Jag har under två år haft en alldeles underbar vän, följeslagare, terapeut och musa. Allan.

Trots att jag är helt tom inuti vill jag skriva hur mycket som helst. Jag vill få er att förstå hur underbara, unika och speciella marsvin kan vara om de får chansen att vara solen i någons liv, som Allan var i mitt.

Allan hade under sina första levnadsår fler hem än vad hon (ja, hon) hade klor att räkna med och har upplevt det mesta ett marsvin kan utsättas för. Allan har bott hos en djursamlare tillsammans med ett 60-tal andra marsvin, på två olika omplaceringshem vid tre olika tillfällen, hos tröttnande barnfamiljer och det ena med det tredje. När hon ryktades vara aggressiv och skulle lämnas till ett omplaceringshem för fjärde gången skickade jag min farbror (själv befann jag mig på andra sidan jordklotet men hade tydligen lite för lite att göra eftersom jag tillbringade väldigt mycket tid på alla tänkbara marsvinsforum) att efter överenskommelse med alla inblandade hämta underverket. Två veckor senare kom jag hem och fick äntligen träffa henne, och ett underverk var hon i allra högsta grad.

Allan var inte aggressiv, däremot både missförstådd och stressad. Det var lite spänt läge ett tag men när Allan väl föll för Julgrisens charm fann hon ro. Allan var skarp mot andra marsvin, hon hade integritet och visste vem som var bäst.

Två kärleksfyllda år fick vi tillsammans. Jag har aldrig haft ett så gosigt marsvin, eller ett som druckit så mycket vatten. Det gjorde att de gosiga stunderna alltid blev blöta, men det var sekundärt. Allan var så mysig, hon älskade att gosa, pussas och bli pussad på. Hon visste om att hon var älskad och visade att hon älskade oss tillbaka.

I november 2010 blev Allan sjuk och det visade sig efter röntgen och blodprov att hennes lever inte fungerade som den skulle. Hon fick tre månader på denna övertid och klagade aldrig, verkade inte bekymrad och kämpade likt ingen annan jag sett. Allan led inte, det är jag övertygad om. I lördags var hon som en blixt från en klar himmel väldigt trött och jag förstod att slutet skulle komma. Jag gav henne första hjälpen och gick till affären för att köpa en stor gurka till henne. När jag kom tillbaka tog jag upp henne i famnen och strax därpå somnade hon för sista gången. Jag har aldrig sett ett marsvin dö så fridfullt som Allan gjorde.

Allan, tack för att du lärde mig så mycket.

Sov i ro.