Måste skriva av mig lite..
För ett år sedan tyckte jag att man var "larvig" när man grät över ett djur som dött. Men nu har jag andra meningar om det, för nu har jag själv djur. Två underbart söta marsvin. Jag kom av någon anledning in på "Marsvin vi minns". Och kunde inte låta bli att gråta, som ett barn verkligen. Var tvungen att gå in till mina marsvin och gosa lite med dom..
Aldrig kunde jag tro att man kan fästa sig så vid ett djur, men nu vet jag. Jag undrar hur det blir när mina älsklingar försvinner, hur mycket kommer jag sörja då? Med tanke på hur ledsen jag blir av att se alla er som blivit av med något/några marsvin..
Mår så dåligt av den tanken! Jag vill ju ha mina bebisar för evigt! Min älskade, älskade grisar… Jag ska ta hand om dom så bra jag bara kan tills den dagen är inne! Ge dom all min kärlek! _Det har jag lovat mig själv..Ne, nu ska jag gå och mysa med mina bebisar och berätta för dom hur mycket jag älskar dom!!!
_
Förstår dig. Jag har aldrig tyckt att andra varit larviga när de gråtit över sina djur som gått bort, men däremot har jag tendenser att känna mig själv lite larvig var gång jag sörjer mina bortgångna raringar och utanför hemmet känner jag mig ofta tvungen att dölja det.
Detta beror främst på att jag är medveten om att det finns folk som inte förstår denna typ av sorg fullt ut. Därför är det alltid skönt med t.ex. Marsvin.iFokus, för de flesta(alla?) förstår en här.
/Louise - Medarbetare på marsvin.ifokus.
![[Maijah]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag förstår dig jag med. De gör nog alla här inne.
Jag fasar för den dag som någon av mina älsklingar fösvinner, jag har hittils -usch va hemskt det låter :s - blivit av med 2 st grisar och några andra djur och det gör så ont, så ont.
Men jag brukar inte tänka på det, alla dör vi ju någon gång, det är ju helt naturligt. Och det är ju ingen man kan göra något åt, hur mycket man än skulle vilja ändra på det.
Starta ny diskussion