Jag har gjort lite olika, vissa har fått stanna, vissa har fått komma till andra uppfödare och vissa har jag omplacerat till kel. Om man inte har jättestor plats så är det tyvärr svårt att komma vidare i aveln om man behåller alla avelsdjur under hela deras livstid. Jag ser stora fördelar även för köparna att få en lugnare vuxen tillsammans med en bebis. Speciellt i barnfamiljer kan det vara ganska tråkigt i början med två superspralliga bebisar som man måste ha tålamod med innan de lugnar ner sig.

Jag har nyligen omplacerat en avelshane som jag längre inte skulle använda. Han flyttade till en annan uppfödare.

Jag väljer att sälja av emellan åt för annars blir det på tok för många grisar och burar.

#1 Det är lite så jag tänker med. Att det är positivt även för köparen att få en yngre och en äldre. 

#2 Så kan jag verkligen tänka mig att göra, sälja en hane eller hona som till en annan uppfödare om den gör nytta i hens avel :)

Min uppfödning är vilande nu. Jag har inte omplacerat någon, inte haft behov av det. Om jag skulle omplacera skulle jag främst välja att placera om egenuppfödda (som alltså inte flyttat / bytt hem tidigare).

Jag är generellt emot det här med att omplacera avelsdjur som inte längre tillför något i aveln. För mig känns det lite som "slit och släng" över det hela. Lite som att djuren bara "duger" när de kan ställas ut eller skapa fler marsvin. Att någon gång erbjuda en äldre kompis att följa med en ensam unge kan jag tycka är okej, likaså att man släpper ett äldre djur om någon hör av sig och frågar specifikt om det finns någon äldre gris till salu. Det jag vänder mig emot är när man annonserar ut dessa äldre marsvin, inte sällan finns annonser på dräktiga honor som "säljs när kullen är avvand" och det tycker jag är hemskt. Speciellt när det är mer regel än undantag att det är så att äldre djur ska säljas. Det anges rätt ofta också att tid och plats inte finns för dessa äldre djur och det är "med sorg i hjärtat" som beslutet fattas, samtidigt som flera nya kullar planeras eller väntas. Jag anser att man inte bör planera fler kullar än att man, om ungarna inte blir sålda, har plats, tid och råd att behålla samtliga ungar samt de vuxna djur man redan har. Visst, det tar längre tid (betydligt längre tid många gånger) att nå framgång med uppfödningen om man inte tar massor kullar per år och behåller ungar från dessa kullar. Tar man typ femton kullar (eller fler för den delen) kullar per år och behåller åtminstone en unge per kull (vilket jag anser bör bara målet med en kull) och givetvis de som inte blir sålda, så blir det förmodligen ohållbart om man även köper in något djur och då dessutom behåller alla djuren tills de dör. Min åsikt är att man då får dra ner på antalet kullar (det är ju faktiskt inte nödvändigt att ta tre-fyra kullar per hona, även om en del verkar tro det…) och helt enkelt behålla mindre antal djur. Jag behåller alla mina marsvin. Två gånger har jag lämnat ifrån mig vuxna djur, båda gångerna när ett marsvin som var till salu skulle säljas och jag fick frågan om de kunde få köpa med en vuxen hona som djuret ifråga redan kände. Jag våndades länge innan jag beslutade mig för att gå med på det och ena gången ångrade jag det nästan direkt och gör så än idag. Jag vill heller inte ha alltför många marsvin, runt tio stycken känns lagom för mig, då jag inte heller vill omplacera mina vuxna djur blir det att jag kan ta en eller eventuellt två kullar per år. Det gör att min uppfödning går framåt, men det tar väldigt lång tid. Min åsikt kan ha att göra med att jag är uppvuxen med inställningen att man har ett ansvar för alla de djur man tar in i huset, man "slänger" inte bort dem för att man tröttnar på dem och vill ha nya. Var och en gör naturligtvis hur de vill, jag känner dock inte att det är moraliskt försvarbart för _mig_ att "göra av" med mina äldre djur.

Intressant tråd!

Min erfarenhet är ännu inte att räknas som stor men jag har fött upp fyra kullar, köpt in djur och sålt djur. Jag resonerar på det vis att vissa av de djuren som köps in för avel eventuellt kommer få flytta efter att de bidragit med det jag önskade. Det händer att jag fäster mig väldigt vid vissa av marsvinen och de stannar då kvar här, medan jag inte får någon djupare relation med andra. Det är för mig helt normalt och jag hade inte kunnat syssla med uppfödning om jag fäste mig totalt vid alla marsvin. Jag har inte bråttom att nå mina mål men jag vill komma framåt och inte drunkna i marsvin och arbete på vägen.

