Edward är en rex i lemonagouti/cream på snart 2 år, och min allra första rexhane.

Jag tänkte jag skulle hylla honom idag. De som hängt med mig ett tag har nog märkt att Edward syns lite oftare, lite mer, och lite längre. Och det har sin anledning. Han är helt enkelt väldigt speciell.

Han är inte riktigt som andra marsvin. Han är lite mindre marsvin. Lite mer råtta. Mycket mer människa.

När man går förbi buren står han liksom alla andra grisar och tjuter. Inte så mycket efter godis som de andra, utan för att han ska upp. Inte för att springa på golvet, eller ligga och mysa i knät, utan för att vara med på det som händer.

När man bär honom ska man inte bära honom tätt intill sig i ett tryggande och stadigt tvåhandsgrepp, för då korvars och skruvas det och protesteras hej vilt. Man ska bära honom med ryggen mot sin axel, så han SER vad som händer, såklart. Då blir han tyst och nöjd och kan lugnt vara med på det som sker.

När man går förbi kylskåpet vet han precis hur man gör för att få matte att vrida stegen ditåt och öppna. Väl där får man ju välja något gott att tugga på medan hon fixar vad hon nu ska fixa.

Nedsatt i buren igen börjar det om. Han har tränat mig väl och vet precis hur man gör för att få människan att lyda. 😉