Jag känner mig helt tom. Min egenuppfödda pojk Remus gick bort för 1½ månad sedan, mindre än två år gammal, knall och fall. Igår somnade hans bror Romulus in i min famn. Han fick besöka veterinären i fredags för att han blev lite hängig och andades ansträngt kvällen innan… och nu är han död. Det är helt obegripligt. Jag saknar honom och hans bror så mycket att det gör ont.

Romulus misstänktes ha lunginflammation och behandlades för det. Kan det ha varit lunginflammation hos båda? Det kan ju orsaka plötsliga dödsfall. Finns det i så fall risk att den kvarvarande killen är smittad också?

Eller kan det rentav ha rört sig om ett medfött hjärtfel? Både han och brorsan var väldigt små och taniga för att vara hanar. Romulus vägde ca 850g, Remus gränsade till 800g på sin höjd. Friska syrran har däremot länge hållt en vikt om 900-950g och man tycker ju att brorsorna egentligen borde ha varit större än henne.

Men dessa hanar alltså. Jag har haft 6 hanar sammanlagt och fem av sex har dött innan/runt två års ålder. Den ensamma sjätte(som är den enda hanen som klarat sig över 3 år hos mig) har ett kroniskt sköldkörtelfel som han ska börja behandlas för denna vecka, dagligen resten av sitt liv. Jag bara förstår inte… varför har jag sådan jäkla otur med hanarna? Av honorna jag haft så har två dött vid 6 & 7 års ålder och av de fem jag har nu är alla rätt friska(peppar, peppar). Alla förutom en kommer vara minst 3 år i år. Har någon annan upplevt mer problem med sina hanar än sina honor?

Jag måste i alla fall säga att jag börjar tröttna lite på att ha hanar nu. Eller tröttna på att ha sjuka hanar, borde jag väl egentligen säga. Det känns verkligen som att det ligger en förbannelse över dem. Domino som är kvar har förlorat en burkamrat för fjärde gången under sitt tre år korta liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med denna ensamma pojke… kastration eller omplacering av honom kommer inte på frågan just nu pga hans kroniska sjukdom. Alternativen är alltså:

1. Skaffa en till hane. Det har alltid varit det naturliga alternativet annars, men nu när jag har haft sådan otur med hanarna känner jag mig knappast hågad.

2. Kastrera en av honorna. Det känns kanske som en onödig risk att ta och det är nog inte något jag ens skulle överväga om det inte var så att jag misstänker att en av dem(den som är i bäst kondition i övrigt) har äggstockscystor. Brumma är också väldigt skygg och skulle kanske tjäna på att bo i en mindre flock. Men frågan är ju hur rolig burkamrat hon skulle vara till Domino med den egenskapen. Och jag skulle slita mitt hår ifall hon inte klarar operationen.

Det kanske inte finns något rätt eller fel, men jag skulle gärna vilja ha lite feedback om hur ni hade resonerat.

Suck… det är så himla orättvist att så unga, fantastiska individer ska dö… en av de främsta anledningarna till att jag har marsvin är för att jag alltid har förväntat mig att de ska leva åtminstone 5 år. Nu har alldeles för många dött alldeles för tidigt.

_Sov gott, Romulus. Sov gott, Remus. Nu möts ni i marsvinshimlen.
_Bjuder på en bild på fjuttarna tre veckor gamla. Åh, mina små bäbisar…