Jag satt lugnt och tugga på gott hö då det plötsligt kom ett jättestort kloliknande föremål mot mig, livrädd tog jag skydd i mitt bo men jätteklorna gav sig inte utan slet bort mitt bo och jagade mig vidare, kampen slutade med att klorna tog tag i mig och jag lyftes obarmhärtigt upp i luften och satt hjälplöst fast.

Strax möts jag av ett par jätteögon och -Jisses! det största gap jag någonsin skådat, ur detta gap strömmade en massa konstiga ljud, -Gulle gulle snuttispluttis! m.m hörde jag samtidigt som jag fördes fram mot jättegapet och det vidrörde min lilla försvarslösa kropp, -Puss puss! var det sista jag hörde innan jag placerades i en låda som stängdes. - Flämt gapet svalde mig inte!

En stund senare lyftes jag åter av klor över till ett för mig helt nytt ställe, där finns artfränder som noga synade mig. Utifrån boet hördes en massa för mig främmande nya ljud.

Klorna uppenbarade sig åter men denna gång släppte dom ifrån sig mat i form av smaskigt grönt, först en stund efter att klorna avlägsnats vågade jag mig fram för att äta.

Någon vecka gick, sakteligt började jag slappna av i det nya boet. Mina artfränder visade mig min plats och allt hade varit bra om det inte var för dom ständigt återkommande klorna.

Dessa klor ger sig inte, ibland slår dom ner på mina artfränder som förvisso inte verkar bry sig utan till och med tar godbitar direkt från klorna. -Va modiga dom är! Men jag kände alltid paniken dom gångerna klorna jagade efter mig och jag fångades för att lyftas ur det numera trygga boet.

Men åter någon vecka senare började klorna lätta på greppet om mig och istället söka runt min kropp och - Mmm ja! det började kännas mysigt av beröringarna, fast så kommer den den obligatoriska luftfärden upp mot jättegapet, - Men va nu? i gapet satt en dag en gurkskiva. Nej jag vågade inte ta den.

Nu har jag varit här en tid och börjat bo in mig. Jag kan numera skilja på vem av dom kloförsedda varelserna som rör sig utanför boet samt öppnar sina jättegap och framförallt känner igen vilka som tar upp mig. Att klorna vill mig inget illa förstår jag nu, tvärtom dom kan vara riktigt mysiga, och nästa gång jag hålls framför jättegapet då skall jag våga ta gurkan! Slut.

Ibland skrivs här inlägg där det ifrågasätts varför en del nyinförskaffade marsvin är så rädda, på frågan hur länge TS haft djuren kan det svaras några timmar eller något/några dygn.

Med mitt inlägg vill jag öka förståelsen för att marsvinen är bytesdjur som ju inte har en susning om att vi enbart vill dom väl. Alla är ju inte handtama när dom köps, och även handtama djur kan ibörjan av en flytt vara avvaktande  mot nya människor då ju var människa har sina för djuren specifika dofter/steg/röster m.m. Samt alla andra nya ljud m.m som finns i ett hem kan göra dom avvaktande.

Deras rädsla är en fullt naturlig och framförallt sund instinkt, utan den hade dom faktiskt inte överlevt många timmar i frihet. Så självklart behöver våra raringar sin tid för att inse att vi inte är några hemska rovdjur.