För mig är det dock väldigt viktigt att de djur som säljs kommer till bästa möjliga hem och jag är noga med att säga att marsvinen alltid är välkomna tillbaka hit om något skulle uppstå. Jag vill veta var de hamnar eftersom jag ändå känner ett ansvar gentemot de djuren som jag valde att köpa från början. Köper jag ett marsvin som jag vet har flyttat runt tidigare tar det emot att sälja men det är en avvägning som jag gör från marsvin till marsvin. 

Precis som andra redan nämnt är det ju också en fördel att (om man vill) kunna omplacera pensionerade eller "använda" avelsdjur tillsammans med yngre djur.

Jag måste svara på det som #5 skriver om att det skulle vara så att djuren bara "duger" när de kan ställas ut eller producera ungar. För mig handlar det inte om huruvida djuren duger eller inte, givetvis är de djur som säljs lika mycket värda som djuren jag behåller. Jag ser det snarare som att de djur som jag inte fått ett starkt band med kommer till ett hem där de får förgylla någon annans vardag, istället för att bo kvar hos mig och kanske inte få den kärlek och tid det förtjänar. Jag vill att varje marsvin jag säljer ska klicka med köparen och att köparen känner att det är just det/de marsvinet/marsvinen som är av intresse och inte vilket marsvin som helst. Att sedan få uppdateringar och bilder på en lycklig före detta avelshane/hona som blir överöst med kärlek gör mig varm i hjärtat. Jag föredrar det alla gånger än att marsvinet skulle bott kvar hos mig "bara för att".

Håller med dig fullständigt #6 🙂

Håller också med helt o fullt i det resonemanget.

Jag tänker precis som #6.

Jag har sålt några äldre pensionerade avelsdjur tillsammans med ungar. Då har köparna frågat efter just det djuret, eller efter att få en äldre med. Jag har däremot aldrig annonserat ut ett äldre djur.

Jag håller med om att man inte fäster sig lika mycket vid alla djur, och att ett äldre djur som flyttar blir älskat och omhändertaget till 100% hos någon annan tycker jag bara är bra. Är däremot väldigt noga med vart de hamnar och har alltid fortsatt kontakt efter djuren flyttar (oavsett om det är vuxen eller unge så klart).

Svåra frågor.

Jag har så få djur och alla är sådana personligheter så jag skulle ha svårt att sälja någon av dem.

Tar jag ungar på dem så säljer jag dem, om jag kan :)

Haha, det blir oftat svårt att göra det…och fler blir det hemma.

MEN jag kan ju tycka att jag borde sälja dem så att de får mer uppmärksamhet av någon annan ägare. Jag menar har man två marsvin eller 10 så är det klart att det är svårt att hinna med alla.

Men mina vuxna blir kvar, och blir det ngn unge som jag vill behålla gör jag det, resten försöker jag sälja. Men så svårt det är att skiljas från dem :)

När en avelshane "gjort sitt" så kanske han får ett roligare liv i ett annat hem med uppmärksamhet än att vara en i mängden. Ser inget fel i det.

Jag har själv fått honor från annat håll som varit vuxna, anledningen har säkert varit olika, men i detta fall för att min hona skulle få sällskap. Har en i min omgivning som alltid fyllt på när jag har haft en kvar :)

Jag hade givetvis kunnat fylla på själv, men det kändes bra att få en som behövde nytt hem. Och min fick en kompis. Numera behövs det inte fyllas på ….

Intressant och viktig tråd.

Jag får ca. 12 kullar om året det är ju ganska mycket. Mitt mål och min avsikt är att spara minst en unge ur varje kull. Så blir det inte eftersom det inte alltid föds ungar som "duger" i mitt avelsarbete. I år har jag sparat fyra ungar och köpt fyra nya avelsdjur. Att ta in åtta nya djur på ett år är mycket och de måste få plats. Så jag borde verkligen sälja mina pensionerade avelsdjur. Det är något jag är dålig på. Jag anser att även om jag tar hand om mina djur väl är jag inte den enda som kan det. Det viktigaste är att djuren har det bra. Det handlar inte om att välja bort djur som inte duger eller gjort sitt utan att ge dem ett annat liv och mer uppmärksamhet än jag kan ge. Om jag säljer mina vuxna djur ser jag det som en gåva till djuren det som smärtar är ju jag själv som blir ledsen av att avstå ett älskat djur. Att sälja ett djur till ett bra hem handlar inte om ett svek mot djuret möjligen om ett svek mot sina egna moraliska ideal.

