Hej allesammans,

vissa av er kommer nog ihåg mig medan andra lite nyare medlemmar troligen inte vet vem jag är då det nog var ca 10 månader sedan jag var något sånär aktiv.

Då var jag otroligt entusiastisk och stod precis i startgroparna för att starta upp min egna väldigt specifikt inriktade uppfödning. Sedan dess är det otroligt mycket som har hänt, och tråkigt nog mkt negativt.

Det hela började med att jag tyvärr fick hem ringorm- vilket många av er vet är ett helvete man inte önskar sin värsta fiende. Endast ett marsvin hade lite skorv i ett öra, en jag blev misstänksam och åkte för att ta prover. Proven visade sig tyvärr vara positiva och med det drog behandling och sanering av samtliga marsvin samt hela huset och speciellt marsvinsrummet igång. Detta var i början på december.

Behandlingen av marsvinen var 1 vecka varje dag medicin med spruta i munnen, därefter 1 vecka vila och så upprepas detta  ggr 3. Till detta kom ju all sanering av tillbehör, inredning och rummet som gjordes varje vecka i samband med rengöring av burar. Jag och min hund som normalt bor i samma rum som marsvinen fick sova i en atelje, det enda rummet som var ledigt.

Detta på gick efter behandlingen var klar ytterligare 2 månader då vet ville ha en karenstid rejält övergången så det inte skulle visa negativt vid provsvar pga medicinen. I februari var det nya prover som efter 3 veckor visade negativt- alltså ingen förekomst av Ringorm. Tur i oturen har ingen av oss åkt på det, vare sig jag, våra hundar, resten av familjen och det spred sig aldrig på marsvinen.

Det dröjde dock ytterligare 1 1/2 månad innan jag vågade övervinna min egen rädsla och flytta tillbaka in i mitt rum.

Denna period mådde jag otroligt dåligt och tankarna på allt det där med avel hade helt sopats bort med all oro och förmaningar av vet att det är mkt större risk för återfall om man tillför nya individer, speciellt ungar som inte har fullt utvecklat försvar kan blåsa liv i det igen. Med all den ångest som det inneburit för mig och min familj ville jag absolut inte vara delaktig i att kanske sätta ngn annan i detta helvetet genom att skicka det vidare med ungar, så där dog den drömmen. Dessutom genomgick familjen en personlig kris som var otroligt psykiskt påfrestande.

Under våren fortsatte jag att må väldigt dåligt och med risk för att hamna i en depression där jag tidigare har varit, men tagit mig ur, tog jag beslutet att tre marsvin var tvungna att lämna mig för att jag skulle kunna klara av situationen. Då kunde jag gå från tre burar till en. 8 marsvin fick bli 5. Detta var otroligt svårt för mig och fortfarande idag känns det jättejobbigt att jag var tvungen att omplacera dessa fina marsvin, varav två skulle varit delaktiga i min dröm. Jag har dock haft bra kontakt med köparna och vet att de har det bra.

Under vår/ sommar började vi bygga upp vår relation igen och det har gått framåt. Jag tycker mkt om mina små grisar och de ger mig sådan glädje även om relationen ännu inte är helt återställd.

I somras slog en stor sorg över oss då vi förlorade båda våra fina hundar inom loppet av 3 veckor, pga ålder och akut sjukdom. Detta var otroligt svårt och mitt liv föll i trasor. Det tar tid att bygga upp sig själv igen efter en så stor förlust och just nu är jag glad att jag orkat fortsätta utan att bryta ihop totalt.

Efter allt som varit står jag nu här idag, jag finns kvar! Efter allt som varit har jag tagit mig igenom det utan att gå under. Jag har fortfarande mina fem marsvin- Majsan har nyligen fyllt 2, och de gör mig glad.

Jag har en ny liten hund- eller liten och liten, just nu iaf, som förgyller mitt liv och jag kämpar varje dag med att ta mig framåt för det är ngt som är trasigt inuti av saknad.

Med detta vill jag ha sagt att jag hoppas på att bli lite mer aktiv framöver och vill poängtera att jag inte vill rikta ngra pekpinnar åt ngt håll. Jag hoppas också på förståelse för att saker blivit som det blev.

Ta hand om er!