Kan inte förstå att det redan har gått en vecka, nu är det ganska exakt på minuten en vecka sedan vi kom till Djurskukhuset och fick in dig i rummet i en vit "kista". Ungefär en halvtimme stannade vi innan vi åkte hem igen, sista gången vi såg dig. Kan inte förstå att det redan har gått en vecka utan dig här, det känns som en evighet samtidigt som att det känns som om det vore igår. Tid är märkligt, hur kan det både kännan avlägset och nära på samma gång…? Kan inte förstå att det redan har gått en vecka utan dig här hemma, det känns fortfarande som att du vore här fast ändå inte. Vi råkar allihopa ropa dit namn, men avbryter oss själva och det övergår i ledsam och obehaglig tystnad. När Kevin och Love ska få något händer det flera gånger att det delas till tre istället för till bara två. Kan inte förstå att det redan har gått en vecka och att vi har ett helt liv kvar att leva (eller någon tredjedel i alla fall, beroende på vem vi utgår ifrån) utan dig här. Hur ska man orka? Jag vet att man kommer att orka, livet rullar på och ju längre tiden går ju mer distans får man och desto mindre påtaglig blir saknaden. Man kommer in i en ny vardag, man bygger upp en vardag som inte involverar dig mer än i tankarna då och då och det är så det måste vara, för att man ska orka även om det känns hemskt. Kan inte förstå att det redan har gått en vecka…

Kan inte läsa för tårarna rinner :'( Nu leker Albin med min Mattis på friska ben i regnbågslandet och väntar på att vi ska återförenas med dem.

Tillåt dig att gråta och sörja för det är lika sorgligt att förlora en älskad vän oavsett om det "bara" är ett djur som att det är en älskad människovän.

Jag vet av egen erfarenhet att till slut blir det lite lättare trots att jag inte trodde att jag skulle kunna överleva utan Mattis.

De finns kanske inte längre i denna världen men de finns fortfarande kvar inom oss och där dör de aldrig

Massa kramar <3

#2

Ja, det hoppas jag att de gör! :-)

Det kan du tro att jag gör, tror faktiskt inte att jag någonsin har varit så här ledsen någon gång tidigare, eller känt mig så tom någon gång som jag gör till och från.

Tack Emmy! Du är en av de som jag verkligen tror och känner att förstår vad det är jag menar, vad jag känner. Vet ju hur mycket du tycker om dina djur och att din Mattis var oerhört speciell för dig och hur mycket du gjorde för honom. 

Jag tycker att det känns som om många tror att de vet vad det handlar om "bara" för att de har haft en hund som de har fått avliva, men det är inte samma sak för alla. Det beror helt och hållet på, på vilket "sätt" man "har" hund och vilken relation man har till sin hund (eller vilket djur det nu handlar om), För mig så betyder mina djur i princip allt och det tror jag att dina djur betyder för dig också. För mig är en hund/ett djur inte "bara" en hund/ett djur - det är en oerhört älskad medlem av min familj och en väldigt stor del av mitt liv. 

Mina djur betyder mer för mig än vad många människor i min omgivning gör, så är det bara men det har många svårt att förstå. I andras ögon har man "bara" förlorat ett djur, vilket förvisso kan vara tråkigt men ingenting att "gräva ner sig i", man kan vara ledsen typ en kvart men sen räcker det och det är dags att "rycka upp sig" (vilket i sig är ett grymt idiotiskt sätt att uttrycka sig oavsett vad det gäller) - precis som om det vore så enkelt!

Jag sörjer, skrattar, gråter, ältar, tänker, blir arg, blir "skadeglad", får dåligt samvete, önskar, är avundsjuk, förbannad, minns, deppar ordentligt, sysselsätter mig med annat för att få lite distans, försöker få ordning på tankar och känslor. Det går upp och ner, ibland runt-runt, värre än en berg-och-dalbana många gånger. Det börjar om från början, hoppar över vissa bitar, backar och tar det igen fram och tillbaka, hela tiden. Är ständigt helt utmattad, så trött så att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, försöker sova men blir klarvaken och tankarna vandrar iväg. När jag väl lyckas somna så är det orolig sömn där jag vaknar många gånger, inte speciellt länge åt gången…

Jag vet att det är en period att ta sig genom, att det någonstans någon gång faktiskt blir bättre, just nu känns det dock extremt avlägset :-/

Tack, Emmy - för att du faktiskt läser det jag svamlar ner och dessutom skriver något (både här och på FB). Någonstans i röran, som för tillfället är jag, värmer det och jag blir nog även lite glad - tror jag i alla fall🌺

Vilken mardröm :(

Han var (är) en älskad familjemedlem och jag är säker på att han kände er kärlek när han påbörjade sin nya resa. Du har rätt att sörja, må dåligt och bearbeta dina känslor hur länge du själv vill och behöver. Det ska ingen ta ifrån dig. Att förlora någon man håller nära och kärt är oerhört tufft och jobbigt och kan sätta hela livet på kant. Men det kommer en dag, en vacker dag, då du kanske kan tänka tillbaka på honom med ett leende på läpparna. Kanske rinner tårar även då, men det är helt okej det med :')

Styrkekram!

Ibland är det som om orden känns i vägen. Alla de där fina, kloka orden jag skulle kunna skriva. Trasslar in mig i tankar och formuleringar och så blir det bara stopp.

Hur skulle jag med ord kunna visa att jag förstår? Hur kan några förklaringar någonsin komma i närheten?

För även om jag förstår med förnuftet, så känner jag med något annat. Och exakt hur du känner dig kan jag inte veta. Påstår jag det så kan det inte bli helt sant. För du är den enda som vet precis, Sandra.

Men jag har varit där - i det du beskriver - det där att känslorna liksom tumlar runt i en. Önskar att det fanns något sätt att lyfta dig ur det. Men vet ju att det inte går.

Men jag finns här. Och är det så att du behöver en axel (en attans fyrkantig datorskärms-förmedlad axel) att luta dig mot; så får du låna min. Gråt om du kan…det läker.

Kram

Jag håller med Mirinda. Det finns inga ord som är tillräckliga för att förklara vad man känner och oförmågan att hjälpa.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva vidare utan Mattis, men det gjorde jag. Smärtan är fortfarande ibland outhärdlig men det blir sakta sakta bättre och jag har börjat kunna acceptera att jag aldrig kommer att få se honom eller krama honom igen.

Jag vet att jag aldrig kommer få samma band till en annan levande varelse som det jag hade med Mattis, han var min själsfrände, mitt allt.