Väldigt klokt inlägg, håller med i allt du säger.

Fast oj oj nu glömde jag en massa viktigt. det blir lätt så när man får panik över att texten blirför lång. ;-)

Här kommer lite till råd för att kunna undvika tråkigheter. Kom ihåg att detta är mina råd andra kan ha lita andra ideer men det här är mina säkerhetsregler förutom de redan nämda:

* En förstagångsföderska ska få första kullen mellan 9 och 12 månaders ålder och hon ska vägaminst 800g när hon sätts med hanen. Blir hon inte så stor strunta i att para henne. Kanske kan vissa raser som är små som långhår och skinny undantas från regelen men är det en blandis eller andra storvuxna varianter är det en bra regel.

* En hona som varit svag som liten utan att det beror på tidig födsel eller förlorad mamma ska man inte avla på. Dålig sugreflex eller dåligt immunförsvar är inget man vill föra vidare.

* Para aldrig feta honor.

*Ta inte för många kullar. Låt alltid honan vila ordentligt mellan kullarna ca. ett halvår åtminstone. Tre kullar och i vissa fall max fyra per hona är min personliga regel.

* Para inte för gamla honor. Honor på tre år och äldre bör pensioneras tycker jag.

* honor som varit sjuka eller haft problem med tidigare kullar ska aldrig paras.

* Marsvin som på något sätt vanvårdats tidigare ska inte sättas i avel. Därför är det olämpligt att använda djur man inte vet något om det kan finnas sjukdomar i linjerna eller hos djuret själv.

* Naturligtvis ska man inte para roan/dalmatiner eller satiner eller kända satinbärare.

* Har säkert glömt något… Ja ni ser ju det är mycket att tänka på.!

Klok som en bok som vanligt

Fast jag har, och vet fler som har, tagit kullar på honor som är äldre än ett år. Dovv och Aitlin kommer vara ganska exakt två år när de sätts till hane första gången. Det är lite sent men jag får inte hem deras pojkvän förrän i mitten av juni. Helst vill jag inte ha dem äldre än två år när första kullen föds. Jag tycker inte att en hona på 12 månader är vuxen, eller så är det mina som mognar sent, för ofta är de fortfarande valpiga i kroppen vid den åldern.

bra skrivet jag har en fråga ang. om att hita goda hem åt sina grisar. hur vet man att man hittar bra hem till seriösa personer? går man på magkänsla, eller? även om personen känns seriös på plats så kanske den tröttnar efter ett par år så hamnar grisen på blocket, oskött med långa klor o smutsig bur. hur vet man?

Det är inte lätt att hitta perfekta marsvinsköpare. Jag ser till att ha pratat med köparen ett bra tag innan köpet går igenom, jag frågar och informerar och dom berättar gärna. Jag vill veta planen med marsvinen,erfarenheten, hur marsvinens liv kommer se ut, hur starkt intresset är och deras värderingar, listan kan göras lång. Jag har nekat många köpare då jag oftast märker vilka värderingar de har och om köpet inte är speciellt igenom tänkt. En som  var intresserad hotade tillochmed att om jag inte sålde till henne så skulle hon gå till djuraffären och var något fel på de marsvinen var allt mitt fel! helt otroligt vilka folk man kan få kontakt med. Sen har jag alltid kontakt efter att marsvinen flyttat och ber om bilder så jag kan se hur de bor o.s.v

Men kontakten är ju också den nya ägaren som avgör, en del vill/orkar inte uppdatera till uppfödaren, oerhört tråkigt. Jag är väldigt nöjd med mina marsvinsköpare de bor fint och får vetrinärvår och kärlek och de hör av sig och de älskar verkligen sina små grisar. Förutom en tyvärr då denne fick flytta snabbt från den nya ägaren till en annan och denne vill/orkar inte svara mig. Men jag har lämnat mina kontakt uppgifter. Sen måste man inte uppdatera om grisarna varje dag  men kanske någon gång om året. För att jag ska kunna se till att ''mina'' linjer är friska vill jag ha sjukdoms info och ev om marsvinet dött.

