Förra året åkte en liten Spader en lång resa för att komma hem. Väl hemma blev han emottagen med stor kärlek och glädje, och tiden efter var otrolig. Spader charmade alla med sin enorma personlighet, sin törst efter uppmärksamhet, och sin ständiga tävlan med sig själv om att alltid låta först, mest och högst.

För ett tag sedan började hans beteende förändras och jag reagerade inte på att något kunde vara fel förrän jag insåg att han hade tappat väldigt mycket i vikt. Jag började ge honom extra mat och lyckades få upp honom ordentligt, och han började precis bli rund och go igen.

I morse utbrast sonen "Titta mamma! Titta på Spader! Han ser så frisk ut!" Och det gjorde han. Han stod rund och go med tassarna på burkanten som så många gånger förr och tjöt i full hals efter något gott! Det fick han, och sedan åkte vi hemifrån.

När jag kom hem i eftermiddags hade han krypit in och lagt sig i sin myspåse och somnat.

Nu har jag dåligt samvete för att ha gått runt och sagt att vi inte klickar längre, att han inte trivs här, och det ena med det tredje, när han egentligen måste ha haft andra problem inuti sin lilla kropp.

Det är otroligt tyst här ikväll, nu får himlen njuta av hans fina sång.

RIP Spader ♥