Långt inlägg, jag behöver skriva av mig och bolla om någon orkar läsa.. Jag ber om förståelse men jag vet att några kommer döma mig om detta så jag vill börja med att säga att jag såklart älskar mina fina marsvin och dom har och fortsätter skänka mig så mycket glädje, men..

Jag trodde verkligen livet räknades som stabilt när jag vid 25 års ålder skaffade grisar. Några grisar kom och tyvärr gick och nu har jag tre jättefina. Jag har också ett helt annorlunda liv nu några år senare och nu börjar det bli svårt att få ihop marsvinsägande med resten av livet. Jag har en partner sedan flera år tillbaka som jag vill flytta ihop och börja ett liv tillsammans med men han kan tyvärr inte bo med grisarna av flera skäl som jag måste respektera, precis som han respekterar att jag inte vill göra mig av med dom för hans skull. (Han har aldrig bett mig göra mig av med dom, bara för att klargöra, och vi har prövat bo ihop men det funkade inte med grisarna)

Jag har ett friluftsintresse som jag även är ledare i och det börjar ta mer och mer plats även i vardagen och jag kan vara borta flera nätter på raken så jag måste skaffa marsvinsvakt, det senaste är det 1 långhelg i månaden och kommer vara så framöver under hösten.

Jag är även satt i en situation nu där jag skulle ha väldig nytta av att dra in alla extra kostnader, samt dra ner på aktuella kostnader så att flytta ihop med pojkvännen skulle halvera min boendekostnad.

Samtidigt är det mina älskade grisar och jag hatar känslan av att dom hamnar i kläm för det är bara mitt fel, jag trodde man var redo som vuxen i stabil bostad och stabilt liv men saker kan ändras så snabbt.. Jag känner mig självisk som ens tänker tankarna på att dom skulle ha det bättre hos någon annan samtidigt som det just nu fungerar att bo särbo, och det fungerar att ha marsvinsvakt.. Men vad är bäst för dom?

Jag gråter över tankarna att omplacera men när min äldsta tant går bort så funderar jag på att hitta ett nytt hem till dom andra två så dom får bo tillsammans med ett eller flera andra marsvin. Jag vill inte hamna i en situation där jag behöver akutomplacera ett marsvin som blivit ensamt för att två stycken med tiden fått somna in.. hur avvecklar man egentligen marsvinsägande när man känner att det är dags?

Det är ett sånt stigma runt omplacering men om man tar sig tid att hitta rätt hem och två som känner varandra får flytta tillsammans så är väl ändå det inte ett lika hemskt alternativ?

Jag ber om förståelse för ett brustet hjärta som slits mellan passioner och praktik, och jag beklagar ett tråkigt inlägg, och hoppas jag kan få lite rätsida på saker om någon vill ge input, tack.