Även välja marsvin efter bakgrund… Köper man av en uppfödare som har en väl dokumenterad avel och har koll på sina djur så kan man undvika en del problem. Exempelvis ärftliga sjukdomar och temperament man inte vill ha. Jag tycker att det kan skilja en hel del mellan olika linjer, hur djuren är i temperamentet. Om de har lätt för att bita ifrån, om de är väldigt nervösa av sig eller är hemskt dominanta och komplicerade att ha med andra marsvin. Man kan även i viss mån välja om man vill ha ett lite större marsvin (marsvin från storvuxna linjer) eller ett litet marsvin, om man nu skulle vilja det. Eller ett väldigt piggt och nyfiket djur istället för ett lugnare marsvin. Det finns varianter/linjer som är väldigt "heta", lättskrämda och lite nervösa - självklart kan det här passa vissa personer men jag tänker att om marsvinet är tänkt som ett "barndjur" passar det förstås inte så bra. Ett barn har förmodligen mycket större glädje av ett marsvin som är nyfiket, lugnt och stabilt - det tror jag både barnet och marsvinet har mer glädje av. Då ska man ju kunna välja linjer som stämmer mer in på den senare beskrivningen.

Sen är det förstås inte alla uppfödare som för en dokumenterad avel, och i de fallen kan det vara nog så osäkert som att köpa ett grossistdjur. 

Men jag tror i.a.f. att det är väldigt bra att man har möjligheten att välja sitt "drömmarsvin". Inte bara utseendemässigt då utan allt ifrån temperament till "sjukdomsrisk", det tror jag bäddar för att man får ett marsvin som man trivs med och därmed torde omplaceringarna minska. Det kräver ju dock att man från grunden är införstådd i vad det innebär att ha ett djur, jag tror inte att det går att komma undan människor som efter en månad inte längre "har tid" men självklart ska man sträva mot det.

Att kunna välja marsvin efter sina preferenser tycker jag inte att det är konstigare än att blivande hundägare blir tillsagda att verkligen tänka igenom vad de vill ha ut av sin hund, hur mycket pälsskötsel de vill syssla med, hur mycket aktivering och även storlek och hur en hund kommer passa in i vardagen.

Kan bara hålla med i allt du skriver, kloka du :)

Det är inte svårt att föda upp marsvin men att föda upp marsvin efter rasstandard är något helt annat. Hos hundar är det tvärt om, man ser ner på blandraser och tycker mer om renrasiga hundar, hur kan det vara tvärt om hos marsvinsvärlden?

Jag har varit på två utställningar, och jag har inte upplevt att något skulle vara neggativt för marsvinen. Resan tar de hur lungt som helst, våra sitter alltid o äter på lite grönsaker eller hö. Ibland kan de gnabba lite, men det skulle jag tro beror på att det inte är stort utrymme i en transportbur. Klart att rosetter och omdöme är för ägaren, det är en hjälp för rasaveln, eller rent av för att det är kul och spännande! Men jag ser inget dåligt för marsvinen i det. Jag älskar mina marsvin och skulle aldrig utsätta dem för någon som inte var bra för dem. Klart att de är glada att få komma hem igen, men vem är inte det. Borta bra men hemma bäst :)

Vad jag däremot inte gillar är en del rasstandarder som marsvinen ska uppfylla. Korthåren ska ha si o så långa hårstrån, och om det marsvinet då är känslig för att plocka hår av, så får man poängavdrag för det. Det gillar jag inte. Långhåren ska ha håret i papillotter(stavning?) och sedan se ut som en peruk och sitta still hela tiden när dommaren dömmer, för annars förstörs frisyren. Nä, sånt gillar jag inte för det gynnar inte marsvinen på något sätt.

Men allt annat runt utställning är bara skoj och spänning :) Rasavel är som vanlig avel, en kostsam hobby men med högre utmaning än att "bara" sätta två marsvin tillsammans.

