Cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder. Ungefär så länge varar en marsvinsdräktighet. Nästan alla som har väntat på en kull vet hur oerhört lång den tiden kan kännas. Det känns som att det aldrig kommer att ta slut, att ungarna aldrig kommer att komma. Man går som på nålar, speciellt den sista veckan eller så. Ska de aldrig komma, ska väntan aldrig ta slut?

Cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder. En sådan tid i väntan på något bra, något kul är inte någonting i jämförelse med samma tid i sorg och saknad.

När man väntar startar man med cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder. Man räknar ner, snart har tiden passerat – man hamnar på noll och väntan är slut.

När man saknar är det precis tvärtom, det finns inget slut. Man börjar på noll och räknar upp. Man kommer till cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder. Det tar inte slut där. Sekunder läggs på och blir minuter, minuter blir timmar, timmar blir dagar, dagar blir veckor, veckor blir månader och månader blir år. Det tar aldrig slut, det finns inget slut!

Marsvinet får sin kull, ett nytt liv börjar och det rullar på.

Någon dör, ett älskat liv tar slut – man står ensam kvar. Kvar med sorg och saknad och det finns absolut ingenting man kan göra för att förhindra det.

Det sägs att det blir bättre, att tiden läker sår. Jag tvivlar. Jag tvivlar oerhört mycket. Såret kanske slutar blöda, någon gång, men spåret, ärret kommer aldrig att försvinna. Sorgen kommer kanske att lindras, saknaden inte vara lika påtaglig. Det måste det, men när?

Cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder. Det gör ont! Varenda dag, det gör så otroligt ont. Jag kommer aldrig att ha min fina Albin hos mig igen, aldrig ha mina fina fina pojkar här mer.

Kevin fyllde tretton år i juli, Love blir åtta om mindre än tre veckor. Kevin är gammal, det märks på honom. Han har blivit tröttare, sover mer, han hör dåligt, han orkar inte gå långa promenader i skogen eller på stranden längre. Det är bara en tidsfråga innan han också är borta. Love är fortfarande pigg och glad, men det var Kevin och Albin också i den åldern. Albin var pigg och glad för bara ett halvår sedan. Nu är han borta - död, kommer inte att komma tillbaka igen. Tanken på att mina underbara pojkar kommer att försvinna, en efter en får inte paniken att komma krypande – den attackera hårt, skoningslöst. Hur klarar man det? Som om det inte är illa nog att förlora en, förlora två, tre. En efter en, även om det dröjer lite tid mellan.

Det sägs att sorg och saknad är priset man betalar för att man älskar – kära nån vad Albin var, fortfarande är, älskad.

Väck mig, säg att det här bara har varit en fruktansvärd mardröm! Jag vill bara få ha min Albin hos mig igen, få ha mina tre pojkar igen – inte bara ha dem tillsammans i hjärtat utan även fysiskt här hos mig.

Cirka två och en halv månad. Tio veckor. Sjuttio dygn. Ettusensexhundraåttio timmar. Hundratusenåttahundra minuter. Sexmiljonerfyrtioåttatusen sekunder.

Samma tid, men ändå så fruktansvärt olika…

Älskade, älskade hund vad du är saknad! <3