Att bäckenet stelnar (/växer ihop) stämmer inte, det kommer från en felöversättning i veterinärmedicinsk litteraratur någon gång på 197-80-talet om jag inte kommer ihåg helt fel.

Det som händer är däremot att deras bäcken blir mindre 'elastiskt' med stigande ålder, det kan bli svårare för dem att föda ungarna. Med stigande ålder tillstöter även andra saker som gör att en dräktighet kan vara ytterst olämplig; exempelvis riskerar de att inte vara i tillräckligt bra kondition för att klara av att bära, föda och ta hand om en kull ungar, de riskerar att bli tjocka och är oftast inte lika aktiva längre, vilket bidrar till att öka riskerna med en dräktighet.

De äldsta honorna som fått första kullen här har varit strax över året, har fungerat utan problem. Det är honor som jag har bedömt vara i bra hull och i allmänt bra kondition för att klara av en kull.

Vet flera uppfödare som låter honorna vänta ett och ett halvt till två år innan de får första kullen och de har inte större utfall med misslyckade dräktigheter/förlossingar än de som låter para sina honor så att de är under året när första kullen kommer. Givetvis förekommer det dock att honor dör av dräktighetskomplikationer, men som sagt iinte i större utsträckning än hos andra enligt min åsikt.

Den äldsta honan jag personligen känner till var drygt fem år när hon fick sin första (och enda) kull, två stora välskapta pojkar på runt 120 gram styck. Hon hade inga som helst problem med varken dräktighet, förlossning eller att ta hand om sina ungar. Hon var dessutom inte i allra bästa kondition. Givetvis är det inte att rekommendera att låta en så gammal hona få ungar, oavsett om det är första, tredje eller femte gången, men det behöver inte per automatik betyda att det slutar illa.

Det var absolut inte planerat att denna hona skulle få ungar, men efter ett misstag i djuraffären där den nya kompisen sades vara en hona (men visade sig vara en hane…) skedde detta. Tre kullar blev det totalt (en för fem-åringen och två för vad som troligtvis är pappans kullsyster).

Det är dock av olika anledningar inte lämpligt att avla på alltför gamla djur enligt mig, personligen tycker jag inte heller att en hona bör gå i avel längre än tills hon är runt tre år eller har fått maximalt tre kullar (vilket som nu inträffar först).

Jag tycker dessutom inte heller att det är lämpligt att sätta en fem-månader gammal hona i avel, inte en som är sex eller sju månader heller (möjligen i mycket specifika fall, men de är i så fall väldigt få).

Anledningen till att jag inte tycker att man ska avla på en hona för länge eller med för många kullar är att det sliter på henne, det är påfrestande för kroppen att vara dräktig så pass länge och sen vara digivande. När hon är runt tre år anser jag att hon ska få vara pensionär de åren hon har kvar att leva, bara få ha det bra, kanske vara sällskap till dräktiga honor och "mormor" till små bebisar (om hon gillar bebisar).

Av ungefär samma anledning anser jag inte att man ska börja avla på en hona för tidigt, när de är fem-sex-sju månader gamla så är de i mina ögon fortfarande små, för unga för att behöva få egna ungar. De har sällan växt färdigt ordentligt, de är inte mogna i sinnet och de ska helt enkelt inte behöva ta hand om små ungar så tidigt. Jag tycker att de ska få vara små själva först.

Allmänt sägs det att en hona aldrig ska väga under 800 gram när hon sätts i avel, personligen tycker jag att det är i underkant. 900-1000 gram tycker jag är mer lagom.

En sak till som jag skulle vilja tillägga när det handlar om avel är vikten av att välja avelsdjur med omsorg! Alla marsvin lämpar sig inte för avel, hur härliga och söta de än må vara.

En hona bör vara trygg, i bra kondition, lagom i hull, vara i rätt ålder, vara frisk, fungera bra med andra marsvin, ha ett temperament som man vill ska föras vidare till nästa generation. Hon bör även ha en välkänd stam, där man vet vilka som är hennes föräldrar, mor- och farföräldrar och gärna minst ytterligare en generation bak. Det är också en fördel om man känner till syskon, föräldrarnas syskon, syskonens avkommor etc, inte bara till namn utan att man vet om det är friska eller sjuka individer, hur de är till sitt sinne, livslängd, fungerar de bra med andra marsvin. Går någon negativ egenskap i arv?

En hane bör också vara trygg och ha ett bra kondition, han ska absolut kunna gå med andra hanar (anser jag), vara frisk. Givetvis bör även hanen vara i bra kondition, ha bra hull och vara i en lämplig ålder (här är det väl mest en minimumålder man brukar ha, de flesta hanar klarar av att para så länge de lever) och så klart en välkänd stam.

Den slutsats jag drar när det gäller avel är att:

• man ska vara ytterst noggran när det gäller val av avelsdjur.
• det finns ingen magisk gräns vid ett år som gör att man inte kan avla på en hona längre - men det gäller att hon är i absolut bästa form (det gäller i och för sig alltid!) både vad gäller normalt hull, allmän kondition, övrig hälsa och så vidare.
• det är viktigt att honan varken är för ung eller för gammal.
• honan ska vara i lämplig kondition och i bra hull (lagom vikt) och lämplig ålder (varken för ung eller för gammal).
• båda föräldrardjuren ska ha en välkänd och dokumenterad stam.
• båda föräldrardjuren fungerar bra ihop med andra marsvin av samma kön.
• båda föräldrardjuren har bra tempeament som man vill föra vidare till nästa generation.
• inga av förädrardjuren har kända hälsostörningar som kan gå i arv till ungarna.

#1 Jättebra svar! Håller med om vartenda ord!