Den 13:e när vi gick upp låg lilla Puff livlös i buren. Jag var redan då inställd på att han var död och grät floder innan maken förklarade att han faktiskt andades. Vi försökte ge mat och dryck, men det var för sent och han somnade in i min famn på förmiddagen. 

Ett par dagar innan hade vi upptäckt att han tappat de övre framtänderna och han var svag. Då gick det att få i honom vätska och mat, och han började senare på dagen äta själv och redan dagen efter var han sitt gamla jag som åt och drack som vanligt. Därför blev det en väldig chock att han sen blev dålig igen. 

Det har de här dagarna märkts att det minsann var han som var den som väsnades mest. Tidigare kunde vi inte flytta oss i soffan innan kören på 4 grisar satte igång, men nu är det tyst. 

Älskade lilla gris, du hann inte bo här länge, men du gjorde ett väldigt intryck på oss, och du hade många år kvar att leva ju :'(

Puff är den närmast kameran.