Hur brukar jag göra då? Nej jag är hopplöst dålig på att sälja vuxna djur. Jag vill verkligen inte. Det finns inget ädelt i det antar jag bara egoism.😉Jag vill inte avstå mina älsklingar och har också i mig att det är omoraliskt att slänga ut djur jag tagit till mig. Ja jag tycker att det omplaceras lite väl lättvindigt i vissa fall och det kan irritera mig men jag är nästan på gränsen att bli horder istället och det är ju inte heller bra.😉

Jag har omplacerat några hanar jag inte kunnat använda mer i aveln och det har fungerat bra. Så har jag omplacerat två honor och båda dom har jag ångrat jättemycket att jag sålde. Vet egentligen inte varför. Nu har jag några honor som tagits ur avel vid ung ålder de kanske ska få flytta om rätt hem dyker upp men det känns svårt. Jag har långlånat ut djur och det kan jag tänka mig göra om det fungerar bättre för mig.

Att sälja pensionerade avelsdjur av båda könen tycker jag känns moraliskt okej även om det tar emot för mig. Att sälja hanar vidare för fortsatt avel känns problemfritt men jag har svårt att tänka mig lämna en hona vidare för avel någon annanstans det tror jag inte att jag kommer att göra. 

Det finns en aspekt till som är viktig här. Jag tycker verkligen att uppfödare bör spara vissa djur i sina avelsstammar för att se dem åldras. Det lär man sig massor av och man får reda på mycket om de djurens hälsa när de blir äldre. Det är så lätt att påstå att alla djur man föder upp är friska men det kan man nästan inte veta om man aldrig får umgås med dem när de passerat 2-3 år. Dessutom blir marsvin bättre med åren gamla grisar är de mysigaste tycker jag.

Tänkte försöka dela några av mina tankar.

Jag tycker inte om när det kallas för "omplacering". För mig är omplacering när man av någon anledning inte kan behålla sitt djur. Som uppfödare ska man kunna behålla sina djur, men man väljer eventuellt att sälja dem (och då ska de kosta pengar även om de är vuxna!).

Tycker också ibland att djur verkar säljas vidare till avel utan att det reflekteras över om det är lämpligt. Många varianter har väldigt liten avelsbas och används samma djur väldigt frekvent så kommer förstås massor av avkommor vara besläktade. Köper man en fin hane som redan lämnat flera meriterade ungar, så kan man visserligen kanske få en vacker avkomma efter honom med sitt eget uppfödarnamn, men ungarna kommer ju vara värdelösa i avel eftersom alla uppfödare av varianten troligen redan har nära besläktade avelsdjur. Att föda upp en variant borde också handla om att ta hand om avelsbasen för den varianten, så att djuren kan förbli sunda och friska på sikt.

Men förutsatt att avelsdjur säljs med förnuft och att man tar ordentligt betalt och inte kallar det omplacering, så tycker jag det kan vara acceptabelt. Det är svårt att bedriva seriös avel och hålla tillräckligt antal avelsdjur för en vettig genetisk variation om man inte kan sälja några vuxna djur ibland. Ibland är det också till stor hjälp som uppfödare att kunna köpa vuxna avelsdjur och tama vuxna marsvin måste ju vara de perfekta start-marsvin!

Det känns dock tråkigt när jag ser att någon köper och säljer alltför systematiskt i alltför snabb takt. Om man inte fäster sig vid några av sina djur, kanske man borde hålla på med något annat istället.

Åh vad mycket bra saker som kommer upp i den här tråden! 

Att det finns anledning att behålla några djur hela livet för att se hur de åldras = jättebra! Alternativet är förstås att ha nära kontakt med nya ägarna. Gör man inget av detta så har man i praktiken ingen aning om hur sundheten egentligen är hos de egna linjerna.

Att man också har ansvar för avelsbasen är också en sån sak som det slarvas enormt mycket med. Nu har vi iof fördelen att det går att avla in nytt blod relativt enkelt (om man jämför med hund och katt t.ex.), men det innebär inte att det är oviktigt.

#12 Håller med om att kalla det omplacering låter fel. Självklart säljer man, om man nu gör det överhuvudtaget. Skulle jag sälja "pensionärer" skulle jag helt klart ta betalt, det är ingen tvekan om det. 

Sen håller jag med om det som nämnts innan att det är viktigt att antigen behålla vissa djur eller ha ett tät kontakt med köpare (helst bägge alternativen såklart) för att kunna utvärdera sina linjer.

Jag är en stolt avelspensionärs ägare 🙂. Tacksam för att fått köpq en hona som kan hålla styr på yngre "slynglar" 😃 Tacksam för att ha fått förtroendet att äga en hona som fått en lyckad kull och som nu får hjälpa mig att hålla ordning i min bur 😃.