Faller för Alla marsvin! Som "tur" var går mamma här och säger stopp när jag inte får. Eftersom hon inte orkar ha en större bur, osv.. ;)

Haha, hade jag inte fortfarande bott hemma hade det nog hänt lite då och då, ja :P

 Känner igen mig. Efter 3 sötnosar sa sambon NEJ, men av

någon konstig anledning  har dom förökat sig, (utan avel) och

blivit 6 stycken. Men när ingen ser på, så matar han & tar upp

dom små.

Jag blev marsvinsbiten igår, Greta uppskattade inte sitt bad och bet till sist ifrån ;)

Men det har väl hänt ett par gånger att det inte riktigt blivit som man tänkt sig… Kommit hem med fler marsvin än man hade med sig till utställningen och sådär *visslar oskyldigt*

#4 Hahaha = ) marsvinsbiten på riktigt. Blev jag oxå av

mitt första marsvin Knotte. Jag var 12 år & kunde nada om

marsvin, så smart som jag va då köpte jag en kompis till Knotte.

En jämngammal pojke, släppte ihop dom och slagsmålet va igång.

Skulle sära på dom & stack ner handen, oj oj oj sååååååååå ont

det gjorde. Han bet ända in till benet & min fingertopp hängde

som om den hade ett eget liv. Pojkarna fick bo i varsin bur &

trivdes bra med det. Som min kloka mamma sa. - Jaha, och

vad har vi lärt oss av detta nu då? LYSSNA & LÄR

Oh ja, marsvin är beroendeframkallande vet du väl? ;)

#5 - Haha, ajaj
Greta bara tog ett litet bett i armen på mig, det gick inte hål ens men nog kändes det alltid - sedan använde jag långärmad tröja under resten av badet…

#6 -Ja, dom är riktigt beroendeframkallande. Kan inte vara utan

dom underbara liven. Alla pratar om hundar & katter som riktiga

djur, & undrar vad vi ska tråkiga marsvin till. 3 av mina vänner har

stängt igen kakhålet & skaffat sig, JAAA just det!!! Tråkiga marsvin.

#7 - HMMM, ja det gjorde FETT ont !  Önskar jag hade fått på mig

ett par långärmade vantar. Men men…. har ju & andra

sidan ett minne för livet efter Knotte! Ett snyggt finger = )

#3 #5 #8 Snälla, skriv inte med fetstil i onödan. Det är endast något man gör för att markera enskilda stycken eller ord, det kan lätt misstolkas på ett forum och anses bara störande :)

Sorry . Är ny här.

Jag är enormt marsvinsbiten, men har lärt mig att verkligen tänka efter innan jag gör något och inte lyssna till första impulsen. :)
Sen så har man ju sin goda mamma som är ännu klarsyntare och förhindrar mig från att göra något obetänksamt.

Hur då tänka efter - jag håller nog på att bli en "marsvinssamlare". En av varje sort och färg. Nåja, inte riktigt, håller mig till släthår och rex men varje gång jag ser någon ny tjusig tekning eller färg blir jag mer eller mindre kär och hagalen. Men mitt marsvinsutrymme är begränsat. Håller just nu att klurar på en trappa för att de skall kunna komma ner en en våning (40cm) och få större yta. Läste om något inlägg om en ramp men har inte hittat den igen - ännu.

Jag är inte så värst marsvinsbiten, och har just nu 2 st. Om jag skulle skaffa ett till marsvin så blir det inte ett impulsköp, utan jag planerar och ser till så att jag verkligen vill och kan ta hand om tre st. Min bur rymmer max 3 st marsvin.

#12 Här är en kort tråd om ramper. :)
Här är en annan, med lite mer kanske.

mina marsvin vågar inte bita mig. Jag skulle skrika ut dom.. Jag gillar inte djur som bits. Och dom har lärt sig ^^ Biter dom biter jag fast jag biter inte jag markerar bara gränserna.

#15 Hehe, tråden handlar inte om att bli biten av marsvin bokstavligen. ;) Det skulle du veta om du läst första inlägget ordentligt.
TS menar att man blivit marsvinsbiten på det viset att man fastnat för marsvin.

Dock kan jag inte påstå att jag tycker att det låter rätt att skrika åt ett djur för att den agerar på sina instinkter? Det lär ju knappast hjälpa..

Men det hör väl inte hit..

#16 -jo jag vet det. Men klart man blir skulle jag inte ha någon mamma skulle jag ha för många marsvin..

