Här är flickorna tillsammans med sin mamma Mississippi. I tråden förkortad M.

❤️

Den här tråden ska följas! Lycka till nu!

Inatt sov jag på soffan med flickorna nerbäddade i en kartong bredvid mig på golvet. Det har verkligen varit svårt att bedöma situationen (det är det fortfarande) och i vilken utsträckning man ska hjälpa till. Epoque har lite svårt att hänga efter M och syster Èlite, det är en himla fart på de båda. Jag hittar titt som tätt Epoque ensam i buren, inte kall eller burrig - bara lite vilse. Därför har jag tagit henne till mig och agerar lite extra bonusmamma.

Det har gått bra med matningen, flickorna är hungriga och äter duktigt. De matas som tidigare nämnt med KMR kattmjölksersättning men jag har testat att lite, lite smått blandat i Fortimel och det tyckte de mycket om. Jag vill inte mixtra för mycket bara för magarnas skull, men vill ju ändå att de ska äta bra. Som förväntat har de gått ner några gram och väger idag 60 och 65 gram.

Några dagar till ska de få sitta ensamma, M och hennes döttrar. Sen har vi tänkt att släppa ut dem till resten av flocken. Eller ja, det är planen i alla fall. M äter bättre efter ett höbyte och hennes mage börjar sakta men säkert ta igen sig efter att ha släppt lösa och ojämna pluttar i över en veckas tid.

Vi kämpar vidare. Men jösses så trött jag är, och det har bara gått ett dygn ;)

Skönt att de äter, lycka till!

Varmt lycka till!

Följer! Imponerad! RESPEKT! Jag har gjort resan m stödmatning av kattungar men inte m marsvin!

Håller alla tummar o tår för er…<3

Ja de där med småbebisar av alla olika sorter är ett himla pyssel när man ska mata dom själv :)

Har aldrig matat något djur på det viset som du har, men haft en riktig bebis som i början av sin tillvaro tyckte att det var helt okej att väcka mamma si så där en gång i timmen varje natt i någon månad för o få mat.
Då är man lagom glad o pigg om dagarna :D

Mycket lycka till, förstår att det är jobbigt och slitsamt men förhoppningsvis klarar de ju det där själva med mat om ett par veckor bara :)

**Dag 4
**Läget står lite still känns det som. Èlite väger idag 62 och Epoque 56, så de tappar och pendlar fortfarande i vikt. Hoppas att det vänder rätt upp snart även om jag förstår att det kan ta extra lång tid nu när de inte får sin mat på naturlig väg. Flickorna har hittills sovit i en kartong bredvid min säng så att jag lätt kan gå upp och bara mata, sen sova igen. Men den största anledningen till att de inte sover i buren med de andra är att Epoque är svag.. Hon vill mycket, men hennes framben orkar inte riktigt med. Jag vet inte om hon legat konstigt i magen och att det därför kommer ta ett litet tag innan hon får ordentlig styrka i dem, eller om det handlar om en missbildning. Vi får helt enkelt vänta och se. Hon går inte men använder bakbenen för att ta sig fram, men trots svagheten tvättar hon sig ändå normalt och rycker ifrån om man håller i frambenen - så någon slags vilja och kontroll finns där.

Jag går bara upp två gånger om nätterna nu, ställer heller ingen klocka eftersom jag vaknar av mig själv.. Vi har skämtat om att det är min moderliga instinkt som kickat igång :p Jag vaknar när jag har planerat att gå upp, och att jag gör det säger ju rätt mycket om hur dåligt jag sover. Är så utmattad. Men om dagarna är det värt det när vi myser tillsammans, och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kommer få många år i teddypläden tillsammans.

Nu vid sista matningen innan läggdags satt Epoque på en handduk och väntade på att få "blöjan bytt". Tråkigt, tyckte lilltjejen och tog sig några vingliga men bestämda steg bortåt över bordet :D Jag vill inte hoppas på för mycket men det här var absolut ett framsteg!

Bilden är från mys imorse.

