Men så gör vissa av mina marsvin med som jag haft sedan dem var små, marsvin är ju flyktdjur, så det är naturligt för det att fly. och vissa blir helt tama och inte gör så, vissa gör det ibland, eller vissa är såna hela tiden, helt naturligt :) Beror helt på marsvinets personlighet

Jo det är ju sant. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att dom är flyktdjur ^^ Men vi får se. kanske borde försöka att låta henne vara lite då och försöka göra allt för att hon ska känna sig trygg. :) Ska ju bygga ny bur snart så vi får se vad jag hittar på för skoj. :D letar efter en vettig bokhylla än så länge. :)

Vissa marsvin tycker helt enkelt inte om att bli "pillade" på. Jag har en hona som kom hit ihop med sin syster när de var 4år gamla. De är bägge jättetama och har verkligen blivit mycket hanterade i sitt förra hem men ändå hatar Essie att bli klappad och upplyft, hon springer undan och ibland skriker hon till och med trots att hon inte är ett dugg rädd, hon tycker bara inte om att bli berörd (jag är lite likadan, ryser i hela kroppen av obehag av sådant som de flesta människor tycker är skönt, tex massage). Har din hona dessutom blivit illa behandlad så blir ju hela processen med att bli hanterad ännu mer skrämmande för henne

Vi har haft våra marsvinspojkar sedan höstlovet förra året. De är 5 respektive 6 månader nu. De har väldigt olika personlighet och blev tama genom att deras husse, min 10-årige son, och hans marsvinsintresserade mamma hade tålamod, mera tålamod och färska maskrosblad (tack och lov för grön vinter) att hålla i handen när vi satte oss vid buren. 

De fick vara ifred i buren ett tag sedan de flyttat in, för att vänja sig vid sin nya miljö. Husse tillbringade mycket tid vid buren. Han läste sina läxor högt där. De fick vänja sig vid hela familjens röster och lukter. Ljudet på TV:n fick vara på låg volym, så de inte blev skrämda av plötsliga ljud därifrån. Sedan började vi med maskrosblads-metoden :)

Marsvin är nyfikna, ständigt sugna på något gott och får de bara vara ifred i sina hus eller andra gömslen så blir de tama i sitt eget tempo. Att inte få ta upp marsvinen i famnen och klappa dem på några dagar var tufft för husse här hemma. Men han vann i längden på det. Nu gosar de ofta i hans knä. De kurar gärna ihop sig tillsammans där. I början kan man ge en godbit när de sitter i knä. De äter kanske inte på en gång. Men de vet att gurkbiten eller persiljabladet ligger där, så de kommer att äta godiset så snart de vet att det är tryggt att sitta i husses/mattes knä.

Ge inte upp! Läs gärna Mia Winges bok MITT HUSDJUR MARSVINET. Den finns på biblioteket. Men framför allt vill jag råda den som vill få marsvinen att trivas och bli så tama de har lust med att fråga en erfaren uppfödare. Jag har fått många goda råd och stort engagemang från våra marsvins uppfödare.

Ha ett skönt sportlov ni som går i skolan!

#7 Nja den boken är väl inte hel bra tycker inte jag (har den själv)

En bok som är toppen, med bra bilder, lätt-läst text och framför allt rätt fakta är den som hon på Eragons omplaceringsmarsvin har skrivit (vet inte om hon har skrivit den tillsammans med någon) Men det är verkligen toppenbra!

#8 - Fast det är ju den boken. Mia Winge är grundaren till Marsvinshjälpen. Såvitt jag vet har inte Irene skrivit någon egen marsvinsbok. Jag tycker att Mitt husdjur marsvinet är den tveklöst bästa marsvinsbok som finns på svenska.

#9 Okej för den jag har är också efter henne?
tror jag hmm nu blir jag osäker… Får kolla det.
Oops var fel  person jag tänkte på, ber om ursäkt ;)

#9 och #10 Mitt husdjur marsvinet av Mia Winge är en kanonbra bok att läsa själv (som vuxen) och tillsammans med ett  barn som önskar sig marsvin. Ett barn som läser bra kan sedan fortsätta att bläddra i boken och läsa själv. Det finns både bra foton och roliga teckningar som illustrerar de korta, informativa texterna. Boken är perfekt när man ska förbereda sig inför ett marsvinsinköp för första gången. Och tro mig; jag letade länge efter bra böcker om dessa härliga djur.

Den här sajten är ett annat guldställe när man ska lära sig det viktigaste om marsvins behov. Tack för alla kanonbra Artiklar som ni verkliga entusiaster har skrivit och lagt ut här!

Efter en tids sjukdom blev mitt förra marsvin likadant, den ville bara bort från min hand. Så här gjorde jag, Jag satte den i mitt knä med lite hö till en början och lite gurka samtidigt som jag klappade den (tänk på att marsvinens bästa sätt att stressa ner är just genom att äta. Efter det så var den tam igen.

#7 Jag har själv varit uppfödare och haft marsvin konstant i 12 år nu. Det är nu dom senaste 5 åren som jag började anse att det är bättre att låta äldre djur få ett bra hem istället för att man ska föda upp nya som också kanske får flytta runt och hamna i dåliga hem :/

Men just varför jag frågar om Candy´s beteende är för att jag faktiskt aldrig varit med om ett marsvin som varit så svårtämjt. För när man väl har henne i famnen så njuter hon som sjutton. Det är just det när man ska lyfta upp henne. Vet inte om barnen kanske lyft upp henne på ett sätt som har gjort ont eller något. :S

Och jag har läst den boken. Har för mig att den var väldigt bra. Men det var ett tag sen man läste den.

#13 då är hon ändå lite mindre otam än min hona, honan jag har och talade om hon trivs inte heller i famnen, hon låter aldrig när man har henne uppe och kelar med henne. Hon tom har klapprat tänder någon gång när vi hållt henne. Så hon är nervös och rädd av sig, jag kan inte tolka det på något sätt. Men som du så var jag väldigt paff när vi fick hem henne och hon var så skygg och rädd av sig trodde heller inte att hon skulle vara sådan, då jag har haft helt andra erfarenheter tidigare. Det blev en stor kontrast till de vi hade tidigare som var super tama, kom fram till burdörren så fort det vankades mat och pratade som bara den. Hon piper/tjuter heller aldrig när maten kommer, de står de andra två vi har för..

Men normalt är ju alla marsvin sociala och rätt trygga i själva i sin normala miljö… vi har helt enkelt fått tag på väldigt ovanliga marsvin som är lite speciella av sig.

piper/tjuter gör min Candy när de prasslas om mat. och om man till exempel har handen bredvid hennes huvud inte så man rör henne utan ca 5-10 cm ifrån så skriker hon rakt ut och slutar inte förens man flyttar bort handen. :/ Kan hon kanske blivit slagen?