Inte roligt
Just nu bara snurrar det i min skalle. Det är så mycket som har hänt att jag har nästan helt tappat sugen. Jag vet att det är tillfälligt för jag har haft sådana här svackor tidigare men det hjälper ju inte just nu när det är jobbigt.
Kan knappt ens skriva för jag vet inte vad jag ska skriva så mycket tankar snurrar det. Ta en hel hög viktiga papper, släng in dem i tvättmaskinen på högsta effekt och försöka läsa genom rutan. Välkommen till mitt huvud -.-
Det är så många marsvin som har dött :'( Samtidigt vill jag ha ner antalet för jag orkar inte, men enda sättet är att fler dör och det vill jag inte!
Tanterna har tacklat av rejält sista veckorna och jag är lika orolig varje gång jag kommer ner till djuren att någon av dem ska ligga död. Elsa brukar skrämma mig hela tiden för hon har börjat höra dåligt och då fortsätter hon att sova när jag kommer ner och vaknar inte förrän jag ropar på henne eller klappar i händerna. Både Elsa, Essie och Rufsi har tappat mycket muskler och vikt trots att alla andra har gått upp i vikt. Och så Nellie och Sanna som jag oroar mig för hela tiden. Jag har aldrig haft en så gammal satin som Nellie, jag bara väntar på att hon ska bli sjuk. Jag vill inte mista fler!
Jag kan inte låta bli att drömma om nästa planerade kull. Det är lång tid tills det blir aktuellt men ändå snurrar det i huvudet. Det känns helt sjukt att planera fler marsvin när jag samtidigt vill ha ner antalet men ändå gör jag det. Jag kan inte låta bli, för det är ändå en dröm för framtiden, en dröm om att det kanske kommer att bli bättre, men då blir jag istället frustrerad för att det inte kan hända nu. Är så trött på att vänta, hela mitt liv går ut på att vänta och det känns så himla meningslöst.
Inte bara med marsvinen, utan hela mitt liv. Vänta vänta vänta, det känns som att livet bara springer förbi utan mig.
Bla bla bla känns som jag bara pladdrar. Hur ska någon annan förstå när jag inte gör det själv?
Det vänder. Men tills det gör det kan allt kännas mörkt. Sätt upp små delmål/ saker du kan se fram emot. Jag kan också känna att tiden bara rinner iväg och inget händer-det som man vill ska hända iaf. I sådana stunder får man fokusera på det man har, och glädjas åt det. Kan verka löjligt men du har ett hem, med värme-du kan äta dig mätt, du har en supergullig hund ;) du besitter en stor kunskap om marsvin, du HAR ett helt gäng vackra marsvin. Många vill ha bara två men kan inte… Tänker iaf jag så så kan jag komma på mig själv att le :) Vad bra man har det trots allt :) Sen tycker jag iofs att man ibland får vara nere-bara man inte fastnar där-utan tar sig upp igen. Vilket jag är övertygad om att du gör så småningom :) Kram
min hemsida: http://www.piggieville.n.nu
Man blir verkligen knäckt när fler marsvin dör under samma period. Det påverkar allt i ens liv just då och mycket känns tungt och jobbigt. jag har ju också nyligen mist djur och kääner mig ordentligt tilltuffsad.
Fy det är eländigt men det kommer bättre tider. Det är inget fel tt planera kullar om det gör dig glad det hjälper dig att hitta tillbaka till lyckan med marsvinen. Det är ju skönt att ha några unga friska djur också så man inre bara har gamlinagar att oroa sig över.
Känner igen känslan av att livet springer i väg. Som om det är en buss som kör förbi ens hållplats. Så får man vänta och vänta och vänta på nästa som också kör förbi. Livet kör förbi en och ibland önskar man att den hade kört över en istället. Men man står snällt kvar i busskuren och ser livet åka förbi, och man känner sig handlangsförlamad. Varför springer jag inte efter, skriker och viftar med armarna. Bara står kvar och försöker se snäll ut, som om man skulle ha den turen att hoppsan "Hon ville visst va med på sitt liv, hon vill också sitta vid ratten och välja väg". Men det får man inte, saker bara händer framför ens ögon och man har inte makten att kontrollera det på något vis. Nu blev det hopplöst långt, allt jag ville säga var att jag känner igen mig.
#1 Jo, jag vet att det gör det men det är så jobbigt under tiden. Just nu är det svårt att glädjas för jag ser bara det negativa. När jag tänker på djuren så tänker jag inte att jag är glad att jag har dem utan att de har oturen att ha mig :-( Tack för kramen <3
#2 Beklagar :-( Fast en sak som känns hemskt är att trots att jag saknar dem och sörjer dem jättemycket så känns det ändå som någon sjuk lättnad, att jag slipper oroa mig för dem längre. Oron äter upp mig inifrån. Det är därför jag vill ha färre, det blir inte lika många att ha ont i magen för att de ska bli sjuka.
Jo, det är ju så. Men det känns ändå fel att vilja ha färre och samtidigt planera nya. Fast jag har nog så gott som bestämt att det kommer inte bli någon kull förrän de jag redan har är nere i 15st. Men då kommer nästa dilemma, jag har en hona som jag har ett gott öga till och som kaaanske kan komma att bli till salu och vad gör jag om hon blir det innan jag har 15st? Ja, ni ser, de problem som jag inte redan har skapar jag mig -.- Varför ens tänka på det överhuvudtaget liksom? Det ligger långt framåt i tiden ju
#3 Precis. Det är nästan det som är det jobbigaste, att inte kunna påverka någonting utan bara hänga med och hoppas på det bästa. Fast jag har väntat och hoppats nu i flera år och det enda jag har lärt mig är att det är inte lönt att hoppas och hur man stänger av och blir apatisk. Korta perioder så kan jag se en ljusning och sedan får jag nästa käftsmäll :-(
Det är nog känslan av meningslöshet som är värst, den gör att det inte känns lönt att göra något alls. Varför ska jag städa när det ändå blir skitigt igen liksom?
Starta ny diskussion