Så gulliga små ungar ❤️

**Dag 5
**Och så imorse somnade vår Èlite in i min hand. Jag vet inte om det är något som var fel från början eller om något gick snett på vägen. Hon har varit den piggare och starkare av flickorna men nu slocknade lågan plötsligt.. Jag är inte den som klandrar mig själv för saker som jag vet inte är mitt fel, men det är omöjligt att inte fundera på vad som gick fel och om där fanns något jag kunde gjort annorlunda. De fick i början kattmjölk och efter någon dag började jag blanda i lite Fortimel eftersom de tyckte det var mycket godare, min tanke var att de då skulle äta lite mer. De fick inte i sig någon råmjölk eftersom Mississippi aldrig fick någon ordentlig mängd mjölk, de få droppar som jag kunde få ur försökte jag få i dem.. Det har gått bra dessa dagar och Èlite har varit stark, pigg och buffat på mina händer när hon är hungrig. Efter maten har vi alltid duttat rumpan med goda resultat så att magen håller sig igång.

Jag gråter och känner mig utmattad om vartannat. Nu har jag tvångs- och stödmatat marsvin sedan 6 mars när mamma Mississippi slutade äta. Lilla Epoque är nu ensam kvar med en mamma som inte bryr sig alls, hon följer med mig i sin lilla kartong runt i lägenheten och jag vet inte om det är hopplösheten som sköljer över mig men jag känner att vi kommer förlora henne också.

Èlite fick fem dagar i livet. De här dagarna har vi myst, kämpat, hoppats och påbörjat en relation som tog slut alldeles för fort. Hon fick prova på flocklivet tillsammans med de stora tjejerna och följde sin mamma troget och starkt. Nu skuttar hon på gröna ängar tillsammans med sin pappa Giles och sina två syskon. All kärlek.

Jag beklagar. :( Jag vet hur oerhört svårt det är att få ungar som varken får mammaomskötsel eller mjölk öht att överleva. Näst intill omöjligt. I min kull klarade jag en av fem. En somnade in på vägen ut, och tre under första veckan. Jag håller mina tummar så stenhårt och hoppas att lilla Epoque blir er alldeles egna solskenshistoria. ♥

Fy vad tråkigt :( Me som Charlie skrev så är det jättesvårt när mamman inte kan hjälpa. Hoppas verkligen att allt går vägen för Mississippi och Epoque nu <3

**Dag 6
**Och här tog resan slut. Epoque somnade in imorse, ett dygn efter sin syster. Jag orkar inte tänka klart just nu eller försöka spekulera, jag bara gråter massa i omgångar.

Sorgen blir en kombination av så många olika saker.. Planerandet sen i höstas, förhoppningarna, förväntningarna, väntan, lyckan vid förlossningen och nu sorgen över hur fort det rycktes ifrån oss. Mamma Mississippi mår bra och det är självklart en stor seger i sig med tanke på hur dålig hon var. Men vi sörjer ändå hennes döttrar något otroligt.. Det finns inget kvar av vad som varit, ingen bebis överlevde och kvar finns M, som nu är avelspensionär.

Aa.. Det är fruktansvärt. Vi återkommer mer i tråden om vad och hur vi tänker om allt, men just nu måste vi sörja - det är så otroligt viktigt att få göra det ordentligt.

Så mycket kärlek, så lite tid..

Synd att ungarna dog o stora kramar från mig och Tassen till dej plus mamman

Styrkekramar och tankar till er!! ❤️ Hälsningar från mej och sju små marsvin här hemma; TeQuila, Molly, Saffran, mammamarsvin Clara och bebismarsvinen Crazy, Jack och Rocky! 

Hoppas att allt går bra med Mississippi nu! 🌺

Usch vad tråkigt att höra att det inte gick vägen för ungarna, jag hoppas att allt kommer gå bättre i framtiden och att ni slipper vara med om det igen! 😕❤️

Åh vad tråkigt att läsa! Så oerhört söta små ungar. 😕

Så otroligt sorgligt! Kampen var lång och full av kärlek.❤️