Nums är bara 5 månader, men man kan tro att han är en riktigt gammal farbror. Dels är han stor, trots att han knappt överlevde som bebis. Han är bra mycket större än både killen på 5 månader och killen på 6 månader här hemma. Han är riktigt maffig i och väldigt mjuk i hela kroppen.

Att jag tycker han känns som en gammal farbror är för att han är så lugn, så otroligt lugn, och så klok. Han lunkar runt i sin egen takt, sätter Plura på plats lite snällt när Plura blir för mycket, mumsar på sitt hö och lunkar lugnt fram för att be om lite kel när han behöver. Han springer sällan, gångerna jag sett honom skutta kan jag räkna på en hand.

Han älskar människokontakt och vill gärna umgås med oss ofta och länge. När han får komma ut vill han sällan springa runt och leka utan söker självmant upp människan som sitter bredvid för att krypa tätt intill och bara mysa. Finns ingen människa i närheten när han är ute lägger lunkar han runt en stund och lägger sig sedan ner med fötterna rätt ut och bara myser. Mysfarbror på hög nivå!

Som jag berättade när de kom hem var det egentligen Nums halvbror Plura som lockade. Pga att de redan satt ihop och trivdes så bra med varandra fick Nums följa med också. Det krävdes ett ögonblick för att mitt hjärta skulle fyllas av denna underbara pojke, och jag är så glad att jag tog beslutet att ta hem Nums också. Han är så speciell, så annorlunda, så mänsklig på något vis. Jag skulle aldrig vilja vara utan en Nums mer i hela mitt liv.

Man får väl kanske inte erkänna favoriter så där men jag kan viska så inte de andra grisarna hör… Nums är helt klart min favorit här hemma, och att jag är hans gör det hela bara så mycket roligare.

Lilla underbara otroliga spralliga flummiga knäppa knasiga sköna Plura då. Det var han jag ville ha. Han det sa klick med så fort jag såg honom på bild. Det var marsvinet med stort M. Trots att jag endast behövde vänta någon vecka på att de skulle komma var veckan hemsk. Jag väntade och längtade och var värre än ett barn veckan innan julafton. Jag kunde inte somna om nätterna, så illa var det. ;)

Han kom hit, och så fort jag öppnade lådan kände jag att detta var inte rätt. Vad hände? Så här såg han inte ut på bilden, (han ser ut som 2 olika marvin beroende på om kortet tas från sidan eller framifrån) och det känns jättehemskt så här i efterhand att erkänna det, men jag kände mig lite besviken på att detta inte var grisen jag väntat mig.

När vi kom hem och dagarna efteråt då vi skulle smått smått börja lära känna varandra blev det ännu tråkigare. Lilla Plura var en riktig bebis. Totalt livrädd, totalt människoanti, totalt förvildad kändes det som. Lilla hjärtat var ju bara 6 veckor, men jag hade aldrig haft en så pass liten bebis förut och var inte riktigt beredd på hans sätt.

Jag bestämde mig därför för att låta bli honom och fokusera på Nums och de andra i stället ett tag. Låta honom komma till ro och finna sin plats i sitt nya hem. Självklart tog vi ut honom, ett par gånger om dagen för väldigt korta kel. Men något större umgänge krävde jag inte av honom.

Så blev det i ett par veckor. Jag satt ofta på golvet vid burkanten och pratade, la ner min hand i buren bara för att "vara där" så att han skulle vänja sig. Han fick också välja mellan att hämta grönsaker från handen eller bli utan, inte en enda gång valde han att bli utan, även om tiden från att han sprang fram från gömstället tills han hade slitit till sig grönsaken och försvunnit in i gömman igen tog en halv sekund. ;)

Plötsligt, helt plötsligt, stod han där med tassarna upp på kanten av bokhylleburen och skrek när jag gick förbi. Chockad stannade jag upp och tittade på honom. Han skrek lite, hoppade ner och sprang runt i buren och förde ett himla liv och upp på kanten med fötterna igen och skrek på mig än en gång. Han körde den rundan en stund tills jag kom fram och satte mig ner. Tog in handen i buren för att klappa honom och tro det eller ej, han stod kvar och njöt.

Just det ögonblicket hade jag tårar i ögonen av ett dåligt samvete. Hur kunde jag bli besviken över denna lilla pojke? Hur kunde jag tycka att han inte var den gris vi skulle ha? Klart som korvspad han skulle vara vår! Klart som korvspad att han är rätt gris!

Jag lär nog spendera resten av hans liv med att försöka gottgöra mitt eget dåliga samvete. ;)

Nu då, nu är han fortfarande spralligare än spralligast, han för ett sådant liv i buren när han har sina race att jag ibland undrar om han spårat ur. Han flyger runt, välter hus och skålar, hoppar över Nums och tjuter som en tok. Det är så himla roligt att se!

Han är inte lika mysig av sig som Nums är, men han är på god väg. Han som för bara 2 veckor sedan avskydde blotta närheten av mig kryper gärna upp i famnen och tar sig en mysstund nu. Och varje gång smälter mitt hjärta över denna lilla gris, som jag kom att älska, sörja, och älska ännu mer.

Förlåt älskade lilla Plura, du är perfekt precis som du är. ♥

Tycker båda är bedårande och lille Plura ser verkligen ut som en buspojke..

Härliga bilder på härliga marsvin