Jag skulle ha informerat köparna ordentligt om satinsjukan så att dom vet vad det är dom skaffar. Och även varit extra noga med att välja hem där jag vet att marsvinen får ett snabbt avslut när dom blir dåliga.

Skulle inte sälja satinungar till kelhem. Just med tanke på att de förmodligen inte blir så gamla och då blir det förlust och sorg onödigt tidigt.

Antingen behålla satinungar själv eller överlåta till annan uppfödare eller annan mycket van marsvinsmänniska som inte tvekar att ta bort satiner så snart de visar symptom. Tycker jag.

Jag behåller numera mina satiner. Om någon som är satinvan hör av sig kan de få ha grisen på livstidsfoder mot att de tar bort den så fort symtom uppstår.

Hoppas verkligen satinet är väck ur generna redan! Så fruktansvärt lurigt med recessiva anlag :-(

Jag håller med #2, om det skulle födas en satin hos mig (vilket det mycket väl skulle kunna eftersom jag har satin långt bak i mina linjer) så skulle jag mest troligt behålla den själv så att jag vet att den slipper lida när symptom börjar visa sig.

Som tur är har det inte fötts en enda satin hos mig sedan jag bestämde mig för att lägga ned satinaveln för drygt två år sedan. Märkligt egentligen eftersom det som sagt finns satin bakom de flesta av mina djur.

#4 Och när jag födde upp satiner fick jag inga men nu när jag inte vill ha satiner dyker de upp till och med efter satinfria linjer :-(

Det lutar åt behållning, det finns plats för det. Eller kan göras plats för det. Föräldrarna har sammanlagt tre mor/farföräldrar som är satiner, med minst en satinförälder bakom det. Hoppas inte på satin (givetvis) men det känns som om det mycket möjligt kommer bli minst en