Jag kan säga att jag har haft mina pojkar i över ett år och de springer fortfarande undan när jag närmar mig.. Men jag har för mig att jag läst om andra här inne på sajten som haft marsvin som vant sig på bara någon månad?!?
Men om den ena är lugn och sansad så har det andra, det lite vildare marsvinet, en bra utgågnspunkt då den ser att du inte är så farlig som den verkar tro..
Marsvin är ganska rädda av sig, många väljer att fly istället för att illa fäkta när vi närmar oss dem - men det beror helt på vilket marsvin det är.. De är trots allt individer :)

Mina marsvin var också skygga i början, men efter ett tag mutande med morot, mjuk röst och annat så funkar det, bara man är lugn ;)

Mina marsvin går aldrig upp på husen.. Så alla gör nog inte det. Ifall dom inte rör sig i buren kan det vara bra med ex. en lekhage och låta dom springa på golvet, marsvin äter gärna hellst hela tiden om dom inte får lite nya saker - långtråkigt ;)

Hej.

Jag är också sådär ny i och med marsvin, nu var mina marsvin rätt vana med människor, men jag känner igen dem där hur dem sprang iväg när man närma sig.

Jag har haft dem snart i 2 månader och nu sträcker dem sig fram när man kommer hem och visslar på en ! ..

det tar nog lite tid, men prata och locka och smöra dem med gurka och så så brukar det komma sakta men säkert. så jag gjort.

Lycka till !

Mina grabbar sparkar också med bakbenen när jag kliar dem framför bakbenen, trots att de är tama, det är inget konstigt. De tycker bara att det kittlas och är obehagligt, så då kan man ju förstå att de försöker sparka bort störmomentet.
Sedan att de är lite tystlåtna och stillsamma de första dagarna skulle jag inte heller se som något konstigt - det tar ju trots allt ett tag innan de vänjer sig vid omgivningen och kan känna sig trygga nog att rusa kring och undersöka hur de vill i den.

Det tog väl cirka 7 månader innan mina grabbar litade på mig fullständigt. ;) Sedan dess kan jag vända och vrida på dem hur jag vill utan större klagomål. Haha. Och så trycker de magarna mot burgallret och nosar efter något gott varje gång jag stiger in i rummet.
För att de skulle bli relativt vana vid miljön och mig(vara nyfikna, orädda och trygga med omgivningen) tog inte lång tid alls, ett par månader på sin höjd. Pipa efter mat började de nog med inom en vecka. :) Hehe.

Det varierar nog mycket mellan varje individ. Ett marsvin jag hade i sju år sprang alltid när jag skulle plocka upp henne, det andra jag hade kunde man lägga på rygg hur man ville efter ett halvår. Och givetvis behandlade vi dem likadant. Så det kan vara stor skillnad mellan olika marsvin.

har haft mina två i tre veckor nu och dom springer undan så fort man kommer, men inser snabbt att det inte är någon fara och då kommer de fram.

båda sprattlar och springer iväg när man vill ta upp dom.

den ena (alma, teddy) är mer kelig och vill gärna nosa på allt som finns och slicka/nafsa, medans den andra (wilma, slät) tjuter efter fem sekunder i min famn och är mer skygg.

wilma tjuter också när alma är uppe och hon blir ensam.

det är så svårt det där, vad menar dom liksom?

är det olika mellan hårlagen? virvel, teddy, slät t.ex.?

Men hur är det med det där att lyfta upp dem så tidigt? Själv fick jag hem mina små i lördags, de är 2 år resp 7 mån. Den äldre är van vid utställningar mm och var väldigt lugn och i handen på ägaren (och även hos mig då jag var där och försökte "välja").

Men såklart tycker de att det är väldigt läskigt att komma hem till mig och min familj (bestående av sambo och 11-åriga Papillonen Ayla) och jag gör vad jag kan för att få dem säkrare. Jag har valt att inte sätta in något direkt "bo" åt dem än utan jag har handdukar på gallret över halva buren så de är skymda där men man ändå kan se dem. Jag tillbringar mycket tid vid buren, med dörren öppen. Håller i persiljekvistar, morötter, äpplen, vitkål och annat mums till dem och nu börjar de så smått våga sig fram till min hand och ta det goda till sig. Märkligt nog är lilla tjejen mer framåt än den äldra. Lillan har dessutom nosat på Ayla genom gallret (som tur är så bryr sig inte Ayla om dem men blir avundssjuk då jag sitter där och "gullar" med dem, och måste kolla vad de får för godsaker).

Men det där med direkt kontakt är svårt. Jag har lyckats klappa lite på nacken ett par gånger, men efter typ två strykningar så blir det illtjut och rivstart så spånet yr! Självklart kan jag "jaga dem" och plocka upp dem och så de får lugna sig i mitt knä och inse att jag inte tänker klippa klor eller trimma eller annat som gör ont. Men jag tänker att de skall se mina händer som "godsaker" och inte några griptänger.

Är det här dumt och onödig tid jag spiller? Såklart är jag väldigt sugen på att få ha dem i knät, men jag tror jag vinner i längden på det här att ta det lugnt.

"Tootikki" nämnde ju att hon tog upp dem redan efter en dag, det spelar kanske ingen roll? Eller blir de mer tama genom det istället..?

Har nu haft dem hemma i lite mer än 3 veckor. De är nu väldigt tama och springer inte undan.. fast så har det varit i ca veckor nu. De kommer fram till gallet och ropar när jag kommer hem och jag har provat klippa klorna. Har även skörljt av dem i handfatet (inte med någon schampoo) eftersom de blev lite smutsiga efter att ha sprungit runt under kökssoffan :)

#7 Jo, jag tog upp dem redan första dagen. De (särskillt Laila) var redan då ganska tam. Jag hade haft uppe dem o suttit o gosat med dem ganska läng på omplaceringshemmet jag adopterade dem från, så de kännde väl igen mig.
De var ju båda redan handtama..de var ju liksom inte ungar från en djuraffär. Jag kunde klappa dem utan att de sprang iväg och de kom fram till min hand i buren så jag tänkte att jag kunde ta upp dem :) Det funkade fint och jag har haft uppe dem varje dag sen de kom hit. Det har gått jättebra.

#8 Vad jättekul! Viken fördel att de kände dig sedan tidigare, det var nog mycket till hjälp. Det gör ju inte mina små. Jag höll visserligen den äldre en stund och hon var som sagt väldigt lugn att hantera, vilket ju är förståeligt från utställningarna hon varit på. Men märkligt nog är hon mest skygg nu. Igår kunde jag i alla fall klappa dem över ryggen! De sprang ju runt lite först, men så var de som de gav upp och liksom -Okej då, hon får väl pilla lite då…

Jag fortsätter att muta med godsaker lite till, försöker få dem att våga sig ut på trappan så de så småningom kommer ut på köksgolvet och det är återigen lilla Tilly som är mest vågad, trots så mkt mindre hanterad tidigare.

Tack för infon!