Praktiskt med mammor som sätter marsvinsstopp ;) Det har min mamma gjort sedan jag köpte Wilma och Greta.. Och efter dom har det kommit 4 marsvin+en kull+ett marsvin på ingång *fniss*
Fast ett av dom marsvinen är faktiskt inte mitt utan mammas ;)
Det slutar liksom alltid med att hon nästan står och klappar händerna och är minst lika glad över nykomlingen som jag :P

Sålänge burarna är rena, hon slipper städa dom, jag är glad, skolan sköts och marsvinen mår bra så betalar hon vitkål och veterinär - det är vår deal *s* Pappa står lite mindre entusiastisk för spån och höinköp. Resten går på min månadspeng.

#13 Jag impulsköper inte heller marsvin. Och jag ser till att alla får samma goda omvårdnad och utrymme - jag börjar nå gränsen nu tror jag. Men jag kan alltid välja bort någon annan hobby. Det handlar ju om att prioritera.

#18 Kul att höra. Eftersom jag är mamma och min 14 åriga dotter baxnar varje gång jag pratar om fler marsvin. Hon tycker inte jag är riktigt klok och är inte ett dugg intresserad. Men hon hjälper till att städa burar när jag ber henne. Småbröderna 10 och 12 är mer entusiastiska men det är jag som "har" alla marsvin förutom de två som är killarnas egna.

#19 - Haha, mamma tycker inte heller att jag är riktigt klok men sen står hon ändå där med handen i buren och lockar på nykomlingen. Man blir som man umgås eller hur är det? ;)

Kan absolut känna igen mig, vi skulle ha två från början och plötsligt sitter vi här med fem. Men det var knappast något impulsköp och nu är det absolut marsvinsstopp hemma hos oss!

Som det är nu skulle jag faktiskt inte vilja ha fler. Känner att jag har fullt upp med dom vi har, och skulle vi ha fler så skulle det vara omöjligt att ägna dom var och en så mycket tid som jag känner att jag vill göra.

Nä, jag har inte lyckats "smitta" min dotter alls. Nu när vi fick ungar kunde hon tillstå att de var söta och klappade dem en gång. Det var faktiskt via henne som det kom in marsvin i bilden. För att göra en lång historia kort så blev hon skrämd av en hund som ettåring och tyckte hundar var jätteläskiga och så blev det att allt som rörde sig blev otäckt. Som pedagogisk mamma skaffade vi en gullig kanin för att hon skulle få "vänja" sig långsamt. Den sprattlade dock väldigt mycket så den fick snart en marsvinskompis (ja, jag har lärt mig av misstaget) som inte sprattlade så mycket. Kaninen dog, marsvinshonan fick en killkompis för jag tyckte det vore roligt för barnen att få uppleva ungar och på den vägen är det. Ska tillägga att min dotter har kommit över sin rädsla men sportar och pysslar med scrapbooking hellre än gosar med marsvin.

#13 "om" och "om" hehe *ler stort* Vi får väl se ;)

Min pappa var marsvinsvakt när jag var utomlands en längre tid i höstas. Han var minst sagt något tveksam i början, tyckte att marsvinen åt otroligt mycket i relation till sin kroppsstorlek och skrek så fort han gick i trappan. Mest tyckte han att de var bra för att de gav katten sysselsättning och sällskap när hon satt och tittade på dem. "De duger till katt-TV", sa pappa.

Sedan kom lilla Allan in i våra liv. En missförstådd vilde hamnade hos pappa efter skjuts med min farbror, de delade av buren mellan henne (ja, Allan är en flicka) och de två gamlingarna och plötsligt föddes en ny marsvinsälskare. För det första tyckte han att Alannah, som nykomlingen hette, var ett väldigt konstigt namn, så han döpte om henne till Allan. "Allan det arma flickebarnet" fick hans hjärta att smälta och plötsligt kunde han ringa lite när som helst och berätta att Allan hade vågat ta en gurkbit ur handen på honom eller en psykologisk analys om att Allan och den luddige (aka Julgrisen) nog brukade sitta och prata med varandra på varsinn sida mellanväggen eftersom det brukade ligga Allan-bajs där.

Så kan det går när en medelålders man plötsligt har en ny hobby… "Det är lite tyst utan dem" säger han nu när ordningen är återställd och marsvinen bor med mig igen, och försöker lite diskret inflika "och hur mår Allan idag?". Än har han dock inte svalt stoltheten och skaffat sig egna marsvin, jag tror det är lite emot hans image som en ganska vanlig 52-åring.