**Till minne av Bender, en stor själ i en liten kropp
**

Det började som ett presentkort julafton 2002. Det var nog mest tänkt som "plåster på såren" efter att mitt första marsvin hade gått bort några veckor tidigare men slutade i någonting helt fantastiskt vackert.

Den kallaste januaridagen var vi nere på djuraffären och där sitter en liten stackars marsvinsunge ensam i en bur, rädd och med sönderkliade öron. Jag ville ha honom. Men mamma var inte med mig den dagen utan bara min storasyster. Vi gick ut ur butiken och fortsatte runt nere på stan tillsammans med alla andra i mellandagsrean. Men jag kunde inte släppa det lilla livet och var tvungen att gå tillbaka. Väl inne i butiken sitter en liten pojke tillsammans med sin mamma och håller på med MITT marsvin. Han var ju min! Till min totala lycka kunde inte pojken bestämma sig utan de går där ifrån. Jag går fram och säger bara att jag vill ha honom, nu.

I -20 grader, i en liten kartong inlindad i min halsduk och instoppad under min dunjacka, åker vi hem. Min dåvarande pojkvän döpte honom till Bender.

Jag har inget minne av att Bender var speciellt skygg. Under det första halvåret var han min perosnliga veckarklocka som alltid "ringde" kl 6-6.30, varje morgon. Alla ni som har marsvin vet ju att det är helt omöjligt att försöka sova när de sätter igång att skrika. Speciellt när de bor i samma rum. Man kan lugnt säga att han gjorde ett avtryck redan från starten. Sen följde några fantastiska år där jag kom att få lära känna det mest fantastiska djur jag någonsin har träffat. Han blev en bästa vän.

Jag skrattade med honom, lekte, sov och blev arg på honom. Vi brukde ofta ligga i sängen eller på en madrass och sova sida vid sida. Eller jag sov oftast, han vilade. Han kom så fort man ropade hans namn och han gick tillbaka hem när man sa åt honom. Han satt på enbart röstkommando eller en knäppning med fingrarna och han kunde ställa tassarna på en "pall" a la cirkuselefant. Han ville alltid vara där vi var, helst skulle han stå på ens fötter. Eller försöka klättra in i kylskåpet var också en favorit.

Min mamma har aldrig gillat gnagare, hon har tyckt att de har varit äckliga rent ut sagt. Men Bender och hon skulle komma utveckla en alldeles speciell relation till varandra. Så fort hon reste sig någonstans i huset började han skrika och sprang ut om möjligheten fanns. Han älskade min mamma, i den mån ett marsvin kan göra det. Jag minns särskilt en händelse då jag var i färd att klippa pälsen på Bender. Han var någon korsning och pälsen blev väldigt lång bak på rumpan och den klippte jag av hygieniska skäl. Detta hatade han och visade bestämt varenda gång vad han tyckte. Den här gången hoppade han ner från min "klipp-pall" och skulle springa under ett bord. Jag fick tag på honom, men bara i pälsen, vilket resulterade i att jag blev sittande med en tuss päls i handen. Varpå marsvinet vänder sig om och hotfullt börjar klappra tänder och ställer dig upp. Mamma kommer in i rummet och fort som ögat springer han till hennes fötter och piper glatt. När jag försöker ta tag i honom igen vänder han runt och klapprar med tänderna. Stort och hotfullt marsvin! Mamma brukade även sitta på mitt rum och se på tv ibland och då kom han ofta och klättrade upp i knät. Inte ens mamma kunde stå emot honom.

Bender välkomnade en alltid hem och var som en hund om än i ett mycket litet format. Ja, jag minns till och med en av gångerna då en liten terrier var på besök. Först var det terriern som jagade Bender in under sängen och ut igen. Sen försvann de in under sängen och ut kommer hunden först med Bender efter sig. En fantastisk syn att se!

Vintern 2006 insjuknade Bender och min syster kör honom akut flera, flera mil till den enda smådjursveterinären som kunde ta emot oss kl 18, på nyårsafton. I 3 veckor kämpade vi men sedan gav han upp. Mitt vackra och alldeles speciella hjärta.

Det är nu snart 4 år sedan och jag blir fortfarande så fruktansvärt ledsen över att den här fantastiska varelsen togs ifrån mig. Han var mitt allt. Jag älskade honom och älskar honom.

Det finns något gemensamt som alla brukar säga som någongång fick äran att träffa Bender. Jag skulle sammanfatta det som "once in a lifetime". En gång i livet får man äran att möta en sådan varelse som Bender. En gång i livet, om du har tur.

"Du kommer aldrig att träffa någon som Bender"

-Mamma-