Lilla Engel fick vingar idag, och jag önskar att jag kunde lämna vardagen och flyga iväg med henne. 
Engel och jag hade ett speciellt band som jag inte vet om jag kommer känna med något annat djur igen.

Hon föddes här hemma hos mig då hennes mamma kom dräktig från djuraffären. Trots att hennes mamma och moster var livrädda för mig var hon aldrig, ens för en sekund, minsta rädd för mig. Det var som om vi känt varandra i en evighet. Som liten var hon otroligt busig, otroligt full av liv. Hon hade livsglädje att dela med sig av till hela världen.

Sakta men säkert blev Engel sjuk, allt oftare. Varken jag eller någon veterinär vet säkert vad felet var, även om vi har misstankar.
Ni som vill läsa om Engels sjukdomshistoria kan se det här.

När jag skriver detta känns det inte som att jag skriver om ett marsvin, utan om min bästa vän - någon som jag ville ha vid min sida föralltid.

Det är lätt att vara egoistisk och tycka synd om sig själv och hur orättvist det är att hon inte längre är hos mig, men jag är glad och väldigt lättad över att hon inte har ont mer. Hon förtjänar inte att må dåligt och hon gjorde det allt för ofta på slutet.

Lilla Engel blev bara 2 år.

När Engel låg i min famn och livet sakta rann ur henne viskade jag hur mycket jag älskade henne och hur tacksam jag är över att hon delat sitt liv med mig. Det kommer jag fortsätta viska till henne, och jag hoppas att hon hör…

Jag kommer aldrig att glömma dig Engel. Jag kommer att tatuera in en minnesbild av dig, därför att du alltid är en del av mig.
Vila i frid.