Imorse när jag kom hem från jobbet hittade jag Algot i buren, jag såg att han låg i ett hörn och tanken flög förbi mig att det hade hänt något. Men att det hade hänt något skulle ju vara omöjligt. Jag gick lite närmare och såg att han inte rörde på sig, han fanns inte mer.

Att förlora en vän vet de flesta av oss är hemskt, men jag kan säga att förlora Algot var det värsta tänkbara. Det värsta tänkbara nu men även om det hade hänt senare. 

Algot var mitt första marsvin, han var den första rexen som fick oss att inse att det är just den underbara rasen vi vill avla på. Algot var den avelshanne vi ville använda oss av nu och med hans fantastiska personlighet önskade vi lika fantastiska ungar av honom.

Efter aveln var vår plan att det skulle komma en liten kille i en kull som Algot skulle kunna få leva sitt liv med, i lugn och ro.

Nu har jag förlorat båda mina grisar på kort tid, även om jag vet att jag inte gjort något fel så går det inte att låta bli att tänka att jag inte borde ha hand om djur. Tanken flyger förbi i mitt huvud lika fort som jag viftar bort den, jag vet ju att jag gav mina marsvin det absolut bästa. Algot var ju precis som vanligt när jag gick på kvällen och körde sitt dagliga race i buren när jag gav grönsaker. Allt gick så fort, allt är bara så himla konstigt. 

Jag kommer sakna Algot. Jag kommer sakna hans ständiga prat, alla hans historier han hade att berätta för mig. Jag kommer sakna att pussa på hans fina nos, där ena halvan var grå och den andra halvan var rosa. Jag kommer sakna honom något otroligt.

Algot, jag hoppas att du får träffa Chamonix. Nu kan du berätta allt du varit med om sedan hon försvann. Nu kan ni vara tillsammans och beta av det färska gräset som aldrig tar slut. Ni måste lova att ni tar hand om varandra, så som ni gjorde när ni fanns hos mig. Om det finns en chans, då hoppas jag att vi ses igen. ❤️