jag orkar inte riktigt skriva om allt så jag kopierar det jag skrivit från bloggen. Känner mig så jäkla dålig just nu och det mesta känns skit.

Genom alla kullarna vi haft så har vi haft 2 st dödfödda ungar, och bara då mådde vi rent ut sagt skit. Det är hemskt att förlora ungar. Man tänker på hur söta dom varit där dom skuttat runt i buren, hur man skulle få dela glädje med dom, hur dom skulle blivit som stora.. Men som alla uppfödare får erfara så är det inte alltid ''roligt'' att vara just uppfödare. Dom senaste dagarna har varit en svår tid för oss.
Geishas kull föddes inatt kl 4. 4 st skinnys med bra vikter, men en av dom, den vi fastnade mest för hade hinnorna kvar på bakre delen av kroppen och navelsträngen var lång. Vi plockade bort hinnorna och rättade till navel strängen. Han var lite slö men jag satt och masserade honom länge för att få igång honom. Tillslut lyckades jag och han gick omkring i buren på egenhand. När vi sedan kollade till ungarna märkte vi att något inte stod riktigt rätt till, det knäppte lågt när han andades och han andades snabbare. Jag testade att slunga honom för att få ut eventuellt fostervatten, men ingenting kom ut. Jag satte ner honom i buren och kontaktade snabbt en erfaren uppfödare för att få hjälp. Vi gjorde allt vi kunde, gav honom lite antibiotika för eventuell lunginflammation och gav honom fortimel blandat med cc samtidigt som han fick sitta innanför tröjan för värme. Men trots att vi gjorde allt vi kunde så avled han nu ikväll. Det tillsammans med pojken vi förlorade ur Amys kull och allt vakande om nätterna så satte vi oss bara och grät. För trots att man gör allt man kan så går det inte alltid vägen. Men samtidigt får man inte glömma att vara glad över dom ungar som faktiskt lever och mår bra, och att mammorna är pigga och friska och har haft en problemfri födsel. Men man måste också få vara ledsen och gråta för den skiten som händer trots att man gör sitt bästa.