Hej!

Jag heter Smulan. Eller Sötis. Eller Harry. Jag representerar väldigt många marsvin runt om i Sverige. Ja rent av hela världen.

Jag föddes i en marsvinsfabrik i en lagerlokal. Det var smutsigt och högljutt, och den första tiden i mitt liv var stressig och kämpig. Men jag hade min mamma och mina syskon.

En dag när jag var 3 veckor kom en jättestor handske och jagade mig. Jag försökte springa till mamma och ta skydd, men jag hann inte. Handsken tog ett alldeles för hårt grepp om min lilla kropp, och innan jag visste ordet av blev det mörkt.

Jag skrek efter mamma. Skrek på den elaka handsken. "Ni får inte ta mig! Jag är bara en bebis! Jag är inte redo!" Men det var lönlöst. Ingen lyssnade, och lastbilen hade redan rullat iväg på mitt livs längsta resa.

Efter ett tag lugnade jag ner mig. Inte för att jag kände mig lugn, men för att jag insåg att ingen skulle rädda mig. Jag la mig ner och slöt mina ögon.

Mamma bet mig och drog mig i öronen, slet mig närmre henne för att tvätta mig. Jag bråkade och kämpade emot som vanligt, jag hade inte tid att bli tvättad. Det var ju världens lek bland alla 49 bebisar i blandade åldrar och storlekar. Jag kämpade emot mamma med mina framtassar och pressade mig ur hennes grepp. Med ett glädjesus i magen slog jag en kullerbytta och tjongade mitt lilla huvud in i en husvägg. Fnittrandes ruskade jag på huvudet och öppnade ögonen.

Svart. Det var bara en dröm. Min kullerbytta in i husväggen var i själva verket lastbilen som körde så dumt att jag flög omkring i min lilla bur. Mamma är inte här. Jag är ensam igen. Jag kröp ihop igen, och bestämde mig för att inte sova mer.

Efter många timmar stannade lastbilen, och min låda lyftes upp och bars ut. Jag var både förväntansfull och rädd över vad som skulle ske. Någon lyfte upp mig och satte ner mig i en bur. Den var större än den jag åkte i, men nu skulle vi plötsligt bo 6 stycken tillsammans i denna buren. Med bara ett hus att gömma sig i.

Jag spenderade några dagar i buren, livrädd för mina burkamrater som jagade mig och bet mig. Det började klia på min hud och jag kliade mig så mycket att jag blev alldeles matt i kroppen. Jag la mig ner och vilade bakom det fulla huset.

Plötsligt knackade någon på rutan. Jag försökte vara blick stilla, inte andas, inte röra mig. Men knackandet fortsatte, och nyfikenheten tog över. Jag tittade försiktigt runt hörnet och såg en flickas ansikte. Flickan stod med sin mamma som nonchalant stod och vägde på fötterna någon meter bakom. Flickan såg mycket mjuk och vänlig ut, och jag bestämde mig för att flickan måste vara min räddning. Hon måste ha kommit för att ta mig härifrån.

Jag knatade på vingliga rädda ben fram till rutan, varpå flickan utbrast "Titta mamma, titta, DEN ska jag ha!" Mamman tittade inte. "Ja ja, bara vi kan åka nu" svarade hon, och vände om och gick.

Ännu en gång blev jag upplockad, och denna gången satt i en låda så liten att jag inte ens kunde vända mig om. 4 veckor gammal och 160 gram lätt, var jag nu på väg till mitt tredje hem. Det skumpade och dånade, och till slut öppnades lådan igen och jag släpptes ner i en lika liten bur som innan, men denna gången behövde jag inte dela den med någon annan.

Jag fick god mat, med massor av fröer, ibland fick jag hö, det tyckte jag om. Vattnet smakade illa av något de la i det så det drack jag inte av mer än när jag var alldeles uttorkad. Jag hade det bra. Flickan kramade mig och klappade mig och jag fick springa runt i hennes säng medan hon glatt utbrast "åh vad jag älskar dig." Ibland sa hon orden jag aldrig kommer glömma, "Du och jag ska vara bästa vänner för alltid!"

De härliga dagarna gick, och försvann. Flickan lyfte mer och mer sällan upp mig, och jag fick mindre och mindre att göra. Jag började sakna sällskap, och tänkte ofta på mina syskon. Mitt enda tidsfördriv blev snabbt att sova, och äta frön. Min klåda gav inte med sig.

Jag försökte visa flickan att jag mådde dåligt, men hon hade inte ögon för mig längre. Ett tag senare slutade hon göra rent i min bur, och i stället kom en stor man och gjorde detta några veckor senare. Jag försökte visa honom också, men han tittade inte ens åt mig. Det kliade så mycket att det blödde och sved på hela kroppen, och ibland tappade jag kontrollen och föll på rygg i kramper. Jag önskade att det fanns doktorer för marsvin också, precis som för flickan när hon var sjuk.

För alltid är väldigt länge för ett marsvin. Om vi blir omhändetagna på rätt sätt, kan för alltid vara 8 år. 2920 dagar. Jag somnade in under ett krampanfall i en smutsig plastbur som luktade så illa att det var svårt att andas, - på dag 69.

69 dagar varade mitt liv. 9 av dom fick jag kärlek, nu finns jag inte mer. Flickans liv går vidare, och i morgon knackar hon åter på en bur, beredd att hämta hem "sin nya bästa vän för alltid!"

(marsvinet på bilden har inte skrivit brevet.)