Jag valde inte riktigt marsvin utan jag blev totalt nerkärad i djuret som liten under en period när jag mådde väldigt dåligt.

Jag hade aldrig haft något eget djur och ville väl så oerhört gärna ha ett eget djur och så träffade jag två marsvin och jag föll för dom. Sen dess har det inte funnits något annat djurslag för mig.

Att jag sedan fortsatt ha dom är pga många olika anledningar. Självklart för att dom är helt ljuvliga men även för att dom kom in i mitt liv under en period när jag kände mig ensam och dom blev min trygghet.

Jag lider då av depression, ångest och panikångest.

Just nu får jag hjälp med djuren av min mamma. Men hon hjälper mig mest bara med städning (alltså vi hjälpsåt). Jag sköter matning och jag ha alltid skött omvårdnand som kloklipp osv det vågar inte min mor ;)

Så mitt svar blir hel enkelt att jag klarar inte av mina djur varje dag. Visst jag matar dom och så varje dag men jag klarar inte av att göra det jag vill göra med dom varje dag. Ibland kan kloklippningen komma en dag efter och samma sak med städningen men det blir alltid skött så att inga djur mår dåligt. :)

Jag fick mitt första husdjur när jag var 7 år och det var ett marsvin. Jag ville dock ha en hund. Men det blev ett marsvin och sedan dess har jag varit kär i marsvin. Jag har haft marsvin till och från i hela mitt liv och just nu kan jag inte tänka mig ett liv utan dem.
Jag pysslar om dem och älskar dem men som föregående talare så är det okej att vara sjuk en dag eftersom de klarar sig med mat och vatten.
Det är inte som en hund som ska ut hela tiden.

Jag har också lidit av psykisk ohälsa men mår så mycket bättre nu och jag vill ha djur i mitt liv. Jag är helt säker på att djuren hjälper en att må bättre.

Hund blir de i framtiden då ja vill komma ut mer än vad jag gör.

:)

Mycket bra skrivet av TS.

När jag skaffade marsvin hade jag smällt in med dunder och brak i den berömda väggen.

Marsvinen hade en mycket stor del i mitt tillfrisknande, nu var det ju förstås inte därför att jag skaffade marsvin, det bara råkade infalla i samma veva.

Visst är marsvin ett förträffligt djur att ha förmånen att få leva med, tänk att en sådan liten individ kan tillföra så oändligt mycket i ens liv.

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas och ännu längre för mamma har berättat att jag sa att jag ville dö även som mycket liten. Jag kämpar fortfarande varje dag och nu tänker jag iallafall inte aktivt att jag vill dö men jag är ändå inte säker på att jag vill leva. Jag har innan haft en aspergersdiagnos men den har (äntligen) blivit ändrad till personlighetsstörning med drag av aspergers och en bipolärdiagnos.

Mitt mående har tyvärr påverkat djurägandet mycket negativt då jag har handlat helt på impuls och har köpt in och sålt av djur och tagit många kullar utan något egentligt mål. Eftersom flera uppfödare i min närhet gjorde precis likadant trodde jag att det var så det skulle gå till och därför dröjde det ännu längre innan jag blev medveten om mina problem. Jag har nu lärt mig att hantera min impulsivitet nästan jämt och det känns väldigt bra.

Jag har haft mycket svårbehandlad depression i många år och hade jag inte haft djuren så hade jag inte gått utanför dörren alls. När jag har mått som sämst har det inte blivit mer än mat, vatten och städade burar men eftersom marsvinen har sin flock så har de inte saknat mig. Dock har jag önskat ett par gånger när jag har mått som sämst att jag inte hade några djur alls för att jag har haft så dåligt samvete för att de inte får vad jag tycker att de behöver. Det värsta var när jag precis hade kommit hem från sjukhuset efter ett självmordsförsök (som hade lyckats om de hade hittat mig typ en halvtimme senare). Jag var så förvirrad och glömsk (de var rädda för att det skulle bli bestående men tack och lov gick det över) att jag flera gånger glömde byta vatten/ge mat om jag inte gjorde allt i exakt samma ordning eller om jag blev störd av något, tex sms.

Jag har också kommit fram till att jag bara vill ha marsvin och hund och min lilla dvärghund är lika nöjd med att ligga i famnen som att gå ut i skogen.

Jag vet inte varför jag är så kär i marsvin. De är väldigt lättskötta och tacksamma och är så roliga när de snackar med en och svarar när man pratar med dem men exakt vad som gör att det är marsvin jag har fastnat för och inte något annat djur vet jag inte.

Jag kommer nog aldrig kunna vara utan marsvin och hund.

Långt och svamligt men ja :-P

Tack så mycket för era svar! För mig betyder det mycket att få höra om er. Vilket är väldigt starkt att berätta. Funderade länge på om jag vågade posta detta meddelande då jag var rädd för negativa reaktioner. #3 håller med dig om att Marsvinen varit till stor del för tillfrisknandet, något jag försökte få fram men inte riktigt lyckades med i mitt inlägg. De är liksom lagom mycket att sköta så man orkar men inte mer när man har dessa dagar. De får en att göra något man måste göra varje dag, för mat och vatten måste ju ges. Lyan. Kan absolut förstå dig med att sälja och köpa och avla-biten. Även om det var så du uppfattade att det skulle va så blir det ju inte bättre om man har Bipolära drag då impulsivitet är en stor faktor. Jag hade aldrig vågat skaffat djur om jag inte kunde förlita mig på att någon annan kunde "rycka in" när det behövs. Nu är det inte så illa så ofta att ja behöver hjälp med att sköta djuren men att bara veta att man har nån att förlita sig på gör det hela lite enklare…

Det är starkt att våga skriva om detta. Och det är jätteviktigt att någon gör det.

Jag tillhör en generation som växte upp när det hyschades om och smögs med om någon i familjen hade psykiska problem och/eller en psykiatrisk diagnos. Det fanns stora mentalsjukhus där man lade in de sjuka, ung som gammal, under långa perioder. Barn och ungdomar togs, i de fall de mådde riktigt dåligt, in på barnpsyk.

Idag vet jag inte hur sjukvården går till väga. I dessa tider av nedskärningar är jag rädd att det inte bara är lång väntan på en tid hos BUP (barn och ungdomspsykiatrins öppenvårdsmottagningar) som gör det svårt att få professionell vård inom rimlig tid.

Därför är det så fint att höra om er och era djur. Det stämmer ju att djuren får en att må bättre. De dömer en inte. De "lyssnar" alltid. De behöver en och deras beroende håller på så sätt en igång. Skulle stora jättedepressionen drabba en, så kan man ändå inte ge upp alldeles. Vänner och en stödjande familj är också underbart att ha.

Jag är helt övertygad om att möjligheten att prata öppet om psykisk ohälsa, på samma vis som om fysisk, gör livet lättare för de som har det jobbigt. Så visst har det gått framåt. Fortsätt så ni modiga ungdomar! Nån gång ska det väl bli bättre.

Här på MiF är det högt i tak. Var och en är välkommen som den är. Vi är olika, men alla gillar vi marsvin. Och av de små djuren kunde människor ha mycket att lära om hur livets väsentligheter kommer i fokus.