Jag är såå stolt över mina små gullungar! Ska ta det hela från början…

Vi köpte Melvin med ett annat marsvin (som tyvärr dog för ca 2-3 år sedan) från Eragons, och dom var fruktansvärt rädda för allt utom varann. Melvin kom dessutom in med ett brutet ben vilket resulterar ett haltande som än inte slutat, och med små hack i öronen. Han var då ett halvår gammal, och väldigt liten.

När vi släppte ut dom i sin bur för första gången, var det första dom gjorde att ta skydd under ett av husen. Man kunde inte ens gå förbi buren utan att dom gömde sig (dock kunde man vara i närheten, men ej närmre).

När Lufsen dog, tog hem Mimmi (också från eragons) som då var två år. (vi valde att kastrera honom eftersom han var såpass dominant så vi skulle inte kunna sätta ihop honom med en annan hane igen) Det vi fick hem var en väldigt glad Melvin, och en väääldigt rädd Mimmi. Man kunde inte ens gå i närheten av buren (dvs man kunde inte gå på nederväningen, där dom är) utan att hon blev livrädd och sprang och gömde sig.

Och nu till det som gör mig så stolt! Nu när jag har uppe dom för golvtid på filtar, så passade jag på att städa buren. Då började jag jämföra hur dom förändrats…

Melvin: går bokstavligen på mina fötter när jag städar, hur mycket jag än låter så är han alltid precis bakom eller springer runt och popkornhoppar! Och man kan även sträcka ner handen i buren och klappa och klia m.m, och han bara sitter och blundar!

Mimmi: Är fortfarande lite rädd för människor hon inte känner (tom min familj) men mig är hon inte rädd för längre. Tvärt om, när jag ropar på dom så är det hon som börjar tjuta först, hon som alltid sticker fram nosen först! Jag gick på filtarna nyss, skulle hämta en sak på andra sidan rummet, och hon bara satt, helt utan skydd över huvudet, och åt! Helt oberörd! Jag kan även sticka ner handen och klappa henne precis som jag gör med Melvin, dock är det bara jag som kan göra det…

Var tvungen att skriva av mig för jag är så stolt över mina älsklingar!