Jag har ju inga lunkor men en abby och två långhår (coronet resp. sheltie). Nu räknar vi inte med abbyn i "statistiken" för hon är som hon är dvs. helt egen med jättepersonlighet som inte går att beskriva ;)
Nå, åter till saken. Mina långhår är och har alltid varit hårömma. Varför vet jag inte, men så är det ;) Jag har haft 2 virvelpojkar förutom och de var inte lika hårömma. Iofs har de inte lika lång päls och den trasslar sig inte ett dugg, hade de haft lång päls hade det säkert varit samma sak. Varför vet jag inte. Söt bild iaf :)

ja jag tycker mina lunkor är både tystare o hårömmare så det kanske stämmer…

#2 Har du skillnader mellan dem också? Att vissa knappt säger någonting alls/knappt hörs? Min ene grabb är extremt tyst. Men ändå pratar han liksom, dock nästan utan volym…

Jo så är det det har jag märkt!

Har aldrig tänkt på att lunkor skulle vara hårömma, däremot är de rädda om sin päls och har någon slags "rör-inte-min-päls-attityd". Klippte av släpet på en lunkahanne vid tillfälle och han blev faktiskt arg på mig, klapprade tänder och hade säkert anfallit mig om han kunnat och vågat.  Efteråt kröp han in i sitt hus och tyckte synd om sig själv. Han var sur på mig i flera dagar efteråt.

Det stämmer att lunkorna är ganska tystlåtna av sig.

Tycker att det har gått bra att klippa som tur är.
Mina gnäller speciellt om att jag pillar los spån och råkar få med mig nåt hårstrå, eller om jag försöker sära på någon "tight" lock. Det är klart, det är mest pälsen kring baken de tjorvar om. Pälsen vid frambenen och uppe på främre halvan av ryggen går desto bättre. Kan ju ha fått för mig att de är ömmare på bakdelen (ingen är ju direkt överlycklig att bli pillad där). Har försökt borsta någon gång och det lade jag ned fort… tyckte att det blev plågsamt.