Natten till den 30 januari tillbringade jag med mitt älskada marsvin på läckeby djursjukhus. Efter 01.00 då jag precis skulle gå och lägga mig hör jag ett prasslande ljud från marsvinens bur. När jag kommer in till dem för att se vad det är ligger Molly spratlande på sidan/ryggen halvägs in i en katt tunnel (där av ljudet). Min första tanka är att hon fasnat på något sätt i tundeln men märker till min fasa att hon inte kan resa sig. I panik och väldigt chockad tar jag henne i min fammn och springer upp till de andra för att väcka dem. Vi lägger henne på bordet där hon ligger alldelse still det ända som rör sig är de skräckslagna ögonen och hela tiden pipper hon. Samma pippand ljud dom när vi gosar. Jag skriker gråtande att hämta numret till vetrinär ( en kylskåpsmangnet vi fått på valla djurklinik), det var det förata nummret jag tänkte på. När jag ringer jour numret är det ingen som svarar och paniken växer inom mig. Jag söker på läckeby djursjukhus på mobilen och ringer sedan ditt. Hela tiden klappar jag mitt älskada marsvin. När jag lyckas fått fram vad jag vill säger vetrinären att det kommer bli dyrt att åka in och att det ända kanske inte finns något att göra. Förskräkt förklarar jag att pengar inte är det viktiga i detta lägge. Mamma säger hela tiden att jag inte kan köra bilen i det tillstånden jag var i och att hon vill att vi ska komma hem igen. Kan hålla med om att jag inte skulle var någon bra chafför men hade jag något annat val? De slutar med att jag ringer min moster och väcker henne hon kommer på en gång och vi börar en bilresa på en och en halv timme. Molly ligger på sidan och jag fasar att vi ska förlora henne. Hela vägen ditt har jag min hand över hennes hjärt och tänker "så länge hjärtat slår finns det hop" och att hon är en kämpe är ingen nyhet. Jag försöker förbereda mig på att få fatta ett väldigt jobbigt beslut, att ingen anna skulle finnas att göra. Men förberd kan man nog aldrig bli på en sån sak. Men jag vista att skulle de var det ända som fanna att göra för att hon skulle slippa må dåligt skulle jag fatta de ända rätta för hennes skull. Helt plötsligt vänder allt och hon börjar slicka mina fingrar och till min lycka reser hon sig upp. Hon går runt i korgen och värker piggna till. Väl framme verkar hon må helt bra och springer runt på undersökningsborde nyfiket. Efter en undersökning görs en rönken och då upptäcks att hon har mer gaser en normalt i tarmar och magsäck vilket kan ha orsakas kolik. Enligt vetrinär hade bilresan satt igång tarmar och gjort henne bättre. Molly får minifon mot detta och även Critical Care för att hålla igång tarmarna. Vi blev även tillsagada att se till att hon äter och ge prowiva. Molly älskar mat så att hon äter är inga problem att se till. Hemma igen 06.00 och tack och lov med marsvin och dessutom ett marsvin som var glad och pigg.

Igentligen skulle jag varit på praktik när detta hända och då skulle ingen ha märkt de förens på morgonen efter. Jag vet inte vad som hade kunnat hänt men jag är så glad att jag var hemma. För jag älskar min kämpe Molly och ett tag trode jag att vi skulle förlora henne.

Ska jag ta bort pelletsen helt nu när vi ger crirical care till Molly? Hon är ju inte dirkt smal så hon behöver inte lägga på sig mer.