Vi hade en mor med sina barn som kontaktade oss, de ville ha marsvin. Dock hade vi inte de raser och färger de ville ha. Men de ville ändå väldigt gärna komma och titta,klappa och mata (väldigt många besökare älskar att ge dom godis). Och självklart får dom komma och umgås med marsvinen och prata grisar! Sånt tycker jag är jätteroligt, de tar reda på fakta om marsvinen, de åker och hälsar på och umgås och lär sig!

Jag anser att som uppfödare ska man inte bara sälja marsvin, man ska informera,lära,visa och ge folk chansen att umgås med marsvin.

Tänk om alla köpare skulle vara så kloka.

#4 Nej det är ett problem för man vet ju faktiskt inte egentligen. Men jag frågar och donar och informerar… Äh läs vad kloka #5 har skrivit ungefär så får man lov att göra. :-)

#3 Tack! Det går ju bra att para senare men jag tror du klarar det utmärkt som har stor marsvinsvana men att man som nybörjare ska vara mer försiktig då man inte lärt sig läsa alla tecken på ohälsa.

#5 tack för ditt långa och bra svar

Bra skrivet! Håller helt med dig och personligen kommer jag aldrig börja med uppfödning då jag inte skulle klara av om något marsvin dog på kuppen :O

Hur studerar du dina marsvin? Du sa att det ena dog för att du inte hade kunnat studera det som vanligt. Menar du vikten & den allmäna hälsan då? Väldigt bra skrivet då jag funderar på att ta min första kull!

#9 Varje dag tittar man på sina marsvin vid matning och även vid andra tillfällen för att se om något är ovanligt så man fort kan sätta in åtgärder INNAN de blir sjuka på allvar. Det är något som alla marsvinsägare gör mer eller mindre medvetet hela tiden men ibland under väldigt stressade perioder eller som i fallet ovan då jag var sjuk så hinner/orkar man inte och då kan olyckan slå till. Speciellt när man har dräktiga honor är detta viktigt så man verkligen ser att de äter och inte bara tar emot maten och tuggar lite. En dräktig hona som inte äter ordentligt är alltid illa ute.

Förmågan att snabbt se om något är tokigt med marsvinen är något man tränar upp. Har man haft många marsvin en längre tid och känner individerna väl ser man väldigt snabbt när något är på tok. Det är den största anledningen till att jag anser att man ska ha flera års marsvinsvana innan man börjar ta kullar. Det är en god livförsäkring för marsvinshonan och ungarna.

Här måste jag också skriva under, som relativt nystartad uppfödare som än så länge haft 2 födda kullar och 2 på jäsning just nu.

Jag valde att starta min avel med 2 avelshonor som haft 2 respektive 3 kullar som gått bra innan de kom till mig. Det kändes som ett säkert kort.

Kull 1, flöt på bra, de föddes på dag 69 och mamman klarade förlossningen bra. 3 stycken blev det med fina vikter. Direkt då jag studerade de nyfödda små liven upptäckte jag att något verkade galet med den enda flickan. Hon kunde inte sitta upp själv utan tippade över på sidan hela tiden, och gapade med munnen som om hon inte fick luft. Hon avled ett par timmar senare.

Kull 2, flöt inte på bra. Mamman gick inte upp i vikt, utan låg större delen av tiden på lägre vikt än hon hade då hon parades. Som mest låg hon på 90 gram plus. Ca 1-2 veckor för tidigt kastade hon kullen som hon till stor del åt upp. En liten parvel på 50 gram lyckades jag rädda från henne, men tyvärr var han/hon sönderäten mellan benen och avled också ett par timmar senare. Hela kullen gick förlorad.

Det är inte bra statistik alls, och jag går nu runt som på nålar runt burarna i väntan på att de 2 nya kullarna ska komma. Jag oroar mig fördärvad och reagerar negativt på minsta förändring i deras beteende och vikter.

Jag håller med om att en kull är bland det bästa jag fått uppleva, men att ligga på knä och gräva runt med händerna i buren för att få upp mosade halva blodiga köttslamsiga små bebiskroppar och leta efter deras tillhörande huvud i spånet är bland det värsta jag tvingats göra.

Det är nog nyttigt ändå att dela med sig av de negativa upplevelserna man haft med kullar, tyvärr går det inte alltid som man tänkt sig.