Åh det är alltid värst på kvällen. :( Förlorade min gris i måndags. Han fick urinsten igen och den hade satt sig i urinröret. Han hade blivit opererad två gånger innan, en för urinsten och en för en inflammerad spottkörtel. Och jag kommer inte över honom alls, jag saknar honom så mycket och ibland känns det helt värdelöst.

Jag fick honom som bebis och eftersom han var ensam och jag hade sådana skuldkänslor över det så gjorde vi allt tillsammans. Han var med mig hela tiden och jag tror att vi fick något väldigt starkt band. Varje gång jag var ledsen tog jag upp honom och han slickade på mina fingrar. Är så tomt nu.

Han somnade i min famn och jag hoppas att han vet att jag inte ville att det skulle bli såhär. Det känns så overkligt att han är nedgrävd i jorden och att jag aldrig kommer få se hans rosa lilla nos igen. Har aldrig känt så starkt för ett marsvin och att folk inte inser det gör det värre, när jag berättar om det får jag kommentarer som indirekt menar "det var ju bara ett marsvin" och det gör så ont för det var inte bara ett marsvin, det var mitt marsvin. Han mådde inte alls bra på slutet, vägde för lite och hade ju ont när han kissade, men han kämpade på, han var glad och nyfiken.

Jag vill bara att han ska komma tillbaka och när man inser att det aldrig kommer hända kan man ju gråta hur länge som helst…

Vila i frid min älskade gris. Tack för allt.
2009-2013 <3

(har massor av fina bilder på datorn men jag klarar knappt av att se bilder på honom så jag klarar inte av att gå in där än)