Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Är så oerhört ledsen. 

Jag har haft marsvin sedan åtta år tillbaka. Först kom Malte och Tage in i bilden, och då Tage dog införskaffades Ture, för att hålla Malte sällskap. Detta var fem år sedan.

När Malte sedan gick bort när han var 7,5 år gammal, så blev Ture ensam. Jag kände att jag inte riktigt hade samma intresse för marsvin som jag hade när jag var yngre, men samtidigt VÄGRADE jag låta Ture vara ensam, så jag skaffade en lite bebis som sällskap till honom. Han fick heta Melvin. Men jag sa redan då att Melvin skulle bli mitt sista marsvin, -så fick det bli. 

Ture 5 år, började sakta men säkert gå ner i vikt för ca 4,5 månad sedan. Han var pigg, kry, åt som en häst och var glad. Från början tänkte jag att det var nyttigt, -han var nämligen lite för knubbig. Men för 1,5 månad sedan tyckte jag att magrat av för mycket. Så jag ringde veterinären. Vi pratade en halvtimme, jag berättade att han drack ofantliga mängder vatten, men åt bra och var pigg. Vi båda gissade på njurproblem/diabetes. Tänderna såg fina ut. 

Jag berättade att jag kände att jag inte ville fortsätta köpa bebis efter bebis när den äldre går bort, och att omplacera den yngre till ett annat hem skulle innebära så mycket stress. Dessutom hade jag hört mig runt till släkt/vänner som jag tycker är lämpliga djurägare, men ingen var tyvärr intresserad. (Skulle aldrig klara av att lämna bort mitt hjärta till vem som helst) Och eftersom att Melvin (den yngre) är så pass dominant så är det ju inte säkert att han skulle passa ihop med en äldre hane (om jag nu skulle hitta någon) /i sitt nya hem. 

Veterinären höll med och tyckte att jag skulle ge dem en sista fin sommar och sedan ringa när jag märkte att Ture inte var pigg längre, och låta dem somna in tillsammans. Eftersom Ture var så pass uppe i åldern så tyckte både vet. och jag att det kanske var den bästa lösningen..

Igår när de var ute i gräset så såg jag att Ture inte var pigg längre. Hans ögon var matta…Så jag ringde till veterinären. Det var dags. Receptionisten sa att veterinären jag pratat med för 1,5 månad sedan hade slutat för dagen, men hon skulle ringa upp mig dagen därpå. (Dvs idag…) 

Men vid lunchtid idag hade Ture avlidit i buren. Åh nu gråter jag igen.

Jag hann aldrig låta dem åka in till vet. tillsammans. Känner mig så hemsk, värdelös, dum, vidrig. Melvin tog jag upp direkt och han var skärrad och rädd. Han satt i mitt knä medan jag ringde upp veterinären, grät i telefonen och hon var så snäll och lugande mig lite och tyckte att det vore mest rätt att åka in med Mlevin på en gång och låta honom slippa vara rädd.

Så tre timmar efter Tures död så fick Melvin en spruta, och han somnade i min famn. ca 2,5 år gammal.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver här. Men det känns som jag gjort fel på något vis. Jag grät när jag skulle ge Melvin en sista bit gurka, för jag skar upp två bitar av ren vana. Jag gråter när jag ser buren. Jag gråter när jag ser deras pelletspåse. Jag gråter HELA tiden. 

Var jag en jävla idiot som inte försökte hitta en ny vän till Melvin, eller lösa det på något anat vis? Men som jag skrev högre upp så skulle mitt marsvinsägande aldrig ta slut isåfall. För det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna ha ETT marsvin. Inte en chans. De SKA bara vara flera. Så är det.

Känner mig så skyldig på något vis. Mår illa. :( Jag förlorade mina finaste små korvar idag. Känns som världen gått under, men jag hoppas att jag gjorde rätt val. Både för dem och för mig. Älskade älskade ni.

(På bilden är det Melvin som bebbe och till höger är fina, friska Ture, herregud vad man kan älska dessa små varelser.)