Jag håller med om att stor fokus ligger på marsvinets utseende när man avlar, men den stora skillnaden en seriös uppfödare gör för mentaliteten ska inte förglömmas. En seriös uppfödare avlar inte på hanar som är överdrivet aggressiva mot andra hanar, parar inte skygga djur och lägger också stor vikt vid att socialträna de små ungarna. För att inte tala om att de lägger tid och energi på att umgås med marsvinen medan de växer upp, att åka på utställningar är ett utmärkt sätt att bedöma ett marsvins temperament tycker jag. Hur hanterar marsvinet att klämmas på av andra, sitta i burar jämte främmande marsvin osv. En del av mina är naturliga stjärnor (tycker jag även om domarna inte alltid håller med) och håller sig kolugna, medan andra tycker det är läskigt. Det ger mig en vink om vilket marsvin som t.ex. bäst skulle passa i en livlig barnfamilj med andra husdjur och mycket hantering.

Allt det här, även om det "bara" ligger på andra plats efter val av utseende och egentligen är rätt självklara val gör jätteskillnad! Jag tror att alla de som köper marsvin till sina barn, eller sig själv, allra helst vill ha ett trevligt marsvin som inte bits och inte är överdrivet rädd. Ett marsvin kan vara hur snyggt som helst, men går det inte att hantera kan man lika gärna ha en guldfisk… Ungefär lika roligt!

Genom att sålla bort de marsvin med temperament som inte passar sig för avel förbättrar man på sikt mentaliteten. Det här är något jag knappast tror att grossuppfödarna bryr sig om att göra…

Jag är en sån där som valt "min" ras för dess mentalitet, inte utseende.  Nu när jag börjar få hem lite andra varianter så märker jag ännu tydligare vilken skillnad det kan göra att ha ett marsvin som blygt bara sitter och tittar, framför en som glatt hänger över kanten för att morsa (tigga godis….).

Gu vad jag gillar mina marsvin. Allihopa.

Vill inflika, som icke-uppfödare, att det oavsett djurart är otroligt tryggt att veta att det finns professionella människor som avlar på djuren. Det ni tidigare nämnt samt det faktum att det ju faktiskt kan ske (och tyvärr sker) avel av djur där personen i fråga inte är kunnig. Detta innebär ju att olämpliga raser paras och även om en blandras kan vara fantastiskt söt att titta på och fullt frisk i vissa avseenden, så är det för mig, betryggande att veta var mina marsvin kommer ifrån, att det har gått rätt till och att det faktiskt finns någon kunnig person som har följt mina bebisar i flera generationer :)

Så TACK till professionella, kunniga uppfödare.

Jag vill bara tillägga att jag naturligtvis tycker att temperament är oerhört viktigt jag tror inte det kom fram så bra i #0. :-)

Om jag tar min egen variant som exempel (nonself harlequin/magpie) så är de allehop väldigt livliga, tuffa, orädda och väldigt sociala. Jag tycker de är helt underbara men alla magpajsare är inte soffpotatisar direkt. Det finns de som har lite svårt att sitta stilla i ett knä när soffan är så spännande… ;-) Charmigt tycker jag men för en del barn kan det kanske vara tråkigt med ett marsvin som vill springa omkring istället för att mysa.

Aggressiva och nervösa marsvin ska man inte avla på tycker jag… självklart inte. Inte heller de som är väldigt knepiga ihop med andra marsvin men i de fallen bör man analysera situationen noga ibland kan miljön runt marsvinen vara besvärlig och få dem att börja bråka som brunstande honor i buren brevid tex eller att de är i en väldigt hormonstinn ålder och allt bara liksom kokar över. Så man kanske inte alltid ska ska döma hanar så hårt. ;-) Däremot att avla på en hona som har problem att fungera i en honflock skulle jag aldrig göra.

Men som sagt de flesta, nästan alla har bra temperament.

#2 Nej i marsvins Sverige finns inget motstånd mot rasavel de som är med SMF tycker nog att det är bra men det finns anda grupperingar och då gäller det inte bara marsvin. ;-)